I Anja Dahlströms nya kärleksrelation blev de snabbt tre i förhållandet. Hon, Gustav och alzheimern. En minnessjukdom slår till hur som helst utan tillstymmelse till förståelse för vad den ödelägger. Inte ens månar den om att paret det drabbar, nyss har träffats. Hur håller en ”ny” kärlek när allt i en människas liv sviktar? (Missa inte att lyssna på spellistan nedan för att minnas ja, kärleken.)
Anhörig. Det är vår fjärde vår och allt är förändrat. Det var ju så nyss vi var nykära. Gjorde spellistor ihop som tonåringar. Låg och lyssnade och pratade nätterna igenom. Bytte nycklar och började bygga liv ihop. Fast vi gjort det förr gick vi ”all in”. Kanske för sista gången. Vi var ju ändå över sextio.
”Och jag känner att jag kommit fram till slut.” Det gör jag. Men förälskelse och Alzheimer ska inte vara i samma mening. Under vårt första år fick du din diagnos.
Du passade mig. Du mötte upp något jag längtat efter. De sånger vi spelade var så mycket vi. Shit, jag trivdes med dig! Du var ju en gammal vän. Kanske den största kärleksförklaringen jag kan ge någon: Jag trivs med dig! Det är så självklart med dig.
Inte vet jag hur det hade gått för oss om vi varit friska. Vi hann inte tampas så länge med varandra, som alla par måste göra. Ser redan i backspegeln hur sjukdomen fanns mer än jag förstod. En del av det jag trodde var relationssteg alla ska igenom, var redan en del av sjukdomen. Så omärkligt blev du sämre att jag knappt märkte det. Vande mig. Förstod inte vidden av denna sjukdom.
”Älskar dig, älskar dig alltid. Älskar dig allt jag förmår. Ingenting varar för evigt.” sjunger Rikard Wolff.
Ibland är det som jag får tag i kärleken mest när jag är borta från dig. När jag andas ensam och hittar konturerna av mig själv. Med dig drunknar jag i upprepningarna, i röran av alla trådar som trasslar, alla steg som blir så fel, allt vi inte hittar. Du är gladare än jag. Jag är oftast i en röra av känslor, och visar dem mindre för dig. Jag behöver avståndet till dig, behöver ta steg ifrån oss.
Vi bygger upp vårt liv, Alzheimer monterar ner. Alla drömmar vi haft spricker som ballonger. Sorgen kommer i hugg och i vågor. Inte av att mista de stora drömmarna, utan de små. Det enkla livet vi båda ville. Att gå in i vår speciella mataffär ger redan vågor av sorg. Som om vi inte finns mer, fast vi båda andas.
Tröttheten i mig varvas med orken, och en medkänslans kraft jag har. Orkar inte andras oförståelse. Har ingen kraft till förklaringar. Anhöriggruppen bär mig, och någon jag inte trodde fanns trädde fram. Någon annan försvann.
Att ha en livskamrat är att leva i samma land, har någon sagt. Alla andra är turister och kan åka hem till sina liv. Fast jag är särbo och åker hem, är jag kvar i samma land som du. I landet Alzheimer.
Fast jag är särbo och åker hem, är jag kvar i samma land som du. I landet Alzheimer.
Du längtar efter mig när vi inte ses. Jag längtar efter dig också. Du är ju du, som förr, och samtidigt inte. Som om något i dig går baklänges steg för steg. Gå i barndom, sa de förr. Så fort jag hittar lösningar är du någon annanstans. Jag älskar dig och förhåller mig, backar och kommer igen.
Ibland tror jag att det värsta redan är över. I alla fall den där tiden mittemellan då det for åt alla håll med det mesta. När jag försökte leva som om allt var som vanligt. Parerade, låtsaslevde normalt liv. Nu när du är sämre, är det märkligt nog enklare. Förväntningar, planer och jämlikhet; allt har jag släppt. Du är så klok, säger nån. Ja, jag är allt, är krass och realist, irriterad och arg, lever i acceptansen och glömmer den. På nätterna vaknar jag ibland i en förtvivlad oro som inte släpper. Vad ska jag ta mig till? Ingenting är svart eller vitt.
Du är resan jag inte vill ska ta slut.
Vi cyklar inte längre, men promenerar, långsammare, på vårt Södermalm. Jag lagar lite mat, vi äter, skojar, nojsar och bara är. Vi sitter i soffan och ser en engelsk deckare där handlingen ibland går oss båda förbi.
Stöd oss på Alzheimer Life så vi kan göra mer för patienter och deras anhöriga
Bankgiro: 5587-456
SWISH: 1234866208
Du behöver mer och mer hjälp att klara vardagen nu. Andra, omsorgen, kommer in, och tar över nu. Ett nytt slags liv du ska landa i, och jag också. Hur ska vi göra nu?
Vi ligger i sängen och håller om varandra, som ett mycket gammalt par. Ännu finns vi. Och det enkla livet vi ville ha är här. Bara idag. Skrattet. Värmen i din famn. Och jag vill inte släppa dig.
Förälskelsens strimmor lyser igenom oss kanske starkare nu, och samtidigt håller vårt förhållande på att ta slut. Inte för vi ville, utan för att något kom emellan oss. Alzheimer.
Kanske kärlek är allt som till sist vi har kvar.
Citaten kommer från några av låtar i vår förälskelse-låtlista:
Lyssna här:
Eller sök upp dem själv nedan:
Låtar och artister:
Bröllopssång till Lili Moneybrother
För dig Lars Winnerbäck
Älskar dig, älskar dig alltid Rikard Wolff Sofia Karlsson
Kanske kärlek är allt Eva-Britt Strandberg, Nina Gunke, Tommy Körberg, Lars Humble
Lyssna på podden med Anja och Gustav:
Anja Dahlström, 63, är läraren som blev diakon. Hon hade precis träffat sin kärlek Gustav och när allt kändes helt rätt började hans minne att svikta. Diagnosen löd alzheimer. Anja Dahlström bor i Stockholm, skriver om livet med Gustav vars minne blir sämre och sämre, hennes arbete som diakon och drösen med barnbarn som också kommit.
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"
Fantastiskt skrivet- precis så känner jag också, alla känslor. Ett tag förstörde det nästan allt. Jag var arg kände mig lurad. Förtvivlat ledsen varje dag. Nu har jag låtit det sjunka in går nya vägar. Vågar pröva nya aktiviteter. Men besöker min make nästan varje dag, bara några timmar. Viskar till honom att jag älskar honom, berör honom och berättar att jag kämpar för att vården ska bli bättre.
En jättefin text.
Känner igen mig och min far i det du skriver Kerstin..
Sänder dig och skribenten Anja mina varmaste hälsningar och deltagande i detta svåra vi anhöriga går igenom
Tack Lina för dina omsorgsord till oss alla. / Anja
Tack för dina ord – om min text och för det du delar. Tror det är bra att våga känna allt, och också provanya vägar. Så fint att du viskar till honom och berör – en kärlekshandling! Kraft till dina fortsatta steg! / Anja
Så otroligt fint du beskriver det svåra. Hur du drunknar i alla upprepningar. Känner så väl igen mig.
Tack för dina ord – ja, hur kan vi hitta sätt att ”dansa med” i upprepningarna? Så mycket vi får lära oss av denna erfarenhet. / Anja
Det var fantastiskt skrivet om dina känslor. Jag kan inte formulera fint, vad jag känner själv. Arg, besviken, förbannad och misslyckad som fru. Jag gjorde allt för min man, men alzheimer sjukdom vann över oss. Jag förlorade min man 22/4 -2025
Hej Marianna,
och all medkänsla i att du mist din man nu och all förståelse för alla känslor och lägen du gått igenom. Önskar dig ny kraft och glädje framåt när dags. / Anja
Så fint. Känner igen mej i allt.
Tack, Yvonne för bekräftelsen – och ja, vi delar så mycket fast vi inte känner varann. / Anja
Tack för en gripande text. Varje människa får olika motgångar i livet. I min släkt har jag sett så många varianter på minnessjukdomar och de förbättringar som skett i bemötandet och respekten för människan med sjukdomen. I min mormors by i Norrbotten var hon anställd av posten att dela ut all post till byborna i sitt lilla hus. Som liten flicka hörde jag att de vuxna kallade en man att han blivit ” Om-i -kring” när han glömde ta med sig posten hem eller gick till fel hus. När posten sedan slutade med att kasta ut postväskan genom fönstret utanför mormors hus och i stället satte upp brevlådor vid vägen i byn, var jag 20 år. Sjukvården blev bättre, mormor kunde åka till vårdcentralen i Råneå. Hon fick Alzheimers. Men hade alltid svar på tal. När hon reste sig upp från soffan och sa att hon skulle gå hem (vid havet där hon växte upp) sa någon ” Men du är ju hemma hos din hund nu” Hon svarade: Han följer nog med. ” Mormor var så snäll och en viktig person i mitt liv. Jag är tacksam för att hon fick leva i drygt 80 år. Min diagnos skrämmer inte mig. Det går så sakta med nedbrytningen av hjärnan att jag vänjer mig som tex någon med ALS men de har det värre och mer dramatiska förändringar. Jag uppskattar varje dag då jag fungerar som förr. Kan gå, cykla, åka skidor, gympa, träffa kompisar, måla tavlor, spela gitarr, sy och leka med barnbarnen. På onsdag fyller en av dem 9 år och önskar sig två serietidningar och en vattenmelon.
De är framtiden och jag hoppas deras liv ska gå i rätt riktning och fred på jorden, demokrati, mindre skräpmat och färre klimatförnekare.
Min text om mormor i Norrbotten blev oklar med postväskan som kastades ut genom fönstret. Det var en landsvägsbuss, som körde förbi varje morgon och lämnade väskan där bönderna hade sin mjölkkur, för att sedan hämta den tomma postväskan på kvällen. Vi hämtade väskan i diket till mormors hus på morgonen ibland, när de missade mjölkkuren i farten.
Hej Anette!
Varmt tack för du delar av din berättelse, historia och tankar nu. Ja, var och en av oss får möta motgångar på något sätt. En del mer än de ska behöva tänker jag.
Kraft till dig i ditt liv och ja, din önskan för barnbarnen delar jag också. / Anja
Väldigt fin och berörande text, och igenkänning på flera delar. Min man gick bort för 6 år sen, så den värsta sorgen ligger bakom mig, och en ny kärlek har kommit till mig. Men när jag läste dina rader om hur ni ligger på sängen och håller om, så brast det för mig. För precis så var det, att just den stunden jag låg och vilade på hans arm, kunde jag nästan inbilla mig att allt var som vanligt, att sjukdomen inte fanns. Och då började jag ofta gråta, eftersom jag visste hur fel jag hade. Sjukdomen vinner alltid.
Blev överrumplad av att känslan blev så stark av din text, det var ju ändå några år sen. Men kroppen minns, och sorgen är inte borta, den bara ligger tyst och vilar.