”Jag betalar en miljon för min behandling!”

Maria, 52 år, lärare och mamma till tre barn, bestämde sig i vintras för åka till Finland för att med egna medel betala en miljon för sin behandling av Alzheimers sjukdom. Hennes pappa har samma sjukdom, så hon visste vad som väntade henne. Svensk sjukvård hade precis stängt dörren för henne och alla andra med tidig Alzheimer.

”Jag vill kunna fortsätta arbeta, leva mitt liv, träffa mina barn och familj och vara den jag är så länge som möjligt. Jag är inte beredd att ge upp”, skriver Maria Stricker Lindroos i denna starka text.

Läkemedel. ”Jag fick min diagnos mild kognitiv svikt på grund av Alzheimers sjukdom 2025. Det var naturligtvis en stor chock, framför allt eftersom jag och min syster länge hade trott att mina problem berodde på ADHD. Jag hade själv börjat fundera på varför jag hade så svårt att koncentrera mig, komma ihåg saker och få vardagen att fungera som tidigare.

Men jag hade en mycket skicklig doktor på min vårdcentral som inte var nöjd med mina tester. Hon trodde inte att jag hade ADHD och ville därför gå vidare för att undersöka vad som egentligen låg bakom mina besvär. Hon skickade mig på flera olika hjärnundersökningar och remitterade mig vidare till den kognitiva mottagningen i Solna.

Till slut fick jag diagnosen mild kognitiv svikt på grund av Alzheimers sjukdom. Jag minns att jag kände mig både ledsen och på något konstigt sätt lättad. Ledsen över beskedet, förstås, men samtidigt lättad över att det äntligen fanns en förklaring till varför jag inte fungerade som tidigare. Sökandet var över – jag visste vad som var fel.

Jag gav min man chansen att lämna mig!

Jag är mamma till tre barn. Mina barns pappor bor i andra länder, så om något händer är det mig barnen vänder sig till. Det var också därför jag tidigt pratade med mina barn om vad som skulle hända om något händer mig.

Jag är också lärare och tycker mycket om att arbeta med barn och människor. Dessvärre kan jag inte längre undervisa i matematik på högstadiet. Den förmågan tog min Alzheimer.

Jag är också fru till en snäll man som heter Mikael. Vi gifte oss ett år innan jag insjuknade, och jag gav honom möjligheten att lämna – men han valde att stanna, i alla fall än så länge. Om det blir för mycket för honom kommer jag att släppa taget.

Min pappa har Alzheimer, så jag vet!

Alzheimers sjukdom var inte heller något helt okänt för mig. Min pappa fick sjukdomen när han var 68 år, och jag har sett på nära håll hur han förändrats och blivit sämre och sämre. Jag såg vad sjukdomen gjorde med honom och med hela vår familj.

Därför var beskedet om min egen diagnos extra tungt. Jag visste alltför väl vad Alzheimer kunde innebära. Samtidigt hade mycket hänt inom forskningen.

Det fanns plötsligt behandlingar som kunde påverka sjukdomsförloppet. En av dem var Leqembi. På den kognitiva mottagningen fick jag i september 2025 information om att Leqembi troligtvis skulle komma till Sverige under våren 2026.

Min läkare trodde inte att Sverige skulle säga nej. Vi började därför hoppas på att jag skulle kunna få behandlingen här hemma. Men snart skulle vi börja fundera på en helt annan möjlighet.

I oktober läste vi i Nastic News om att den första svenska patienten hade behandlats i Finland med Leqembi. Det var då vi började prata om Finland på allvar. Vi bestämde oss för att om Sverige sa nej, så skulle jag åka till Finland.

Det var ett stort beslut, men samtidigt kändes det självklart. Om det fanns en behandling som kunde bromsa sjukdomens utveckling ville jag åtminstone få möjligheten att prova den. Jag ville inte sitta hemma och vänta på att tiden skulle gå medan sjukdomen fortsatte att utvecklas.

Den 16 december 2025 presenterades TLV bedömning. Sverige skulle inte införa behandlingen på det sätt som vi hade hoppats på. Då blev frågan plötsligt verklig.

Runt jul bestämde jag mig. Jag skulle åka till Finland.

Min syster började samla in pengar!

Min syster Annika började direkt undersöka vad som krävdes. Hon hade själv bott och studerat i USA och visste hur det kunde fungera med insamlingar och att behöva hitta andra vägar när det offentliga systemet inte kunde hjälpa till. Hon startade därför en GoFundMe-insamling, precis som man gör i USA.

I januari kontaktade Annika sjukhuset Terveystalo Ruoholahti i Helsingfors. Där fick hon kontakt med en läkare som hjälpte oss att förstå vad som behövde göras och vilka förberedelser som krävdes för att jag skulle kunna få behandlingen. Det var många saker som skulle ordnas.

Undersökningar, journaler, röntgenbilder och andra medicinska underlag skulle skickas över. Allt behövde vara på plats innan jag kunde börja behandlingen. Samtidigt startade en annan resa – den ekonomiska.

Leqembi är en mycket dyr behandling och den betalades inte av det svenska sjukvårdssystemet när jag valde att åka till Finland. Min syster fick därför försöka samla ihop pengar från familj, vänner och andra människor som ville hjälpa till. Hon fick ihop omkring 100 000 kronor genom insamlingen.

Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. Att människor som ibland kanske knappt känner mig, ville bidra till att jag skulle få en chans att bromsa min sjukdom gjorde mig väldigt berörd. Jag själv har dessutom belånat min bostadsrätt med 700 000 kronor för att kunna finansiera behandlingen.

Det låter kanske konstigt att behöva göra så för att få en behandling som kan bromsa en allvarlig sjukdom. Men för mig handlade det om att försöka göra något medan jag fortfarande kunde. Jag ville inte bara vänta och se vad som skulle hända.

Behandlingen blev början till något nytt!

Den 19 mars 2026 åkte jag till Finland. Jag minns känslan när vi åkte – det var en blandning av förväntan, nervositet och rädsla. Jag visste att jag skulle få min första behandling dagen efter.

Samtidigt visste jag att detta inte var någon mirakelkur och att det inte skulle göra mig frisk. Målet var att bromsa sjukdomens utveckling och försöka behålla så mycket som möjligt av det jag fortfarande har. Det var den möjligheten jag nu hade valt att kämpa för.

Den 20 mars fick jag min första behandling med Leqembi i Helsingfors. Att sitta där och få behandlingen var en väldigt speciell känsla. På ett sätt var det början på något nytt.

Jag hade fått en diagnos som jag aldrig hade velat ha, men jag hade också fått en möjlighet som min pappa aldrig hade haft. Det är kanske det som gör hela den här resan så viktig för mig. När min pappa blev sjuk fanns inte samma möjligheter.

Jag såg honom förlora mer och mer av sig själv. Nu står jag själv i samma sjukdom, men med andra förutsättningar. Forskningen har gått framåt och det finns behandlingar som kan bromsa sjukdomsförloppet för vissa patienter.

Och jag vill göra allt jag kan för att få den möjligheten.

Jag åkte till Finland för att inte ge upp!

Jag hade önskat att jag kunde få behandlingen i Sverige. Jag hade önskat att jag slapp resa till ett annat land, ordna finansiering själv och belåna min bostad för att få tillgång till den. Men när dörren stängdes i Sverige försökte vi hitta en annan väg.

Och den vägen gick till Finland.

Jag är oerhört tacksam för alla som har hjälpt mig att komma hit. Min syster som har kämpat för min skull, familj och vänner som har bidragit ekonomiskt och alla som har stöttat mig under vägen. Utan dem hade jag inte kunnat åka.

Jag vet inte exakt hur min framtid kommer att se ut. Jag vet inte hur länge behandlingen kommer att hjälpa mig eller hur sjukdomen kommer att utvecklas. Men jag vet att jag vill försöka.

Jag vill kunna fortsätta arbeta, leva mitt liv, träffa mina barn och familj och vara den jag är så länge som möjligt. Därför åkte jag till Finland. Inte för att jag hade gett upp.

Utan precis tvärtom. För att jag inte var beredd att ge upp.”

Maria Stricker Lindroos

Maria Stricker Lindroos, 52, är lärare och mamma till tre barn. När hon fick sin alzheimerdiagnos och insåg att hon inte skulle få tillgång till de bromsande läkemedlen som finns,  bestämde hon sig för att själv bekosta dem – i Finland.