Patient: Tio sekunder som förändrade allt

Tio sekunder! Sekunder som känns som en evighet. Jag vet ju precis vilket det där jäkla ordet är, men det vill liksom inte forma till sig. Det ligger bara där, långt bak på tungan och blir inte riktigt färdigt. Snabbt söker jag ett alternativ för att komma vidare – en synonym, en ny frasering…
Allt för att slippa den där evighetslånga tystnaden.

Patient: Det är ett par år sen nu, det där ödesdigra mötet, där framtida produktstrategier skulle diskuteras. Jag var påläst och väl förberedd, kände mig så pass säker att något stöd i form av anteckningar absolut inte var nödvändigt. Det här, det var ju min hemmaplan!

När det var min tur att presentera mina tankar och idéer så var allt som bortblåst. Hjärnan gick på högvarv men hur jag än försökte så var det helt tomt. Jag sneglade lite diskret på mina kollegor och försökte lista ut varför jag befann mig i det här rummet. Några tittade menande på varandra. Ska han inte säga något snart, varför står han bara där, kändes det som att de tänkte.

En blandning av förvåning och panik spreds inom mig, men lika snabbt som minnet försvunnit så var det tillbaka! Vad fan var det där, tänkte jag, medan jag började mitt föredrag.

Ni vet, de där speciella och dramatiska händelserna som ibland sker i livet. När barn föds, man gifter sig, eller när en kär person rycks ifrån en. Händelser som fungerar som milstolpar dit man alltid kan återvända, i minnet. När en ny fas i livet tar sin början. När det liksom finns ett före och ett efter.

Ska han inte säga något snart, varför står han bara där, kändes det som att de tänkte.

För mig var mötet om framtida produktstrategier definitivt ett sådant. Visst hade jag haft ett flertal märkliga, irriterande och ibland även dråpliga situationer kopplade till minnet tidigare, men inget som det här. Vad var det som var fel, varför började minnet svika mig?

Jag hade några år tidigare, i samband med min släktforskning, gjort en DNA-scanning som visste att jag bar på riskgenen ApoE4, som är en stark prediktor för att utveckla alzheimer i tidig ålder. Eftersom jag ärvt genen från båda mina föräldrar och var en så kallad homozygot så var det nästan garanterat att jag senare i livet skulle utveckla sjukdomen, bara jag levde tillräckligt länge. Var det dags nu alltså? Var det Herr Alzheimer som knackade på dörren?

Jag studerade människorna i väntrummet, alla så tysta och allvarsamma. Skulle de också få sina besked idag? Min fru, som var med som stöd, såg på mig och viskade: ”det kommer bli bra, oroa dig inte!” Under fem dagar hade läkare, psykologer och några syrror på minnesmottagningen  minutiöst nagelfarit min kropp. En mängd prover och tester hade gjorts, allt för att kunna ställa rätt diagnos. Nu var det min tur att bli uppropad, ett besked skulle ges.

Tittade läkaren inte lite sorgligt på mig, nästan medlidsamt? Jo, visst gjorde hon det, jag var säker! De där förbaskade placken hade fått fäste, det var kört, finito, ridå. Det här var alltså mitt öde. Jag ska bli dement, bortsorterad, ett vårdkolli, tänkte jag medan läkaren lugnt och sakligt berättade att mina biomarkörer för alzheimer visade positivt. Markörerna i min ryggmärgsvätska för Beta Amyloid låg en bra bit under godkända referensvärden och indikerade att plack redan börjat aggregera i min hjärna. Några av de kognitiva testerna jag kämpat med under veckan var väl inte heller helt på topp, berättade hon.

På vägen hem läste vi noggrant igenom informationen vi fått med oss. En rad i texten stack ut extra mycket. Jag läste om den flera gånger. Diagnos: Lätt kognitiv svikt med början till alzheimer.

En rad i texten stack ut extra mycket. Diagnos: Lätt kognitiv svikt med början till alzheimer.

Det har snart gått tre år sedan jag fick mitt besked och det kan verka lite märkligt, men vi har kommit varandra närmare, sjukdomen och jag. Så har det förstås inte alltid varit men jag har accepterat att den finns där. Att den blivit en del av mig. Jag har bestämt mig för att leva mer i nuet, försöka njuta av livet och inte oroa mig så mycket. Det är lite som att vi gjort en tyst överenskommelse. Om jag bara ser till att sköta mig ordentligt, äta nyttigt, träna, inte slarva med sömnen och hålla koll på mina blodvärden så ska jag få behålla mitt minne ett tag till. Sån är dealen, försöker jag intala mig. Och vem är jag att tacka nej till ett sådant erbjudande?

Peter Lundberg

Jobbat inom den tekniska branschen, både internationellt/nationellt med olika uppdrag. Förutom att vara i sitt fritidshus i stockholmsskärgård så är musik och teater ett stort intresse. Egna fördomar och stigmat runt kognitiva sjukdomar fick honom att engagera sig. Peter Lundberg är patient med tidig alzheimer (ärftlig variant) sedan januari 2023.