En ny omfattande granskning har utlöst en av de mest intensiva debatterna på länge inom Alzheimerforskningen. Det är bland annat den här italienska rapporten som ligger bakom att NT-rådet i fredags sade nej till att godkänna bromsande läkemedlet Leqembi i regionerna.
Men det är mer än så. Det kan slå undan benen på all framtida forskning som bygger på att Alzheimer byggs upp av amyloida proteiner i hjärnan, och underkänner därmed all den forskning för att bromsa Alzheimer som har skett i världen över de senaste 15-20 åren.
Forskarbomben. ”Rapporten är rent skräp. De har bl a poolat studier där alla inte ens hade alzheimer och inkluderat läkemedel som inte ens nådde hjärnan. Det enda rimliga hade varit att göra en analys enbart på donanemab (Kisunla) och lecanemab (Leqembi) och då kunnat konstatera att samtliga studier visat en signifikant effekt”, säger Sebastian Palmqvist, docent och överläkare, enheten för klinisk minnesforskning, Lunds Universitet, Minnesmottagningen, Skånes Universitetssjukhus.
Den sk Cochraneapporten bygger på 17 kliniska studier med totalt 20 342 deltagare som behandlats med sju olika monoklonala antikroppar riktade mot amyloid beta. Forskarna konstaterar att läkemedlen visserligen tar bort amyloid från hjärnan, men att detta inte översätts till någon kliniskt relevant förbättring i vare sig kognitiv funktion, demensgrad eller funktionsförmåga. Effekten beskrivs som “absent or trivial” och ligger väl under etablerade trösklar för vad som räknas som en meningsfull skillnad för patienter.
Rapporten lyfter också att behandlingarna ökar risken för ARIA – hjärnsvullnad och mikroskopiska blödningar – som ofta syns på MR‑bilder även om symtomen inte alltid märks kliniskt. Långtidseffekterna är oklara eftersom rapporteringen varierat mellan studierna.
Forskargruppen, ledd av neurolog Francesco Nonino, drar slutsatsen att framtida studier som fokuserar på att avlägsna amyloid troligen inte kommer att ge tydliga patientfördelar och att forskningen bör rikta in sig på andra biologiska mekanismer.
Därför väcker slutsatserna sådan uppmärksamhet!
Anti‑amyloidstrategin har dominerat Alzheimerfältet i över två decennier. Två läkemedel – lecanemab och donanemab – har dessutom godkänts i flera länder efter att ha visat små men statistiskt signifikanta effekter på sjukdomsprogressionen. Därför kom Cochrane‑rapportens slutsats som en chock för många kliniker och patienter.
Rapporten slår fast att även om vissa studier visar statistiska förbättringar, så är dessa inte tillräckligt stora för att märkas i patienternas vardag.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Flera ledande forskare och läkemedelsutvecklare menar att Cochrane‑rapporten drar fel slutsatser på grund av hur data kombinerats.
1. Blandar framgångsrika och misslyckade läkemedel
Kritiker påpekar att fem av de sju läkemedlen i analysen aldrig visade effekt i kliniska studier och sedan övergavs. När dessa vägs samman med de två läkemedel som faktiskt visat klinisk nytta – lecanemab och donanemab – blir resultatet oundvikligen negativt.
”Redan från rapportens sammanfattning ser man att analysen är felaktigt designad; man klumpar ihop känt verkningslösa tidiga läkemedelskandidater med de senaste vidareutvecklade varianterna och får då ett självklart negativt resultat. Rapporten är så fel att den borde dras tillbaka”, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och överläkare i klinisk kemi vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset.
2. Kliniskt relevanta effekter ignoreras
Alzheimer’s Society påpekar att både lecanemab och donanemab erkänns av bl a FDA och EMA i Europa som kliniskt meningsfulla, även om effekten är liten. Dessa två studier utgör bara en bråkdel av materialet i Cochrane‑analysen, vilket enligt kritikerna gör att deras positiva resultat “dränks” av äldre, misslyckade försök.
3. Risk att vilseleda patienter och beslutsfattare
Forskare varnar för att rapporten kan få politiska och ekonomiska konsekvenser. I Storbritannien håller NICE (National Institute for Health and Care Excellence) just nu på att ompröva om lecanemab och donanemab ska erbjudas inom sjukvårdssystemet NHS. En alltför negativ tolkning av Cochrane‑rapporten kan påverka beslutet, trots att de två godkända läkemedlen inte är representativa för hela läkemedelsklassen.
Och bara någon dag efter att Cochranerapporten publicerats, så passade NT-rådet på att underkänna Leqembi (lecanemab) för den svenska sjukvården. NT-rådet hänvisar till Cochranerapporten i sitt beslut.
Ett forskningsfält i brytningstid
Cochrane‑rapporten har blivit en katalysator för en större diskussion: Är amyloidspåret en återvändsgränd eller en del av lösningen?
Rapporten understryker att Alzheimer sannolikt inte drivs av en enda mekanism och att framtida behandlingar troligen måste kombinera flera angreppssätt. Samtidigt fortsätter läkemedelsbolagen att försvara sina produkter och pekar på att deras data visar verkliga, om än små, kliniska förbättringar för patienter i tidigt sjukdomsstadium.
Slutsats: En debatt som kommer att fortsätta
Cochrane‑rapporten har inte stängt dörren för anti‑amyloidbehandlingar – men den har gjort den betydligt smalare. Kritikerna menar att rapporten riskerar att missrepresentera de läkemedel som faktiskt fungerar, medan Cochrane‑gruppen hävdar att deras uppdrag är att bedöma evidensen på klassnivå, inte att göra undantag för enskilda produkter.
Det enda som står klart är att forskningen inom Alzheimerfältet nu befinner sig i ett avgörande skede. Och att så länge de svenska regionerna lutar sig mot Cochranerapporten, så blir det svårt att se att vi får se bromsande läkemedel inom rimlig tid.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Senaste kommentarer