Två travlegender, en sjukdom – och ett oväntat systerskap

Den 10 oktober är det premiär för Alzheimer Life-loppet på Solvalla. Ett lopp till minne av två av svensk travsports stora legender – Stig H Johansson och Berndt Lindstedt, som idag båda lever med Alzheimers sjukdom. Men bakom loppet finns en annan berättelse. Om Karin Johansson och Helene Walmann-Lindstedt, två kvinnor som hela livet varit del av samma trav-värld men som nu också delar den smärtsamma erfarenheten som anhörig i alzheimerland.

Anhörig. Stämningen är uppsluppen runt köksbordet i den herrgårdslika huvudbyggnaden på Stora Alby, strax utanför Stockholm. Just idag vräker regnet ner och en rundtur bland stallbyggnaderna omöjlig, men det går inte att undgå att detta är en plats där hästarna och travsporten fortfarande står i fokus. Gården var Stig H Johanssons hem och bas i över 40 år, det var härifrån som han tillsammans med sin fru Karin Johansson i decennier skapade travhistoria.

I byggnaderna runtomkring bor de nu vuxna barnen med familjer. Men i stora huset lever Karin numera ensam eftersom Stig för drygt ett år sen flyttade till ett särskilt boende.

Stig ville ju inte berätta hur det var

”Jag åker dit på fem minuter, det känns väldigt bra att vara så nära”, säger Karin, som var den som via Alzheimer Life först berättade för omvärlden om sin mans sjukdom. Då hade hon ensam burit på hemligheten i flera år. Det var en mycket tuff tid och det var i samband med Elitloppet på Solvalla, 2025, då Stig H på grund av sin sjukdom inte kunde närvara, som Karin till slut bestämde sig att bryta tystnaden.

”Stig ville ju inte berätta hur det var. Men jag insåg att det var till allas bästa att göra det. I stället för att rykten började spridas i travvärlden”, säger Karin.

En av de som stöttade Karin under processen var Helene Lindstedt. Karin och Helene har känt varandra sedan de var unga men det var först när alzheimern smög sig in i bådas liv som de började prata på ett djupare sätt. Om det svåra. Om skulden. Om sorgen. Och om hur man egentligen gör för att orka.

”Jag såg ju hur Karin slet”, berättar Helene.

För Helene var situationen smärtsamt bekant. Sexton år tidigare hade hennes mamma gått bort i Alzheimers sjukdom. Då stod Helene ganska ensam. Nu såg hon samma oroväckande tecken hos sin far, travlegenden Berndt Lindstedt.

”Den här gången visste jag ju precis vad som väntade”, säger Helene. ”Men jag var inte lika ensam som när mamma var sjuk”.

Nu fanns Karin där som en naturlig samtalspartner, men också Doris Lindstedt, Berndts fru, som var den som såg sjukdomen allra först.

Den här gången visste jag ju precis vad som väntade

”Jag försökte på olika sätt berätta för dig vad jag såg”, säger Doris till Helene, som kom med bortförklaringar och rationaliseringar kring sin pappas symptom. Till slut tog Doris till något drastiskt: hon filmade vardagssituationer där hemma och skickade filmerna till Helene.

”Så att du skulle förstå att det var något som inte stod rätt till med din pappa”, ler Doris.
”Ja, då gick det inte att hålla undan längre”, minns Helene.

Doris sitter med oss under hela samtalet. Det märks på alla tre att de redan pratat om det mesta – och att de numera kan skratta ihop åt de ofta märkliga och dråpliga situationer som uppstår när en människa man älskar förändras av Alzheimers sjukdom.

Man är ensam. Fast ändå inte.

”Man är ensam. Fast ändå inte på något vis. Och det har känts jätteskönt att vi har varandra”, säger Helene.

För det är om det som det här samtalet kretsar; om det oväntade systerskap som vuxit fram mellan Helene och Karin under de senaste åren. Men för Helene är också Doris en ovärderlig samtalspartner och följeslagare på alzheimerresan.

”Ibland när jag hälsat på min pappa på boendet vill jag bara skrika i bilen hem”, säger Helene.

”Då ringer jag till Karin eller Doris och de hör direkt att det varit ett tufft besök. Jag behöver inte berätta allt”.

Två travikoner. Och bästa vänner.

Stig H Johansson och Berndt Lindstedt var inte bara kollegor. De var också mycket nära vänner. Helene beskriver sin pappas relation till Stig som vänskap, kollegialitet och gemenskap på högsta nivå. De var också lika på många sätt: professionella, korrekta, reserverade. Och, skrattar Helene, ”ganska tråkiga!” Hon minns ett tillfälle då en fotograf bad Berndt, efter en stor seger, att le mot kameran.

”Jag ler inombords”, svarade Berndt Lindstedt torrt.

Sådana är de, Stig H och Berndt. Födda på 30-talet och 40-talet, ovana att prata om känslor och inre processer, men desto mer slipade i att prata om det som rörde professionen och passionen – travsporten. Travet var deras liv. Och Solvalla deras andra hem. Att köra dit och hem i bil var en resa som de båda skulle kunnat göra i sömnen. Och det var under just en sån resa som det en gång höll på att gå riktigt illa. Doris berättar:

”Berndt hade varit på Solvalla under kvällen och jag hade gått och lagt mig. Morgonen därpå upptäckte jag att bilen var borta”.

Hon lyckades via en spårningsenhet lokalisera att Berndt befann sig norr om Gävle. Hon ringde Helene, som till slut lyckades nå Berndt på telefon.

”Var är du, pappa?” frågade hon.
”Inte en aning”, svarade Berndt.
”Vad står det på vägskyltarna?”, försökte Helene.
”Här finns inga skyltar”, sa Berndt. ”Bara en massa träd”.

Helene försökte hålla honom lugn och få honom att koncentrera sig på vägen. Hon bad honom läsa på nästa skylt och sedan ringa tillbaka. Vid det här laget var både Doris och Helenes bror Kalle indragna och de gjorde en plan. Var han i närheten av Upplands Väsby eller Sollentuna skulle Doris köra dit. Var han åt andra hållet skulle Helene åka och hämta honom. Det hela slutade lyckligt – Berndt lyckades läsa en vägskylt, svänga av och invänta sin fru. Det visade sig att han kört hela natten. Tankat flera gånger men varken ätit eller gått på toaletten. Och hela tiden var han övertygad om att han hade passagerare i baksätet, vilket inte stämde.

”När sådant händer går det ju inte längre att blunda för sjukdomen”, säger Helene.

Karin hade samtidigt börjat se liknande förändringar hos Stig. På Solvalla var det länge svårt att märka något. Där fanns Stigs gamla värld, hans sammanhang. Men hemma var det annorlunda.
Det kunde handla om att packa bilen full med stövlar, tävlingsdresser och jackor – precis som han gjort hela sitt liv när han skulle till travet. Men nu skulle han ”hem”, sade han, och vad hem egentligen betydde blev allt svårare att veta.

”Man vaggas in i en slags märklig tillvaro där det normala sakta bleknar bort. Plötsligt befinner man sig i något helt annat”.

För Karin och Helene blev det här en verklighet de kunde känna igen hos varandra. De kunde prata om det som var svårt, om hur man ska gå vidare och om när det var dags att be om hjälp.

Man vaggas in i en slags märklig tillvaro där det normala sakta bleknar bort

Ett slags systerskap, i skuggan av alzheimer. För till slut kommer den kanske svåraste stunden för många anhöriga: att inse att man inte längre kan ta hand om den man älskar. Att ta bilnycklarna. Kontakta vården, bakom ryggen för sin livskamrat eller förälder. Att fatta beslut som personen själv kanske inte skulle ha velat ta.

”Man kan nog aldrig ha för många runt sig i de lägena”, konstaterar Helene.
Doris beskriver samma sak. Och pratar om ett dåligt samvete, som ideligen knackar på.
”Vad kunde jag gjort annorlunda? Kunde jag gjort något mer?”, säger Doris.

I dag är de alla tre noga med att också fylla tiden tillsammans med sådant som inte handlar om alzheimer. Resa, göra utflykter, äta middagar. Skratta, uppsöka hästsammanhang ihop. Livet som de fortfarande lever och ska leva ännu många år till.

Men såklart finns där hela tiden ett pågående samtal om Stig H och Berndt, och den värld fylld av hästsport som de alla varit en del av under så många år. Och de minns med värme ett besök hos Stig på hans boende, då de tog med sig Berndt som vid den tiden fortfarande bodde hemma.

”Jag försökte förbereda pappa på att Stig kanske inte skulle känna igen honom”, berättar Helene.
”Det är klart han känner igen mig!”, sade Berndt.

Berndt får gå in först. Helene och Karin går bakom med en fikakorg. De ser hur Stig reser sig upp och går fram mot Berndt.

”I den sekunden tror jag att han inte ens såg mig och Helene, han såg bara Berndt. Det var så rörande. Jag var tvungen att titta ut genom fönstret för att inte börja storgråta”, säger Helene.

Sedan sitter de tillsammans i över två timmar. De pratar om trav och äter bullar.

”Då kändes det verkligen som att banden var starkare än vi förstod”, säger Helene.

Banden var starkare än vi förstod

Den 10 oktober körs Alzheimer Life-loppet på Solvalla, ett lopp som är en hyllning till de två travikonerna Stig H och Berndt. Men inte bara för deras professionella gärningar. Loppet är också en hyllning till öppenheten och vikten av att med den personliga berättelsen sprida kunskap om en av vår tids vanligaste folksjukdomar. Som drabbar också den mest framgångsrika travtränare.

Vid köksbordet, på Stora Alby, står datorn framme. Karin och Helene ska precis godkänna bilderna som ska användas till loppet. Och självklart kommer hästarna bära täcken som knyter ihop de två travlegenders färger. Berndt Lindstedts klassiska svart, rött och vitt och Stig H Johanssons: blått och grönt. Färger som en gång var en självklar del av deras värld.

Siri Ambjörnsson

Siri Ambjörnsson är journalist och radioproducent. Hon arbetade länge med SR-programmet Radiopsykologen, gör Helgsmål i P1 och har flera dokumentärer och samhällsreportage bakom sig, bl a P1-dokumentären ”Syster min”, som handlar om att få en syster med funktionsvariation. Siris är nära .anhörig, då hennes mamma gick bort i Alzheimers sjukdom. Siri arbetar som redaktör på Alzheimer Life.