Anja och Gustav möttes i 60-årsåldern. Två lyckliga personer som gick in i ett kärleksrus. Men så plötsligen blev Gustav sjuk i Alzheimer. Anja gick från förälskad till anhörig. ”Du kunde inte mer. Jag kunde inte mer. Vi kunde inte mer. Du ville inte heller att jag skulle bli din vårdare. Det sa du till mig när du fick diagnosen”, skriver Anja Dahlström i denna modiga och sorgliga text om att rädda sig själv.
Beslutet. ”Det tog lång tid för mig att kunna lämna dig. Ville inte lämna, fast det inte gick mer. Ville vara kvar, bara lite till. Jag som gått från förälskelsesymbios till anhörigbubbla. Nästan utan att passera gå. Du blev sjuk snabbare än det gick att begripa. I vår kärleksglädje började jag sörja. Långt före jag förstod att det var sorg.
Till slut tar även ett långsamt farväl slut. Till slut när det började hända för många saker samtidigt, när du än snabbare försämrades i sjukdomen, blev det ohållbart med oss. I samråd med din stora familj tog jag beslutet att gå. De fanns redan runt dig, och skulle än mer finnas och ordna för omsorgen, och de beslut som behövde tas för dig framåt. Det började vara alltför förvirrande för dig med ett vuxet särboförhållande, och jag var helt slut, ofta sjuk själv och ensam.
Du kunde inte mer. Jag kunde inte mer. Vi kunde inte mer. Du ville inte heller att jag skulle bli din vårdare. Det sa du till mig när du fick diagnosen. Men din sjukdomsinsikt var inte kvar länge, och jag blev ensam kvar i förhållandet redan innan det blev värre.
Någon kanske tycker att jag inte skulle lämna dig, någon tycker att jag var kvar alldeles för länge. Alla någon finns i mig.
Så nyss var vår början! Vi som mötts efter sextio, och gick in i kärleken med hela oss, på riktigt. Denna jävliga sjukdom som tog vårt nu och vårt sen – Alzheimer! Var detta sista kärleken?
Trots all sorg före, var sorgen som kom efter överväldigande. Skrivandet som varit min livlina genom allt detta försvann. Jag med många ord, blev ordlös. Bara orden ALDRIG MER plågade mig. Kroppen fick leva sorgen. Jag gjorde mina saker, sjöng i min kör och grät. Sjöng och grät. Vilade. Gjorde ritualer som hjälpte, hittade på egna och härmade andras. Efter varje sorgevåg, lite lugn och sen lite mer energi. Energi och stor trötthet om vartannat.
Sakta började jag andas igen. Började kunna tänka. Började komma ikapp med både mig själv och allt som fått vänta. Små och stora saker som stått på en lista jag glömt. Så mycket jag hade försummat och slarvat med i det liv det är att leva nära en demenssjuk. Tandborstningen, min.
Som om allt jag stängt av under några år kommer rusande in. Är det livet? Jag får syn på saker, vill plötsligt göra så mycket, läsa böcker och filmer som kräver min närvaro, samtala med vänner. I min nyfunna energi rensar jag ut gammalt, bär saker till Myrorna. Jag ordnar mitt liv lite frenetiskt som i en feelgood-film där huvudpersonen börjar ett nytt liv. Slipar till och med mina trägolv.
Får jag ta fram det positiva? Får jag ropa ut hurra, jag finns och livet är kvar? Ja, jag får! Mitt liv värt lika mycket som någon annans. Min oro och sorg gör inte dig bättre. Det sägs att man måste öva på glädjen. Särskilt kanske om man är en som lätt ger och ger, och ger bort sig helt. Kanske ibland för att slippa något själv. Jag orkar åter vara mer med barnbarnen.
Ännu berättar jag min historia om dig och mig. Gång på gång berättar jag om att jag behövde går, och hur jag gjorde. Efter ett tag inser jag att jag berättar den för mig själv. Det är detta som är bearbetning. Jag säger att det är över, men jag berättar att det är över – om och om igen. En dag slutar jag att berätta, men det är inte nu.
Sorgen får komma som de vågor den kommer. Får komma, och gå. Den läker, den är ju till för det. Ännu kan jag inte lyssna på vår musik. Men orden kommer tillbaka, börjar pocka på, och vill formuleras till meningar igen. Jag skriver inte som förut, jag gör annat. Jag ser på mina nyslipade golv i mitt nyrensade hem. De vackra ljusa trägolven är som min nya grund att stå på. Du har aldrig gått på dem.
När allt får finnas, lägger sig en ro i mig. Då kan jag också se dig bortom sjukdomen. Se det goda vi fick. Kärleken! Och sedan lärdom. Ibland kan jag till och med säga tack. Inte bara för kärleken, utan för allt. Kanske har jag förändrats, blivit lugnare? Ibland om kvällarna sänder jag kärlek till dig.
Att till slut vara fri. Inte från kärleken. Den bor inuti mig. Inte från sorgen. Den får finnas där intill kärleken. Men fri i mig. Öppen.
Men din eltandborste har ännu inte laddat ur och ibland vill jag bara springa till dig och säga förlåt. Förlåt, jag älskar dig. Men du är inte där längre, och jag stannar hemma.”
Läs gärna även Anja Dahlström tidigare text här på Alzheimer Life: https://alzheimerlife.se/anhorig-ett-smartsamt-farval/
Anja Dahlström, 63, är läraren som blev diakon. Hon hade precis träffat sin kärlek Gustav och när allt kändes helt rätt började hans minne att svikta. Diagnosen löd alzheimer. Anja Dahlström bor i Stockholm, skriver om livet med Gustav vars minne blir sämre och sämre, hennes arbete som diakon och drösen med barnbarn som också kommit.
Tack för din gripande berättelse om hur livet förändrades så snabbt från glädje till sorg. Minnessjukdomar kan vara hemska för alla inblandade. Det är viktigt att vi inte glömmer bort att alla inblandade behöver vila och avlastning. Man ska inte ha skuldkänslor, känna sig misslyckad eller jämföra sig med någon som klarar ställa upp dygnet runt utan att bli sjuk själv. När den som är drabbad inte längre kan förklara hur hen mår, får man gissa sig fram vad som hjälper mest i samtalen. Närhet och musik är bra för några, andra vill ha promenader osv. Vi är födda med olika personligheter, som är med oss livet ut. Då bör man inte bemöta alla på ett äldreboende med några standardfrågor. Jag hoppas att din mans barn nu tar över ansvaret tillsammans med personalen, så du får vila upp dig. Du har gjort mycket mer än vissa anhöriga som jag såg på min fars boende.