”När jag ska åka hem till Stockholm, hämtar mamma sin resväska och börjar packa. Jag förklarar gång på gång att det är jag som ska åka, inte hon. Att det är hon som bor här, inte jag.”
Sofia Ullerstam är journalist med många års erfarenhet från TV och tidningar. Hösten 2024 fick hennes mamma Essan diagnosen Alzheimers sjukdom. Här skriver Sofia om att på distans följa en mamma som ständigt går vilse.
”Tåget plöjer norrut genom vinterlandskapet. Jag har rest hela dagen och närmar mig mamma.
Jag berättar inte längre att jag ska komma. Hon har tappat greppet om tiden, om jag säger att jag är på väg går hon genast i väg till stationen där hon väntar oroligt. Så nu dyker jag bara upp. Hon blir aldrig förvånad.
Förut trodde jag att kognitiva sjukdomar främst handlar om dåligt minne. Nu vet jag att det gäller så mycket mer. Mamma ställer aldrig samma fråga två gånger, men hela hennes värld har blivit skev.
“Hej, där är du ju! Jag knackade på din dörr i morse men du var ute.” säger hon glatt.
Jag protesterar inte. Det är bekvämt att hon tror att hennes enda barn bor granne, inte 65 mil bort.
Köket har blivit spegelvänt!
Det är isande kallt och jag ser att hennes vinterskor med broddar inte står i hallen. I köket är sophinkarna borta.
“Så konstigt, de har blivit stulna igen.” säger mamma.
Hon undviker bryggaren, hämtar i stället snabbkaffe och dukar fram tre koppar. Beklagar sig lite över att köket har vridit sig och blivit spegelvänt.
För bara ett par månader sedan levde hon själv och klarade sig helt utan hjälp. Nu kommer hemtjänsten på besök flera gånger om dagen och mamma är stressad.
“Det är som en barnkoloni fast för vuxna. De ska ha mat och mjölk hela tiden. Och fastän jag är äldst har jag fått det sämsta schemat! Jag jobbar jämt, har inte haft sovmorgon på 30 dagar. Inte får jag någon lön heller.” säger hon besviket.
Den här gången har jag kastat mig på tåget för att se om det kan vara som jag har misstänkt, att mamma kanske inte har sovit i sin egen säng. Hon har berättat att det varit så fullt av folk både i sängen och på soffan att hon inte har lyckats klämma sig ned.
Någon har lämnat in mamma på akuten!
Och det verkar stämma att hon har hittat en ny sängplats. Ett par kuddar med huvudavtryck ligger under skrivbordet, tillsammans med hennes gamla fårskinnspäls.
Jag blir alltid lugn när jag är i hennes närhet och kan hjälpa till i det kaos som blivit hennes nya liv. Hemma i Stockholm är det svårt att koppla av, där ringer främmande nummer hela tiden.
De ringer från sjukhuset och berättar att någon har lämnat in min mamma på akuten, att hon inte förstått systemet med nummerlappar på provtagningen och uppträtt förvirrat. Doktorn på akuten tycker däremot inte att hon visar på några sjukdomstecken, tvärtom är hon ovanligt pigg för sina nästan 90 år. Hon är glad och pratsam, kan både hoppa och gå på tå och hon visar gärna att hon kan lägga handflatorna på golvet.
Vaktmästaren ringer och berättar att han har installerat en ny kyl/frys i mammas lägenhet men att hon sedan tryckt in all mat i de vanliga köksskåpen. Nu ligger fiskpinnar och glassar inkilade bakom tallrikarna. Han är snäll och lägger en del av sin arbetstid på att organisera om.

Mamma ringer också, ibland tio gånger om dagen. Ofta handlar det om problem som att sladden till dammsugaren blivit för kort eller att toalettstolen har sjunkit ned mot golvet.
Det är häpnadsväckande hur hjärnan fungerar. Det är som att mamma släpper garden mot mig, medan hon ofta lyckas skärpa sig under de korta stunder hon pratar med andra.
Hon lyckas länge hålla kontakt med släkt och vänner då hon konverserar nästan som vanligt och till och med kan hålla reda på födelsedagar och namnsdagar.
Mamma klarar minnestestet på vårdcentralen med bravur, har bara svårigheter att räkna baklänges. Lyckligtvis förstår läkaren ändå att något inte stämmer, så nu får hon medicinplåster och hemtjänst.
Mamma frostar av frysen och tvättar kläder nästan varje dag. Jag inser att hon aldrig bokar den allmänna tvättstugan utan helt enkelt kör i gång en maskin om den står tom.
Jag hittar barnkläder i minsta storlek och en tränings-bh längst in i garderoben.
“Mamma, hur har det gått med grannarna som väntade barn? Har de fått en bebis nu?” undrar jag samtidigt som jag samlar ihop allt som inte borde ligga på hyllan.
“Ja! Jag såg dem på gården. Det blev en gädda. En riktig storgädda. Den fyller hela vagnen.” berättar mamma.
De nyblivna föräldrarna blir tacksamma när jag ringer på med deras kläder. Jag ber om ursäkt och berättar om mammas diagnos.
“Hon är alltid så söt och trevlig.” säger grannarna som har anat att hon blivit sjuk. De ser henne ofta på promenad med en sophink i varje hand.
Mamma och jag går ner på stan för att köpa nya vinterkängor. Hon trycker ner skohornet på sidan av foten när hon sätter på sina gympaskor och försöker sedan låsa ytterdörren med hjälp av bankkortet som jag har spärrat.
Jag stannar i några dagar och vi har det riktigt trevligt. Pratar och skrattar, delar minnen och skvallrar litegrann.
Magen krampar av oro!
Men när jag ska hem hämtar hon sin resväska och börjar packa. Jag förklarar gång på gång att det är jag som ska åka, inte hon. Att det är hon som bor här, inte jag. Hon lugnar ner sig och plockar upp tandborste och nattlinne igen.
Jag plumsar genom nysnön till tågstationen i 18 graders kyla, samtidigt som jag återigen ringer biståndshandläggaren.
“Det här går inte. Jag kan inte lämna henne själv. Hon måste bli beviljad särskilt boende!” säger jag.
“Jag hör vad du säger och jag vill att du ska veta att jag noterar dina synpunkter.” svarar hon.
Lite senare, på tåget, testar jag den spårningsenhet som jag precis har satt fast i mammas handväska. Väskan befinner sig inte i hennes lägenhet. Den är på järnvägsstationen.
För första gången ringer jag 112 och berättar för larmoperatören att min mamma med alzheimerdiagnos har gått ut ensam i vintermörkret för att resa söderut med tåget. Jag hittar ett hörn i tågkorridoren där jag kan prata någorlunda ostört medan magen krampar av oro.
Polisen rycker ut och hittar nästan genast den lilla damen med ljusblå dunkappa, toppluva och plåster på näsan. Hon står i kö, diskuterar förseningar med andra resenärer och ska precis kliva på ersättningsbussen mot Kramfors när hon i stället leds in i baksätet på en varm bil.
Det är första gången hon åker hem i polisbil, men hon tycker inte att det är konstigt. Bara trevligt.”
Fotnot. När mamman gått vilse tre gånger samma dag fick hon omedelbart flytta till ett korttidsboende och därifrån till ett särskilt boende. Ett år senare avled hon. Hon kände igen sin dotter ända fram till de sista dagarna.
Text: Sofia Ullerstam

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!







När hjärnan gradvis förstörs av minnessjukdomarna finns det enormt många varianter av hur tankarna förändras hos den drabbade. Min mamma och pappa blev helt olika. Jag bävar för det politiska läget i världen nu. Det blir en ökning av antal insjuknade när alla 40-talister åldras samtidigt som politiska ledare lägger mer pengar på tonårsfångar och utvisningar än att stärka upp fler äldreboenden till alla som inte längre kan bo tryggt ensamma i sina hus.
Ja, det är knepigt, när man hamnar i prioriteringar av sådant som egentligen ju borde vara självklart.
Exakt som för Sofias mamma var det med min. Hon gjorde en massa tokiga saker hemma men uppfattades av andra mer utomstående kontakter som ganska frisk, även av biståndshandläggaren. Hon började sedan vandra ut i samhället och jag larmades av människor som oftast arbetade i hemtjänst eller sjukvård, att hon såg ut att vara på villovägar. De ser sådant och hjälpte henne hem. men det bereddes ingen plats på boende. Först när hon en kväll gavsig ut och det mörknade så larmade jag polisen. Efterlysning på alla kommunikationer och spärrar gick ut. Polisen undersökte hemmet i alla vrår. Till slut hittades hon av en familj på Järvafältet. Larmet till polisen tvingade kommunen att agera och hon kom in på ett korttidsboende och efter några veckor på ett bra boende.
Otroligt. Men tur att hon fick hjälp till slut…