Boendet är så fint, pelargonerna prunkar. Men innanför väggarna pågår en stilla avveckling av liv. Det är väntan. Det är förvaring. Och detta är ingen enskild institutions brist. Det är ett systemfel.
Författaren och TV-producenten Åsa Rönn har sin mamma på ett demensboende. I den här texten beskriver hon en äldreomsorg i kris. Missa heller inte chansen att vinna biobiljtter till aktuell film om just detta, längst ned på sidan.
Omsorg. Demensboendet ligger vackert. Utsikten från mammas lilla rum är rofylld. En vik med glittrande vatten och trädtoppar som vajar för vinden. Vi har försökt återskapa något hemvant: hennes gröna bokhylla i lack från 70-talet, hennes blommiga gardiner, tavlorna från lägenheten vi sålde efter tjugo år. Det är fint. Det ser ut som ett hem. Eller åtminstone en kuliss av ett.
De gemensamma utrymmena är lika vackra. Blommor, sittgrupper, balkonger, dukade bord. Allt är ordnat för att det ska se ut som liv pågår. Men det gör det inte.
Här råder stillheten. Här bor väntan.
De gamla sitter i sina rullstolar, hänger över bord, halvsover i vilosängar som gungar. Jag kallar dem dödens sängar, kroppar som andas men inte längre deltar. Munnar öppna, ögon slutna. Rörelse? Ett minne. Samtal? En viskning.
Personalen är snäll. De gör vad de kan. Men de är få. De springer mellan lunch och middag, mellan sängar och blöjbyten. De hinner inte. Ingen hinner se människorna bakom sjukdomen.
Karl har något kvar i blicken. Något vasst. Ett ögonkast som säger att han vet mer än han får utrymme att visa. Han frågar ofta om sina pengar, undrar var de tagit vägen, vem som har dem. Han är inte galen, bara fast i ett system där frågor inte får svar. När jag tog med mamma till gymmet – det som står oanvänt – fick han följa med. Han visste hur maskinerna fungerade. Han rörde sig med kroppskännedom. Han pratade nästan normalt. Och han sken upp. Det gjorde ont att se. För ingen annan tog honom dit.
Sigvard kan inte vara själv. Han gråter ofta. Ibland tyst, ibland högt. Han är alltid hungrig, säger han. Sedan mamma kom dit har han gått upp mycket i vikt. Sitter alltid i sin rullstol. Ser ut som en boll. “Kan någon hjälpa mig?” ropar han från dödens säng. Det är en sorglig rutin. “Jag vill hem. Ta hem mig.” Och någon i personalen svarar: “Sigvard, du bor här.” Var är jag? undrar han.
Rut gillar mammas glittriga koftor
Elsa går runt. En vandrare. Lång och gänglig, ständigt med en kudde i famnen eller något hon hittat och tagit med sig. Dörrar måste stängas – hon plockar gärna på sig andras saker. Tar tag i någon annans rullstol och kör i väg. “Nej Elsa, han vill inte.” “Kom med mig”. Hon pratar mycket, men inget hänger ihop. Ändå finns där en rytm, en melodi. Som om hon dansar med orden även när de inte leder någonstans.
Rut hasar fram i sin rullstol med en fot i golvet. Hon älskar kläder, har för många, säger personalen. Små vackra plagg i trånga garderoben. Hon får håret lagt, lite läppstift. Hon blir glad när man säger att hon är fin i håret. Arg om hon inte får ringa sin dotter. “Du har ringt, hon svarar inte just nu.” Det hjälper inte. Hon älskar mammas glittriga koftor. Jag köpte en likadan till henne i en annan färg. Hon blev så glad. Frågade om jag kunde hitta fler. En grön kanske. Och en blå. Varför inte en röd också…
Men Rut har förändrats. Sen en vecka tillbaka ligger hon ofta i dödens säng. Ansiktet som var livfullt är nu grått. Munnen gapar. Håret är platt och stripigt. Hon har tappat färg, form, glans. Hon är på väg bort.
Henry är ny. Lång och gänglig, som Elsa. Han älskar att sjunga. Sa att han gått i kör. Första dagen satte jag på Evert Taube i mobilen. Han sjöng. Starkt, rent, högt. Personalen visste inte vem Taube var. Nu sjunger han inte längre. Han sitter mest som de andra. Som om väntan även kväver rösten.
Vi har önskat att mamma ska få träna sina ben, hon kan fortfarande gå. Hon sitter alltid i sitt rum oavsett tid vi kommer dit. Vi tar ut henne, promenerar, går till gymmet, fixar håret, byter hennes blöjor som ofta hänger tunga av kiss.
Vi gör små saker som får henne att kännas närvarande igen. Vi satte henne vid diskhon i köket. Där fick hon diska. Inte för att det blev rent, hon glömde skölja och missade det mesta, men det spelade ingen roll. Något väcktes. Rörelsen satt i kroppen, som ett eko från livet som varit. Hon blev fokuserad. När hon tidigare gick på dagverksamhet fick hon duka, lägga ut bestick. Sådant gjorde skillnad.
Jag kan inte låta bli att undra: varför inte låta de äldre få delta? En i taget. En stund i taget. Att skala potatis, vika servetter, lägga upp bröd på fat, det kräver inte mycket, men det kräver någon som har tid att se och stanna upp. På boendet är det bara personalen som dukar, serverar, plockar undan. De gamla sitter bara. Och väntar.
Vi vet att det går att väcka något hos många. En sång, en doft, en rörelse. När vi satte på Taube till Henry sjöng han för full hals, men bara den gången. Problemet är inte bara tidsbristen. Det handlar också om rötter. Många i personalen är födda långt från Sverige, de känner inte till våra äldres musik, dofter och barndomsminnen. Det är inte deras fel, men det är ett system som glömmer att det är just där människan finns kvar.
Och så Maj.
Maj gjorde inte så mycket väsen av sig. Tyst, mild. En dag ramlade hon ur rullstolen och slog i huvudet. Personalen var inne i ett annat rum, de är för få, och lämnade de andra utan uppsikt. Maj hamnade på sjukhus en vecka. När hon kom tillbaka pratade hon inte längre. Det var som om något stängdes av. För en vecka sedan tog jag hennes hand och sa: “Nästa gång vi tar med mamma till gymmet, så kanske du vill följa med?” Hon log brett. Kramade hårt min hand. Svarade viskande att det vore kul.
Igår fick jag veta att Maj dog för två dagar sen. Somnade in, sa de.
Dödens väntrum är vad det är. Trots pelargoner, nystrukna dukar och namnskyltar på dörrarna. Det är väntan. Det är förvaring. Det är stilla avveckling.
Och detta är ingen enskild institutions brist. Det är ett systemfel.
Den svenska äldreomsorgen befinner sig i kris. Personaltätheten är för låg för att någon verklig individanpassning ska kunna ske. Det finns varken tid eller utrymme att möta människor där de är. De med närvarande anhöriga får lite mer liv, men de som inte har någon, de är helt utlämnade.
Och det kanske mest smärtsamma är detta: Socialstyrelsen slår fast att “du ska stå i centrum, inte din sjukdom”. Att vården ska vara personcentrerad, att “du bemöts som en person med egen självkänsla, egna upplevelser och egna rättigheter”. Att insatser från hälso- och sjukvård och socialtjänst ska samordnas.
Det är vackra ord. Men i verkligheten är det bara det: ord.
Bilderna i essän ovan är AI-genererade.
VAR MED OCH TÄVLA OM HÖSTENS MEST ÖMSINTA FILM NEDAN!
Åsa Rönn är en etablerad manusförfattare och TV-producent. Åsa har skrivit många populära serier, bland annat ”Pappas Flicka”, ”En Ängels Tålamod” och ”Livet i Fagervik”.
Åsa Rönns mamma är demenssjuk, och den här texten skrev hon i sin förtvivlan första gången i privat grupp på Facebook. Åsa Rönn kommer att löpande medverka för Alzheimer Life med sina träffsäkra och varma berättelser från skuggan av alzheimer.
Jag kände igen allt, framförallt att personalen har inte eller vill inte förstå våra traditioner och kultur.
De utlandsfödda har verkligen inte förståelsen för svenska traditioner och kultur efter de följer med från barndomen och uppväxten. För att
kunna föstå och delta krävs engagemang, tid och intresse och det inte lätt för en vuxen med familj, barn, jobb och kanske plugga vid
sidan om och det krävs tid att bygga upp. Men som Åsas text, de är för få för att hinna med.
Berättelsen skildrar med exakthet så som det är/var på min frus boende, nu avliden sen tre veckor.
Slående likt hur min mamma har det på sitt särskilda boende. Denna beskrivning borde publiceras i alla stora dagstidningar runt om i Sverige. Den lämnar ingen oberörd.
Håller med om att detta borde publiceras i de stora tidningarna. Även skickas till ansvarig politiker.
Borde komma upp till ytan. Många kommer hamna där ….:( sorgligt
Jag håller med. Den här texten borde fler läsa. Så sorgligt. Känner igen allt här,
Alla personer du beskriver i texten finns på pappas boende. Nu har min pappa, som varit hyfsat rörlig mest sängliggande och börjat prata osammanhängande. Jobbar själv som personlig assistent och tänker ofta hur bra den mannen har det, personal dygnet runt, aktiviteter och hemlagad mat.
Många av personalen på pappas boende är så fina, men de är för få.
Jag är prenumerant och har lyssnat på vartenda inlägg i denna podd. Jag är oerhört tacksam för Henrik och alla ni andra som möjliggör den. Det är genialisk och nödvändig.
Åsa Rönns artikel är hjärtskärande och speglar livet på många, många äldreboende. Det finns dock undantag och dem borde vi också rikta blickarna på. Min egen dröm är att åka runt i Sverige och beskriva fungerande äldreboende, de där livet fortfarande pulserar i
” dödens väntrum”. Åldrandet är svårt men också nödvändigt om vi inte vill dö unga. Jag hade själv ansvar för mina föräldrar i många år. Pappa blev 100 år i sitt hem, mamma 90. De tillbringade sin sista tid på äldreboende.
Själv planerade jag min ålderdom redan vid 56 års ålder. Idag 81 år bor jag med vänner i bostadsrätter som vi själva har projekterat och delvis byggt mitt i centrala Hudiksvall . Jag har därigenom ordnat mitt boende och om jag inte blir helt handikappad i såväl kropp som själ, så kommer Hudiksvalls kommun i likhet med alla andra kommuner, se till att jag bor hemma så länge som möjligt.
Ett faktum är att i dagens äldrevård behövs alla anhöriga, vi kan inte komma ifrån att vi 40-talister måste stöttas upp av våra anhöriga, vänner och bekanta. Det är ett bistert faktum. Samhället klarar inte att bära oss under våra sista år.
Men sådana poddar som Alzheimerlife. är en god stöttning och tröst för alla!
Detta inlägg har jag inte kunnat rätta för att jag inte vet hur jag ska göra.
Med vänlig hälsning, Eva Bovin
Artikeln
”Samhället klarar inte att bära oss under våra sista år” Nej, Eva – det är tyvärr så. Och har man inte ett gäng barn eller anhöriga som kan ställa upp och ge en det där lilla extra som de så väl vet att du skulle önska om du själv inte kan föra din egen talan så ser det mörkt ut. Men ditt val av boende med vänner verkar ju underbart! Med vänlig hälsning, Åsa
Så igenkännande och vackert – varsamt skrivet. Det är så sorgligt hur demensvården ”backat”. Jag har själv arbetat inom vården i många år, vi fick utbildning, jag arbetade på Dagverksamhet, inriktning på att bevara det friska och göra en bra dag, med sång, musik, vardagliga göromål som att baka, prata om kulturen – gamla tider, skratta mm
Det gör så ont att idag se vad vi ”förlorat”, underbemanning och personal som är ung och inte har kunskaper om hur de gamla levt, saknar ofta kunskap om svensk kultur, traditioner och ibland även saknar det svenska språket 😥
Mkt tänkvärd artikel! Gör den mer känd! Fruktansvärt med en äldrevård som denna! Opersonlig!
Vår mamma lämnade jordelivet 2011, svärmor lämnade jorden 2018, båda bodde på boende för de med demenssjukdom! I olika städer och olika behov! Båda var rörliga och gick utan stöd snabbt många km- men de visste inte vart de skulle gå?? Svärmor tog sig ut genom fönstret ett antal gånger, medicineringen var usel och hennes grannar var oroliga och understimulerade! Vi var där ofta, i stort sätt varje dag! Mamma ramlade o fick ont i ”baken ” läkaren o ssk kommunikation fungerade inte o de ansåg att mamma inte behövde röntgas! Mamma var dokumenterad som benskör sen många år och skrek vid varje steg, hon som dagen innan gått en mil utan att stanna! Ingen frågade usk om mammas förändring! Efter 5 veckor tog vi mamma till akuten o där konstaterade läkarna bruten höft sen 5 veckor! Hade hon kommit direkt hade det gått bra att operera henne‼️ Idag vet vi att det kommer en större grupp med äldre som vårt samhälle kommer påverka vårt stort! Hur har våra politiker planerat för det? Ett värdigt liv känns som ett hån ‼️ Vem vill arbeta inom vården?
Usla förutsättningar med många äldre, låg lön och arbetstider som är usla! Det krävs både kompetens och att man som personal kan både vårt språk och kultur ‼️ Idag nämner våra politiker inte ens äldre och sjuka-vi finns liksom inte!
För mig är ålderdom en fasa och otrygghet! Ändå har vi en fördel‼️vi har både barn o barnbarn som kommer att värna om oss!
Vårt samhälle är på väg tillbaka mot förr i tiden då äldre fick bo med sin familj- våra politiker har säkert en ekonomi som tillåter privata boenden !‼️‼️
Så väl beskrivet och så oerhört sorgligt och smärtsamt. Har min mamma på särskilt boende och jag upplever att personalen gör så gott de kan efter de förutsättningar de har. Sen finns det, precis som på alla arbetsplatser, personer som är mer eller mindre lämpade för sitt arbete. Jag blir många gånger varm i hjärtat när jag ser personalen hålla om mamma eller hålla hennes hand. Tyvärr finns det boenden som skulle vara i stort behov av mer stimulans än vad som erbjuds.
Och väntan, visst är det en väntan på att befrias från detta liv som trots underbar personal inte är värdigt för någon. Och precis som andra har kommenterat, jag känner så väl igen beskrivningarna av de olika personerna på boendet.
Tack för ett välskrivet inlägg i demensdebatten som förhoppningsvis når våra politiker.
Jag håller helt med, Karin. Denna väntan att befrias. Det är så många gånger jag tänkt – låt det gå fort!! Åsa Rönn
Min mamma har oxå precis sedan två veckor blivit beviljad särskilt boende, på demensavdelning. Jag beskriver dom övriga boende där som halvdöda. Det är VERKLIGEN INTE så jag ser på envar av dom, utan dom tillsammans i jämförelse med min mamma, som både pratar, tänker korrekt och är otroligt fysisk för sina 80 plus år.
Beskrivningen av Åsas upplevelser är exakt så jag upplevt det på dom boenden jag besökt, på mammas tidigare dagverksamhet och nu detta boende.
Det skulle vara häftigt om det gick att differentiera dom dementa på något ”rättvist” vis. Jag vet inte vem som skulle göra den bedömningen; läkare? Boendepersonal? Eller anhöriga? Säg att det skulle finnas 3 nivåer på dementa eller egentligen på demensen med sina följdproblem, som kommer till särskilda boenden.
1) Konstaterad Demens men ”klar i huvudet i övrigt”, samt ”fysiskt pigg och kapabel”
-Här behövs fortfarande mycket stimulans med diskussioner, pussel, frågesport, korsord, soduko, utflykter, gympa och snarlika runt omkring sig i boendet.
2) Konstaterad demens OCH även större problematik kring ett av
områdena ”klar i huvudet i övrigt” eller ”fysiskt pigg och kapabel”.
-Här behövs kanske inte riktigt samma som vid nivå 1. Möjligen samma insatser för dom boende men i lite lättare/enklare utformning.
3) Här har den boende kanske kommit så långt i sin demens såsom Åsa beskriver dom och även jag. Här har dom boende problem med allt i sin vardag. Klarar kanske inte att prata eller ens visa vad och hur man vill?
-Då jag inte jobbar med detta eller har någon utbildning(förutom den jag tagit till mig vare sig jag vill eller inte som anhörig), så har jag inga adekvata tankar om vad som vore fint, bra och möjligt för dessa boenden.
Jaja detta var lite, vad skall vi kalla det? Fortsättningstankar på Åsas skrift samt från egna erfarenheter
Tack för dina fortsättningstankar! Som systemet ser ut så är det kösystemet som avgör vem som kommer in när ledig plats uppstår. Det gör ju att någon som är pigg och alert som din mamma kan ha otur att det inte finns någon annan lika pigg utan övriga har kommit längre i sin sjukdom. Om ingen har tid att lägga särskild personlig tid på din mamma så blir hon en i gruppen där alla får samma behandling. Hos min mamma har vi sett det hända, både med mamma och andra. Min känsla är att de pigga ger upp boendet säger att det är sjukdomen. På vårt första möte fick vi höra att det här är palliativ vård. Er mamma kommer dö. Otroligt okänsligt ansåg vi barn. Vi vet allt för väl att detta är sista boendet för henne men kräver att man gör allt för att hålla hennes få styrkor levande. Då det inte hänt på boendet så har vi gjort det själva. Tack och lov är vi fyra syskon som kan dela upp veckan. När mamma från att knappt kunna röra sig eller äta kom tillbaka (efter att vi barn påpekat för ssk att hon borde få högre dos av alzheimer medicinen) Hon äter, dricker, rör sig och har en annan blick. Personalen överraskade över förändringen. Naturligtvis är det tillfälligt men ändå. Vi är ansedda som jobbiga anhöriga men för sjutton- det är vår mamma! Hälsningar Åsa Rönn
Hej! Din beskrivning känner jag igen helt och hållet.Min man dog häromdagen efter att ha bott på sitt vackert belägna boende utanför Åkersberga i ett och ett halvt år. Han kunde ha levt längre om han inte i mars hade trillat och brutit höften. Han ville inte leva längre. Det var ruttet att bli så gammal, 93 år, enligt honom. Det kunde han uttrycka trots alzheimersjukdomen. Hans granne trillade och bröt tre nackkotor och är nu stelopererad för att slippa de hemska smärtorna. Så många blåmärken som jag sett sedan flytten dit! Den stackars personalen sköter allt så gott de kan. All heder till dem. De halvspringer ofta. De ska göra allt!!! Jag är ursinnig!!! Detta företag som driver boendet tjänar otroligt mycket pengar!!! Jag vågar inte skriva ut företagsnamnet här, men jag vet det.
Jag är också ursinnig för det mesta. Särskilt när man varit där, vilket vi barn delar upp mellan oss så vi täcker minst tre dagar i veckan. I lördags när jag var där och såg till så att mamma fick komma ut och även gå så satt en man vid ett bord när vi gick och satt vid samma bord när vi kom tillbaka. En tidning han inte kan läsa låg uppslagen framför honom. Samma sida efter två timmar. Denne man som kan alla Taube låtar och har absolut gehör skulle behöva sång och musik omkring sig. Men det är tyst. Så tyst. Man blir så arg!! /Åsa Rönn
Personalen gör sitt yttersta. De sliter ut sig och blir sjukskrivna. De är för få, både dag och natt. Det drabbar både dem och de boende. Hårt och skoningslöst. Stämmer inte alls med det utlovade. Plågsamt också för alla anhöriga. Hoppas artikeln får stor spridning genomslagskraft!
Det hoppas jag också! Och ju fler som skriver något desto större chans kanske. Personalen jag möter är alla bra men deras schema och tider går inte ihop med det som behövs upplever jag. Vår mamma som inte kan prata pga sin afasi gör ju att vi barn skulle behöva mycket mer återkoppling än vad som ges. All information får vi endast av den personal vi möter när vi är där. Och är det skiftbyte så vet ingen vad mamma gjort tidigare eller hur natten varit. Trots att vi bett om återkopplingar. Först veckomail men då blev det bara copypaste av veckan före. Inget personligt. Vi har haft åtskilliga möten med ledningen men de slår ifrån sig. Vi är jobbiga anhöriga helt enkelt. Tragiskt! Åsa Rönn
Det du skriver här ovan stämmer även enligt min erfarenhet. Hur kan man ”inget veta” – vad är det man läser/skriver i datorn?
I Västervik genomfördes ett utveckl.projekt ”Välfärdsteknik”/Nka. Webinar kunde ses på webben i februari i år. Det innehöll mycket, men jag minns speciellt hur äldre som kan kommunicera fick lära sig använda kommunikationsverktyg för att ha hontakt med anhöriga.
En annan del var ”Digitala levnadsbetättelser som stöd för oersoncentrerad vård av personer med demenssjukdom”. Det gungerade som en levande kommunikation mellan personal (alt. boende) och anhöriga. Bilder kan läggas in fån båda håll osv. Det ledde till förbättrad kommunikation och interaktion, stimulerad 2-vägskommunikation mm.
Min gissning är att det går att ta del av detta via Nka.
Ursäkta utebliven korr.läsn.
Så bra skrivet o så sorgligt att vi inte 2025 kan ha mera personal med bättre kunskap hur man är mot våra äldre
Tack Margareta! Och ja, sorgligt! Hälsningar Åsa Rönn
Så upplever jag äldrevården också.
Så tragiskt att det ska behöva vara såhär! Att så många upplever samma sak som jag. Vänligen Åsa Rönn
Väl skrivet Åsa. Och det är så fint det ni gör ❤️ inte bara för er fina mamma utan för allas lika värde ❤️
Tack Hanna! Kram
Väldigt bra skrivet och tyvärr helt sant. Jag har sett min pappa göra denna resa och hans boende är verkligen jättebra, men personalen har inte mkt tid ändå till de som bor där. Dessvärre har jag nu själv, bara 57 år gammal, fått en Alzheimerdiagnos. Pappa var i alla fall 80 när han tvingades flytta hemifrån.
Bra beskrivning av verkligheten för de som är på ett boende. De som beslutar om hur vården ska vara sammansatt skulle behöva göra besök i verkligheten, inte arrangerade besök där allt ordnas i förväg så att allt ser bra ut och alla ser ut att trivas. Låt ansvariga politiker, ledare i verksamheter prova på att jobba på flera boenden för se behoven så att man sen kan se till att rätt förutsättningar finns för ett bra slut i livet.
Ja, låt dem praktisera! Nu kommer jag att skriva något som stör en del: VÅRD OCH VINST GÅR INTE BRA IHOP! Det finns kommunala boenden där det också finns mycket som är fel men vi ska bestämma själva över våra skattepengar. Det är lättare att ställa till svars då, hoppas jag.
Tack för att du skrivit denna text, detta vittnesmål. Jag känner igen allt här i texten. Så sorgligt. Den borde lyftas i våra stora medier, och självklart borde politiker ta del av detta som handlar om hur våra ghamla, våra släktingar har det, hur det ser ut, på landets äldreboenden.
Berättelser från ett äldreboende borde sändas oftare på TV med skådespelare, inte några med minnes-sjukdomar. Det här en del av livet som sällan berättas om, särskilt nu när många blir riktigt gamla.
På min pappas boende fanns en välklädd man i dyra skinnskor, som var gift med en yngre dam från sydeuropa. Varje gång hon hälsat på gick han fram och tillbaka i korridoren och muttrade: jävla helvete, förbannade kvinna, satans fy fan osv. Men när han såg mig och pappa ändrade han attityd och ville gärna gå med oss på aktiviteter. När det var dansträff tog han på sig kavajen och medan pappa dansade med sin favoritdam, dansade han med mig. Han var också road av att gå med oss till målargruppen och även julpysslet i december. Det här får ju bara att göra på större boenden, där man kan ordna roliga avbrott på boendet. Sittgympa sköttes av en ung volontär, trädgårdsplantering med en ledare från kreativa gruppen osv. Jag önskar att alla äldreboenden kunde finansieras bättre med fler volontärer I korta eller valfritt längre pass. Det ger så mycket att se andra bli gladare och leva upp när man kommer dit efter att ha skapat en kontakt. Alla anställda har inte den empatiska förmågan tyvärr. Varje människa är värd ett vänligt umgänge ända fram tills sista andetaget.
Ja du har verkligen fångat bilden av en verkligheten i äldrevården. Jobbar nu på sjukhus men saknar omvårdnaden om de äldre. Men jag vet hur det ser ut personalmässigt och alla kommuner jobbar varannan helg………Saknar de fina stunderna/jobbet som finns på ett bra boende. Men så länge inget kommer ändras kan jag inte tänka mig att komma tillbaka……
Texten är så fin, så berörande och så sann. Så här ser det ut på många demensboenden runt om i Sverige. Personalen är ofta fin och bra på att ge omsorg, men på tok för få för att kunna individanpassa omsorgen. Jag har läst din text flera gånger Åsa, första gången när den publicerade på Facebook. Vill så gärna skriva och berätta vad vårt lilla företag gör för att minska dessa vakuum som uppstår på våra särskilda boenden för äldre. Men är så rädd att det ska ses som reklam i ett forum som inte är avsett för reklam så jag kommer inte nämna företagsnamnet av den anledningen.
Men jag och min syster var med om samma resa som du nu går igenom Åsa. Vår mamma fick en demenssjukdom och bodde sitt sista år på ett boende i en förort norr om Stockholm. Vi gick båda ner i arbetstid för att kunna vara hos mamma så ofta som möjligt, för att hon skulle ha en så bra sista tid som möjligt. Hon kände igen oss nästan hela vägen. Men jag glömmer aldrig den dagen jag såg hennes oroliga blick när hon tittade på mig. Jag frågade ”vet du vem jag är?”. Och även om jag var förberedd på svaret så kändes det som en öronbedövande käftsmäll. ”Nej.” Ett så kort svar. Ett ord. Och ingenting har någonsin gjort mig mer ledsen. Hon som burit mig som barn, läst Kalle-tidningar när jag skulle sova, tröstat, kramat – alltid varit vår trygga punkt. Hon visste inte längre vem jag var. Alla kommande besök hos mamma låtsades vi vara personal på boendet. Allt för att inte oroa henne genom att säga att vi var hennes döttrar, som hon inte längre mindes.
När mamma dog 2016 valde vi att starta vårt företag. Vi stöttar anhöriga och vi stöttar kommuner med personcentrerad omsorg (detta ord som man hört till leda, men som sällan infrias). Anhöriga kan anlita oss och få en ”egen” seniorvän som besöker sin närstående för sociala och meningsfulla besök. Seniorvännen är alltid densamma och vill man att den man får besök av känner till Taube och kan sjunga med i låtarna, så är det den personen som kommer. Vi besöker även äldreboenden. Där fokuserar vi mycket på svensk historia och kultur, musikaktiviteter, livsberättargrupper, dans, liv och lust. Vi besöker även de personer som inte gärna lämnar sina rum. För de allra flesta uppskattar ett mellanmänskligt samtal på tu man hand. Det som uppskattas allra, allra mest med våra besök är att de besökande seniorvännerna själva är seniorer och att de kommer utifrån. Deras livserfarenhet, empati och engagemang är så mycket värt. Att de dessutom har olika arbetsbakgrunder uppskattas också, i det kan samtalen ofta hamna.
En lång text blev det…men jag vill lyfta lite hopp. Det finns kommuner som förstår vilken skillnad de här besöken gör för de boende. De arbetar med personcentrerad omsorg på riktigt. Inte bara på ett dokument.
Jag förstår att den här texten kanske inte ger tröst till alla er som upplever och känner igen er i Åsas text, men jag vill ändå visa på att det finns krafter som försöker hitta lösningar, som försöker minska det gapet som Socialstyrelsens fina texter broderar ut och den verklighet många av oss upplever.
Å, jag blir så ledsen! Jag har just börjat undersöka möjligheten till korttidsboende för min man. Detta för jag känner att jag inte orkar längre. Men jag vill ju att han ska ha det bättre än i ovanstående beskrivning …. Ingalill
Känner igen detta från min mans boende. 🥲🥲🥲
[…] ett par veckor sedan kunde vi läsa Åsa Rönns blogginlägg om “dödens väntrum”. En dyster och sorglig bild av boende för personer med kognitiv sjukdom. En plats där livet tynar […]