David Hotz, föddes och växte upp i Indien. Vid 18 års ålder flyttade han till Schweiz och sedan, efter att ha träffat min mamma, till Sverige, där han bodde resterande delen av sitt liv.
Min pappa, David, var alltid glad när vi träffades och när han träffade barnbarnen. Men jag undrade alltid varför han aldrig tog några egna initiativ, varför han stängde in sig så mycket och levde mer och mer ensam. Med tiden började han glömma saker och upprepa sig och jag märkte att han var överdrivet orolig för att göra saker. Han planerade ett tandläkarbesök i veckor innan det var dags och körde dit dagar i förväg för att veta hur han skulle åka och var han skulle parkera. Jag förstod att något var fel, men eftersom han var glad och hans liv ändå fungerade så tänkte jag att det var en del av åldrandet.
När han blev sämre kändes det som att tiden försvann, det blev så snabbt tydligt att han inte klarade sig själv längre och inte kunde bo hemma. Han fick sin alzheimerdiagnos, men han ville inte kännas vid sjukdomen och jag som ensam anhörig förträngde också länge hur allvarligt det var. Det var en kamp att få livet att fungera, att hitta på anledningar varför han inte kunde köra sin bil, att förklara att grannarna inte hade stulit hans saker, att få honom att äta ordentligt, att installera larm och säkerhetssystem.
En av de sista jularna gjorde vi en långresa tillsammans hela familjen. Ett fantastiskt minne som finns kvar för alltid.
Jag borde ha sökt extern hjälp och försökt slussa in honom på dagaktiviteter på ett boende. Men det är svårt att göra med någon som inte vill kännas vid sin sjukdom och inte själv vill åka iväg och träffa andra. Och det fanns ingen som guidade mig eller gav mig information om vilken hjälp jag och min pappa kunde få.
När dagen kom och det var oundvikligt att flytta honom till ett boende kom det som en chock för honom. Han förstod inte vad som hände och varför. Hur mycket jag än försökte förklara så kunde han inte acceptera situationen och att han skulle vara ”en fånge” på ett boende.
Han tog inte ut sin ilska på mig eller barnbarnen, han var fortfarande alltid glad när vi kom på besök. Han var också vänlig mot personalen på boendet, men mådde dåligt och hade ångest. När jag lämnade honom kunde jag höra honom skrika i sin ensamhet.
Det var en oerhört svår tid. Personalen på boendet gjorde så gott de kunde, men de var ständigt underbemannade och de andra på boendet var inga som han ville träffa. Efter bara ett halvår på boendet tog hans energi slut och hans hjärta slutade slå. Det var en sorglig tid, men jag kände också en lättnad och att min egen trötthet och hjälplöshet äntligen fick ta den plats den behövde.
Och nu finns bara våra minnen kvar. Men det är ändå fina minnen och jag känner att min pappa och hans skratt fortfarande finns kvar ibland oss.
Som barn till någon som drabbats av alzheimer bär man ofta på blandade känslor. Sorg, dåligt samvete, hjälplöshet och trötthet, men också en undran om man själv bär på samma gener och om sjukdomen väntar på att bryta ut. Vilka var egentligen de tidiga tecknen hos min pappa? Börjar jag visa liknande symptom?
När jag läser bloggar och lyssnar på poddar med drabbade, anhöriga, läkare och forskare så säger de flesta samma sak. Att sjukdomen visar genom att någon glömmer små och stora saker, upprepar samma sak de har sagt och missar möten och besök. Men jag undrar om det inte finns tecken som visar sig långt innan dess. Min pappa blev mindre och mindre social med åren och det började redan vid 60 års åldern.
Jag tror personligen att ett av de första tecknen som visar sig är att man blir tröttare och tröttare av sociala sammanhang och sluter sig mer och mer inne i sig själv. Det blir mer ansträngande att ha en massa bokningar och att planera in sin dag för att göra saker. Motviljan till sociala sammanhang kan såklart ha många orsaker, särskilt när man blir äldre, men om det är någon enstaka tidig signal som jag vill belysa så är det just att man sakta, men säkert slutar att ta initiativ.
Vi vet att kost och hälsa är en viktigt för att också hålla hjärnan frisk. Träning och promenader verkar ha ännu bättre effekt på hjärnan än vad man tidigare känt till. Vi vet också att någon form av daglig hjärngymnastik är bra för oss. Men jag tror att de sociala kontakterna och att ha ett socialt engagemang är lika viktigt. Och när vi blir äldre tror jag att vi måste våga utmana oss själva och hitta sätt att komma ut ur vår egen bekvämlighet och ensamhet.
Vi lever i land som fortfarande har kvar en bred förenings- och folkbildningsverksamhet. Det finns mängder av kurser, aktiviteter och träningsformer att delta i. Det kan kännas jobbigt att boka upp sig och prova nya saker, oavsett hur gammal man är. Men om det är något jag verkligen vill rekommendera, till mig själv och alla som läser detta, så är det att resa sig från soffan och börja träffa människor igen. Ta initiativ och ring upp någon du känner. Kanske kan du föreslå en fika eller varför inte en promenad? Och om det känns bra så är det dags för nästa steg: hitta något att engagera dig i, en samhällsfråga, en språkkurs eller är kanske körsång något för dig? En gruppträning eller matlagningskurs? Det kommer att vara belönande och det kommer göra att du och jag håller oss friska längre.
Min pappa David spelade tennis tills han var 80 år. Tennisen var det enda som höll honom igång och fick honom att träffa människor. När sjukdomen gjorde att han inte längre kunde spela så var han ändå i fantasin kvar i tennisen.
Med stor inlevelse kunde han berätta om hur det hade gått på matcherna som han i sitt inre upplevde att han hade spelat. Jag lyssnade med intresse till varje berättelse, log och tänkte pappa, jag älskar dig!
Ps Här finns lite intressant internationell forskning om fysisk aktivitet och sociala relationer. I en nyligen publicerad artikel i Nature Medicin visar resultaten från ett omfattande forskningsprojekt att även kortare dagliga promenader (5000 steg) gör skillnad för plackbildning i hjärnan. På webbsidan Harvard Study of Adult Development kan man lyssna och läsa om en av världens längsta pågående forskningsstudier som visar att goda sociala relationer är en av de viktigaste aspekterna för ett långt och hälsosamt liv.
Kenneth har större delen av sitt liv jobbat i civilsamhället, mestadels med internationellt biståndsarbete, fokuserat på demokrati- och fredsfrågor. Kenneth är sedan 2025 ny verksamhetschef för Alzheimer Life. Han har upplevt många äventyr och utmaningar i många delar av världen, men framför allt har han tillsammans med en massa duktiga och engagerade människor möjliggjort små, men viktiga förändringar för människor som lever i utsatthet. Han är tidigare anhörig till sin far David som drabbades av alzheimers.
Senaste kommentarer