”Vi var ju världens lyckligaste par!”

”Livet blev inte som vi hade tänkt oss. Det är lätt att fastna i allt det som går förlorat. Vi försöker se det som finns kvar.”
Caroline Sjöstrand skriver om deras liv tillsammans som knappt hann börja, innan Freddy fick Alzheimer bara 54 år gammal. Det är en vacker kärlekshistoria som börjar på en av Facebooks annonssajter.

Livet här och nu. För tio år sedan kände jag mig som världens lyckligaste kvinna. Ett år tidigare hade jag träffat mitt livs kärlek, Freddy. Vi hade flyttat in i vårt första gemensamma hem och köpt en liten motorbåt som tog oss ut i Nyköpings vackra skärgård. Livet lekte – på riktigt. Allt kändes så självklart och framtiden låg ljus framför oss.

Kanske hade vi det nästan för bra för att vara sant, men det skulle ändras några år senare. 

Våren 2015 och jag hade siktet inställt på en flytt till Stockholm, där jag sedan januari samma år arbetade som redovisningskonsult, från min hemstad Nyköping. För att underlätta flytten valde jag att sälja mina möbler och köpa nya som skulle passa bättre i den nyköpta lägenheten. På en av Facebooks köp- och säljsidor lade jag ut annonser på möbel efter möbel, och till min förvåning var det alltid en ytligt bekant som hörde av sig och ville köpa. Smidigt, tänkte jag.

Freddy var utan tvekan mitt livs kärlek!

Att detta skulle bli början på en romans hade jag ingen aning om – mitt enda fokus låg på flytten. Den ytliga bekanta hette Freddy. Det visade sig långt senare att han egentligen inte var intresserad av möblerna, utan ville träffa mig. Det slutade med att jag fick blommor och blev därefter utbjuden på middag innan jag förstod att han faktiskt flirtade med mig. 

Efter den middagen var det vi, och jag bestämde mig för att om våra känslor för varandra fortfarande var lika starka efter ett år, så skulle jag flytta tillbaka till Nyköping.

Året gick, och jag kände mig fortfarande som världens lyckligaste kvinna. Freddy var utan tvekan mitt livs kärlek.

I början av 2024 fick Freddy sin Alzheimerdiagnos, bara 54 år gammal. I ett slag drogs marken undan för våra fötter. Freddy, som då arbetade som takläggare, fick avsluta sin anställning fyra månader efter konstaterad diagnos. 

Den första tiden försökte jag kämpa på alla fronter. Jag engagerade mig i sjukdomen, ville förändra och göra skillnad för alla drabbade. Men till slut insåg jag något viktigt: jag kan inte rädda världen. Kampen för andra får inte ske på bekostnad av min egen hälsa. Till slut kraschade jag och tvingades ta ett steg tillbaka.

Det är lätt att fastna i sjukdomen. Jag tänkte tidigare på Alzheimers varje dag. Men en dag sa min man: varför ska du tänka på sjukdomen så mycket när jag som drabbad inte gör det?

Innan sjukdomen gjorde Freddy och jag nästan allt tillsammans – och vi trivdes med det. I dag lever vi delvis två parallella liv. Freddy sätter ständigt upp nya mål och fokuserar enormt på dem. Han har nyligen genomfört en Svensk klassiker och har nu siktet inställt på att bestiga Kebnekajse. Själv försöker jag hitta saker som får mig att må bra och som ger mig energi.

Matlagningen har blivit en form av terapi för mig

I vårt förhållande har det alltid varit Freddy som lagat maten – en riktig lyx. Jag har länge bävat inför den dag då jag själv skulle behöva ta över matinköp och matlagning. Den dagen har nu kommit. Men helt oväntat har matlagningen blivit en form av terapi för mig. Från att knappt ha lagat mat alls under tio års tid har jag hittat kärleken till att laga mat och baka. När jag står i köket måste jag fokusera på det jag gör, och hjärnan får vila från alla andra tankar som snurrar.

Matinköpen, som jag alltid har avskytt, har jag löst genom att handla online och hämta färdigpackade kassar. Det fungerar över förväntan bra.

Vi har också Molly – vår hund och vår gemensamma ögonsten.

Freddy har i dag svårt att läsa, skriva och räkna. Sörjer han det? Egentligen inte särskilt mycket. När någon frågar om vad han känner kring det svarar han: “Det gör mig inget, det där klarar min fru så bra.”

Freddy har en ovanlig form av Alzheimer som kallas logopen PPA. Den påverkar framför allt språket – talet, skrivandet och läsningen – i sjukdomens tidiga skede. Men vi försöker lägga fokus på allt som fortfarande fungerar. Han sköter sin hygien, klär sig själv, doserar sina mediciner, har fortfarande en god tidsuppfattning och ett bra lokalsinne. 

Det är lätt att fastna i allt som går förlorat. Men vi försöker i stället se det som finns kvar.

Samtidigt måste jag också tänka på mig själv och på framtiden. Kanske kommer jag behöva ta en semestervecka på egen hand med mina barn framöver, bara för att få lite andrum från allt som sjukdomen för med sig. Då kan Freddy göra något med sina barn. Att få små pauser ibland kan vara avgörande för att orka i längden.

Jag ska bli hundra, säger Freddy bestämt!

Jag tänker också på hur livet kommer att bli längre fram – när Freddy en dag inte finns kvar. Det är en tung tanke. Men jag försöker se allt som fortfarande kommer att finnas kvar i mitt liv: barnen, barnbarnen, naturen, musiken och alla de små stunder som fortfarande kan ge glädje.

Freddy vill att jag läser upp texten jag nu skrivit för honom och reflekterar direkt: ”Men det där sista du skrivit stämmer ju inte. Jag ska bli hundra, det har jag bestämt!”

Livet blev inte som vi tänkt oss, men livet finns fortfarande här.

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!