”Visste vi när vi träffades att vi hade så kort tid?!”

Jag hade fyllt sextio, levde ensam sedan länge och mådde bra. Jag hade fått barnbarn och längtade inte alls efter en relation. Så när jag träffade Gustav, eller rättade sagt när vi återsågs efter många år, så var jag inte alls beredd på vad som skulle hända.

Anhörig. Vi kände varandra från förr, från ett sammanhang där samtalet var en viktig del, och när vi möttes efter alla år var det som om samtalet bara fortsatte. Vår första träff, en kylig decembersöndag, gick genom ishala småvägar till min iskalla kolonistuga som jag ville titta till. Jag tog med honom rakt in i mitt liv, och han ville vara där.

Jag tog med honom rakt in i mitt liv, och han ville vara där.

Vi satte oss i den kalla stugan som långsamt värmdes upp av kaminen,de tända ljusen, och vårt samtal som flödade. Och så gav han mig sin hand, och jag tog den.

Inte alltför långt senare, när vi redan var mycket kära, sa han: ”Jag tror jag har något fel på mitt minne. Mina barn har sagt till mig att jag måste gå och kolla mig. Så jag vill bara säga dig; att gå nu! Ifall det är något fel, så du inte ska drabbas av det senare.”

Han sa: Jag tror jag har något fel på mitt minne. Mina barn har sagt till mig att jag måste gå och kolla mig.

I den kraft förälskelse är, så kanske man både ser klart och ingenting, sa jag: ”Jag skulle kunna säga detsamma. Jag är inte alltid lätt att vara med, så gå du nu! Så du inte drabbas av det.”

Kanske skrattade vi båda här, men vi stannade. 

Och i början tänkte jag inte alls på det, mer än att jag fick honom att ringa minnesmottagningen efter nyår och så satte utredningen igång. Med testerna, samtalen och de kroppsliga proverna. Det upptäcktes att han har högt blodtryck och brist på B12, och sånt ska ingen ha och särskilt inte de med minnesproblem. Medicin sattes in och till slut var det dags för resultatet av utredningen.

I försommaren satt vi på Kognitiva mottagningen på Dalens sjukhus och fick beskedet av den kloka läkaren. Hon sa aldrig Alzheimer vid det första samtalet. Hon sa till Gustav: ”Du har mild kognitiv svikt. Och det lät ju inte så farligt, fast det skakade till i mig. Gustav tog det nog mer med jämnmod, hade som förstått det själv. Hon berättade om möjligeten att komma med i ett forskningsprojekt med det senaste läkemedlet, och det gav som öppningar och hopp.

Min reaktion var handling, och vitaminkoll och bokinköp.

Handlingsmänniskan i mig gick igång. Jag frågade: ”Vad kan vi göra?” Redan dagen efter köpte jag den dyra näringsdrycken till honom. Min reaktion var handling, och vitaminkoll och bokinköp. Jag ville ge honom all hälsovård som fanns. Var detta mitt sätt att handskas med detta besked?

Visste vi när vi träffades att vi har så kort tid? Att vi blev så täta, som i symbios, i vår starka förälskelse. Att den blev på liv och död, fast vi hade det så roligt. Mina krafter gick åt redan där, i det intensiva.

Första dagen på året. Jag går hem till mig från honom efter en så bra nyårsafton vi i detta läge kunde ha. Jag ännu jättesjuk i en lång influensa, och han rörig i minnet, som tröttare. Vårt andra år tillsammans har varit tyngre. Det är mest närminnet som blivit sämre och arbetsminnet. När han inte minns tråden vi har, fast han alltid varit både snabb och klok. När närminnet påverkas gör det något med ett förhållande. Ännu förstår jag inte riktigt vad och hur det ska bli.

Jag pratar med hans syster. Hon säger: ”Du är helt slut.”

Jag som inte gråtit på många år, gråter och gråter. Som hulkar. Som kvider. Som piper eller väser. Det håller på att gå mig ur händerna. Jag pratar med hans syster. Hon säger: ”Du är helt slut.” Det kanske är därför jag inte blir frisk? Fysiskt. Kanske är det så att när psyket handskas med så mycket information och insikter orkar jag inte bära det. En sjukskrivning är ett faktum. Fortsättning följer.

Övrigt i alzheimervärlden:

Vad ska man säga till patienterna? Vi får många frågor om den nya medicinen. Läkartidningen har i dagarna publicerat ett samlat svar på de vanligaste frågorna. Ta del av dessa svar här (länk).

Kan vi glömma dåligt minne nu? Om det senaste som forskningens upptäckter kommer ge upphov till. Utbildningsradions Lotta Lundgren intervjuar professor i neurokemi Henrik Zetterberg (Göteborgs Universitet) och professor i psykologi och neurovetenskap Lars Nyberg (Umeå Universitet). (Länk)

Här kan man lyssna på Gustav och Anja när de berättar i en frukost från i fjol: