Bill Gates: Alzheimer behöver inte vara en dödsdom!

”När jag förlorade min pappa var en Alzheimerdiagnos en dödsdom. Bara fem år senare börjar det äntligen förändras.”
Så skriver Microsofts grundare Bill Gates i sitt senaste nyhetsbrev helt tillägnat Alzheimers sjukdom. Bill Gates är en av världens ledande mecenater till forskningen kring Alzheimer. Vi nu har låtit översätta Bill Gates nyhetsbrev eftersom det är så fyllt av optimism.
”Jag kan inte låta bli att fyllas av en känsla av hopp. Vi är närmare än någonsin tidigare en värld där ingen behöver se någon de älskar lida av denna fruktansvärda sjukdom.”

Forskning. Fars dag utan min pappa blir aldrig lättare. Även om han tänker på honom varje dag, tycker jag alltid att jag tänker på honom ännu oftare den tiden på året.

Min pappa var en jätte i ordets alla bemärkelser. Mer än någon annan formade han Gates Foundations värderingar, och allt vi har åstadkommit är ett bevis på hans vision om en bättre värld. Tyvärr förlorade vi min pappa för fem år sedan i Alzheimers sjukdom. Det var en brutal upplevelse att se min briljanta, kärleksfulla far gå utför och försvinna.

Under åren efter hans bortgång har jag träffat alldeles för många människor som haft liknande upplevelser med sina egna nära och kära. Mer än 7 miljoner människor i USA lever för närvarande med Alzheimers sjukdom. Det betyder att ungefär 1 av 9 personer över 65 år har det. När den förväntade livslängden fortsätter att öka kommer dessa siffror bara att öka.

Men här är de goda nyheterna: Vi gör enorma framsteg i kampen mot Alzheimers och andra relaterade demenssjukdomar.

Alzheimers berövade min pappa hans sista år, men jag hoppas att nya genombrott kommer att hjälpa fler människor att njuta av att bli gamla.

Jag såg några av anledningarna till optimism på egen hand under ett besök i Indiana förra året. Jag träffade teamet på Indiana University’s School of Medicine i Indianapolis – där de har ett otroligt center som sysslar med massor av ledande neurovetenskap – och tog en supercool rundtur i deras biomarkörslabb. Jag fick också möjlighet att titta under huven på nya automatiserade maskiner som snart kommer att köra diagnostik runt om i världen. Det är en spännande tid i ett utmanande utrymme.

De nya testerna är en gamechanger!

Under mitt besök fick jag veta mer om det senaste stora genombrottet inom Alzheimers FoU: blodbaserade diagnostiska tester. Ett antal olika företag har tillvägagångssätt i pipeline, men vart och ett av dem fungerar på ungefär samma sätt genom att detektera amyloidplack i hjärnan. Jag är optimistisk att dessa tester kommer att vara en gamechanger. Här i USA nådde detta arbete en enorm milstolpe helt nyligen, amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA godkände det första blodbaserade testet för patienter 55 år och äldre.

Fram till nyligen var det enda sättet att bekräfta en misstänkt Alzheimers-diagnos att göra antingen en PET-scanning eller ett ryggmärgsprov. Vi vet nu att sjukdomen börjar 15-20 år innan man börjar se några symtom. Ett enkelt, exakt och lättkört blodprov kan en dag göra rutinscreening möjlig och identifiera patienter långt innan de upplever kognitiv försämring.

När jag pratar med folk om löftet om den här nya diagnostiken får jag ofta frågan: ”Vad är poängen med att få en diagnos om jag inte kan göra något åt ​​det?”

Det är en självklar fråga – men snart har vi svaret. FDA har godkänt två läkemedel för behandling av Alzheimer. Båda har visat sig bromsa utvecklingen av sjukdomen måttligt, men det jag verkligen är upphetsad över är deras potential när de kombineras med en tidig diagnostik. Min huvudsakliga lärdom från mitt besök i Indiana är att dessa behandlingar kan vara drastiskt mer effektfulla än jag först trodde när de gavs tidigt i sjukdomens utveckling.

Fas III kliniska prövningar pågår nu för att bevisa hur transformativa dessa läkemedel är för personer med presymptomatisk Alzheimers, och vi kan se resultat så snart som 2026. Tills dess kommer läkemedlen att fortsätta att hjälpa patienter som redan uppvisar kognitiv nedgång.

Jag är också optimistisk att forskare kommer att fortsätta att förbättra nuvarande behandlingar och utveckla nya läkemedel. Detta kommer att kräva att man kör många kliniska prövningar. Utan ett enkelt diagnostiskt test är det ofta svårt att hitta tillräckligt många berättigade patienter. I vissa fall tar det ännu längre tid att registrera deltagare – så länge som tre år! – än att genomföra studien. Min förhoppning är att de nya blodproverna ska få ner rekryteringstiden till mindre än ett år.

Alla dessa framsteg beror naturligtvis på fortsatt finansiering av Alzheimers forskning. Några av de största genombrotten hittills har stötts av federala bidrag, som upptäckten av sambandet mellan amyloidproteiner och sjukdomen. Detta är inte ovanligt: ​​Medicinsk FoU är ofta beroende av statlig finansiering för att stödja projekt som utforskar grundläggande vetenskap eller som ännu inte är kommersiellt gångbara.

Vi är på väg att vända utvecklingen mot demens – vilket gör detta till ett särskilt dåligt tillfälle att dra tillbaka forskningen. Nya nedskärningar till National Institutes of Health och andra statliga institutioner hotar att stoppa framsteg i dess spår, och ingen enskild eller privat organisation kan fylla luckan.

Strävan efter att stoppa Alzheimer har aldrig haft mer fart!

Detta är tillfället att spendera mer pengar på forskning, inte mindre. Just nu, över hela världen, samlar forskare in data om Alzheimers sjukdom. Nya verktyg gör det lättare för dem att dela information och arbeta tillsammans. Som ett resultat har strävan att stoppa Alzheimers aldrig haft mer fart.

För min del arbetade jag med en koalition av partners för att skapa Alzheimers Disease Data Initiative och Global Research and Imaging Platform, och jag är stolt över att stödja organisationer som ADDF:s Diagnostics Accelerator och Part the Cloud. Alla dessa ansträngningar förenklar hur forskare och datavetare arbetar tillsammans för att dela data och utveckla algoritmer och verktyg för att göra framsteg inom området.

Det finns fortfarande en enorm mängd arbete att göra – som att fördjupa vår förståelse för sjukdomens patologi och utveckla ännu bättre diagnostik. Men jag är imponerad av hur mycket vi har lärt oss om Alzheimers sjukdom under de senaste åren.

När vi förlorade min pappa var en Alzheimerdiagnos en dödsdom. Bara fem år senare börjar det äntligen förändras. Jag kan inte låta bli att fyllas av en känsla av hopp när jag tänker på alla framsteg som görs med Alzheimers sjukdom. Vi är närmare än någonsin tidigare till en värld där ingen behöver se någon de älskar lida av denna fruktansvärda sjukdom.