Först jubel när den nya Nationella demensstrategin presenterades. Nu skulle det bli fokus på patientens tidiga skeden, och så de efterlängtade vårdplanerna. Plus hjälp till de anhöriga. Men nu börjar kritiken komma, både från läkare och patientorganisationer.
Demensstrategin. En ny och hoppingivande ton! Bra att vården ska anpassas efter patientens förutsättningar. Verkar som regeringen haft örat mot golvet och lyssnat in vad sjukvården behöver.
Så långt är det applåder för regeringens nya Nationella Demensstrategi som presenterades för några veckor sedan. Läs den här. Men sedan tar det stopp för berömmet bland dem vi på Alzheimer Life bett läsa den nya strategin. En strategi är inte värd något om inte regionerna verkligen implementerar den, och för det krävs resurser i form av personal och utbildning. Det handlar om miljarder. Men regeringen väljer att inte skicka med resurser, utan menar att de redan finns i de 6 miljarder som kommuner och regioner fått i den nya budgeten.
”Den som får en diagnos måste kunna leva ett gott liv!
”Jag tror det när jag ser det. Utan resurser kommer det inte bli så mycket med den nya strategin”, säger t ex patienten Ulrika Harmsen, som fick Alzheimer bara 44 år gammal. ”Dessutom är det för lite fokus på unga anhöriga.”
Demens är en växande folksjukdom och inte en del av åldrandet, förklarade äldreminister Anna Tenje vid presentationen av den nya strategin. Den tidigare strategin handlade mer om omsorg. Nu ska patienter i tidiga skeden, när de är friska, få mer förebyggande vård, tidigare diagnos och individuellt anpassade vårdplaner. Siktet är nu att lindra och bromsa för utsatta patienter.
Regeringen vill i den nya strategin:
– Öka likvärdigheten inom diagnostik och vård, med andra ord en mer jämlik vård
– Få kommuner och regioner att samarbeta så att inte patienten hamnar mitt emellan.
– Utveckla ett speciellt stöd för anhöriga
” Varje dag ska räknas för den som lever med en demenssjukdom och för deras anhöriga. Den som får en demensdiagnos måste få det stöd och den vård som behövs för att fortsätta leva ett gott liv”, förklarade äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje.
Men många i professionen är skeptiska till de fina orden.

”Tidigare strategier har inte lyckats leverera på de mål som var framtagna. Risken är att det är många insatser och områden som ska falla på plats innan vi har en individuell och välfungerande vårdplan för alla som får diagnosen Alzheimer”, säger Sophia Du Rietz, kanslichef på Alzheimerfonden.
Hur ska det gå till, undrar Liselotte Björk, ordförande för Demensförbundet. ”Var finns resurserna och den personal som ska utföra vård och omsorg och var finns tiden?”
Ännu mer rättfram är överläkaren Moa Wibom, överläkare vid Kognitiva mottagningen vid Ängelholms sjukhus. ”Tandlöst utan att skicka med specialinriktade medel för att bygga ut minnesmottagningarna. Det går inte att enbart öka kompetensen inom primärvården. Med nya och tidiga diagnosmetoder kommer trycket öka på minnesmottagningar med följd av ännu längre köer.”
Vesna Jelic, överläkare vid Minnesmottagningen på Karolinska Sjukhuset i Stockholm skriver: ”Vi i sjukvården är redan mycket frustrerade av avsaknaden av en gemensam syn på patienten.” Hon menar att kommunerna (läs biståndshandläggarna) och omsorgen försummar medicinska argument och konsekvent fördröjer rätt insats vid rätt tidpunkt.
Regeringen verkar vare sig ha morot eller piska!
Sammantaget ser många den goda viljan i den nya Nationella Demensstrategin , men få tror att den kommer att genomföras så som den är tänkt. Det är upp till Socialstyrelsen nu att få strategin genomförd och jämlik för alla i hela Sverige. Men hur ska det gå med 24 självstyrande regioner som i princip kan strunta i demensstrategin, och där glappet mellan regioner och kommuner (omsorg) är avgrundsdjupt. Regeringen verkar i det här fallet vare sig ha morot (pengar) eller piska (lagstöd) för att lösa problemen.
Så vad ska alla patienter som hoppas på de efterlängtade individuella vårdplanerna och anhörigstöd tänka? Bilda opinion! Fråga efter vårdplanen varje gång ni träffar er läkare. Trycket måste komma från patienter och anhöriga. Och läkare och sjukvård måste skrika lite högre att ni inte tror på den här strategin utan att få resurser till att hand om allt fler patienter.

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"
Har make med diagnos från 2019 . Överlämnad till VC sen nåt år . Håller med om att få stöd är helt upp till mig att be om. Behövs fler som bara ser oss.Tungt att som anhörig dra i allt ensam så länge maken fungerar men behöver hjälp eftersom omdöme sviktar.
Finner inte ord, håller med helt tandlöst. Blir både f-bannad och ledsen. Har slitit hårt för min man i alla lägen, Ingen kan tydligen förstå förrän man själv drabbas ! Det är lätt att stå och tycka en massa om hur allt ska vara och sedan inte göra ngt åt det! Finns inget att skylla på! Stor frustration!
Att få vet att man har alzheimer när man är 57 år och skickas hem med ett recept och du kommer ha flera bra år framför dig, minst 4 år. Har du frågor kontakta oss. Annars så ses vi igen om ca 6 månader….
Varför får man inte stöd och hjälp från dag 1 efter beskedet?
Livet blir aldrig detsamma igen efter beskedet, det borde vården ha förstått för länge sen. Man måste få mer stöd och hjälp för de nya förutsättningarna som gäller när man fått beskedet!