En vacker påskberättelse om Linda, pappan och smittan

Det finns många det är synd om just denna märkliga påsk.
Det är personal i sjukvården som går på knäna. Anställda som riskerar sina jobb. Företagare som kan bli av med sina livsverk.
Och så alla de som blir svårt sjuka av viruset.
Men det är en grupp jag tycker det talas tyst om. Tänker på de svagaste i vårt samhälle. De demensjuka. De som är beroende av hjälp i hemmet. Eller de som befinner sig på olika vårdboenden.
Och som nu blir sjuka och dör närmast flockvis när smittan hittat in till dem.
Jag går in på olika slutna Facebookgrupper och möts av berättelser som är nästan outhärdliga att läsa. Det är anhöriga som berättar om patienter som inte förstår vad Corona är, men som är förtvivlade över inställda besök och inte förstår att de kommer att få leva isolerat i många månader.
Det handlar om besökare som smiter in till sin anhörig trots besöksförbud. Om patienter som förvirrade av demens går in till varandra trots att de är smittade. Om personal på hemtjänsten som ständigt byts ut, som är timanställda utan möjlighet att vara sjuka, och som saknar utbildning i att hantera virussmittade äldre.
Och det är relativt lindrigt sjuka gamla som man låter dö på sina boenden eftersom de väljs bort från livräddande sjukhusvård.
Häromdagen nådde kritiken en helt ny nivå när en kvinna berättade i en sluten Facebookgrupp att hennes pappa blivit uppringd av sin läkare. Denne meddelade att om pappan drabbades av Corona, så skulle han med sin dåliga fysiska status inte räkna med att bli räddad av intensivvården.
Det var som att tända en krutdurk. Nätet gick varmt av all upprördhet.
Hatet var mest riktat mot den okänslige läkaren, men många försvarade även hans handling. Det var ju trots allt ärligt, och kanske mest ämnat som en varning att hålla sig undan smittan. Många trodde att dottern överdrev, eller att den lätt demente pappan kanske bara missuppfattat alltihop.
Mitt i all upprördhet, förtvivlan och mörker hittar jag Linda från Sundsvall. I ett videoklipp (du kan själv se det här intill) på en av de här slutna grupperna berättar Linda att hon har problem med att komma i kontakt med sin sjuke pappa som fortfarande bor hemma.  Pappan är 70 år (som jag!!!) och har både Alzheimer och vaskulär demens. Lindas mamma gick bort i frontallobsdemens för tio år sedan, så pappan är i dessa Coronatider helt beroende av hemtjänsten.
Linda är orolig för sin pappa som på alla sätt är i riskgruppen med både diabetes och hjärtproblem. Men hon får inte kontakt med hemtjänsten. När hon ringer pappan direkt får hon lite undvikande svar, vilket spär på hennes oro över pappans tillstånd. Lindas syster bor på Nya Zeeland, så för henne blir det ännu svårare att få rapporter om hur pappan klarar Coronan.
Och där hade historien om Linda kunnat sluta. En av alla anhöriga som bara ropar ut sin förtvivlan.
Men Linda, som jobbat som processledare på ett innovationsföretag i Västernorrland, får syn på det globala initiativet Hack the Crisis. Det är techbranschen kraftsamling för att hitta lösningar mot Covid-19. Hack the Crisis syftar till att hitta konkreta lösningar inom tre områden: rädda liv, rädda samhällen, och rädda näringslivet.  
Så för en vecka sedan satte sig tusentals entusiaster runt om i Sverige, för att på bara 48 timmar utveckla digitala lösningar som snabbt ska kunna användas av olika myndigheter.
Linda letar upp lite techkompisar och så kastar de sig in i detta av regeringen sponsrade ”hackathon. Två dygn senare har de tagit fram den briljanta idén med omsorgonline.se, en ny nationell tjänst likt 1177.se. Och precis som på 1177, där man kan följa sin journal på nätet, så skulle hemtjänsten eller personal på omsorgsboendet löpande kunna lägga in en kort statusuppdatering om hur patienten mår och vilka uppgifter som har genomförts.
”Jag tänker att det här är ett sätt för typ mig som anhörig att känna mig mer delaktig i vad som händer, inte minst i dessa Coronatider, när jag inte kan få kontakt med – och inte bör besöka – min pappa”, berättar Linda i ett mail till mig.
Jag som entreprenör blir glad och varm av att se sådana här initiativ. Tänker att det måste finnas massor av personer bland mina läsare som vill vara med och utveckla Lindas projekt. Kanske till och med inom omsorgen?
Skriv till mig så förmedlar jag era mail till Linda.
Men Linda kan inte riktigt lämna mina tankar. Lindas mamma fick diagnosen frontallobsdemens när hon bara var 50 år, och dog nio år senare. Lindas pappa har dubbla demensdiagnoser. Vad tänker hon om riskerna för Alzheimer för sin egen del?
Jag slänger iväg ett sista mail till henne.
Svaret plingar till i min inkorg.
”Visst, ett tag var jag väldigt orolig över att själv drabbas. Min mammas typ av demens är ärftlig, men den hoppar över en generation. Mitt eget förhållningssätt är att ta hand om min hälsa, och så förverkliga mina drömmar nu, inte vänta.”
Ja, det är många det är synd om denna märkliga påsk.
Men historien om Linda kanske visar att hopp och ljus alltid vinner.

 GLAD PÅSK!

Foto av Kristina Paukshtite från Pexels

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!