Corona, nära döden och chockens fem faser

Hur gör ni för att hantera all oro och osäkerhet som kryper in i våra skinn.
Jag själv är så upptagen av att följa all nyhetsrapportering kring Corona att jag kan ha på både radion, TV:n, läsa tidningen och surfa runt i flödet. Samtidigt.
Vi pratar hemma om att ha en Coronafri timme per dag, eller varför inte stänga av helt under en dag och låtsas att livet var som förr, typ för 14 dagar sedan.
Det är i tider av oro som jag ofta återvänder till Elisabeth Kübler-Ross. Jag gjorde det för nästan exakt ett år sedan (på dagen) när jag fick höra av min läkare att min minnesstörning troligen skulle kunna utvecklas till Alzheimer. Jag hamnade, som alla andra som får ett livsavgörande besked, i chock.
Någonstans i bakhuvudet dök Kübler-Ross-modellen upp i mitt huvud.
Elisabeth Kübler-Ross, var en schweizisk-amerikansk psykiatiker och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende. Det är Kübler-Ross som skapade den modell som delar in döendet i fem faser. Ni känner nog till dem; förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.
Jag var besatt av DÖDEN när jag var i 20-årsåldern. Min pappa hade just avlidit i hjärtinfarkt och bara tio år senare drabbades min mamma av cancer i bukspottskörteln. Jag var förvirrad och förtvivlad och hade ingen i min omgivning att vända mig till. Min egen släkt var utraderad under andra världskriget. Och med kompisar skulle man prata brudar och bärs.
Så jag lånade böcker på biblioteket om människor som varit nära att dö. Jag ville veta vad som händer, vad man känner, om man är rädd, eller om man får ett lugn mot slutet.
Jag själv har varit med om en nära döden-upplevelse när jag på en resa till Åre med min familj körde på en isfläck och tappade fullständigt herraväldet över bilen. Den dansade runt på den glashala vägen utan att jag hade en chans att få kontroll. Under de där virvlande ögonblicken passerade hela mitt liv i revy i mitt inre. Det kändes som en snabbspolning av allt viktigt som hänt mig, och jag såg saker från min barndom som jag helt hade glömt.
Bilen valde till slut att få grepp i asfalten, och jag kunde stanna, chockad och omtumlad.
Tillbaka till Elisabeth Kübler-Ross-modellen, om sorgens fem känslomässiga faser. Den gäller i synnerhet för alla som får ett chockbesked om en allvarlig och kanske dödlig sjukdom.
Men jag känner att den också är tillämplig just nu i dessa Corona-tider, när allt ställs på ända. Vår rädsla handlar ju inte bara om att bli sjuka och kanske dö. För många som förlorar sina jobb, ser sina företag gå i konkurs eller bara upptäcker enorma hål i sina besparingar, kan det vara lärorikt att förstå hur vi människor hanterar chocker.
Här är de olika faserna, så får du själv föra in det i ditt liv, eller i vår Corona-tid.
Förnekelse
Du tar inte in det nya som hänt, blir bedövad och kan inte tro att livet kan skifta från en stund till en annan. Du försöker tänka att du hört fel, sett fel eller att det nya inte är så farligt. Det kan hända alla andra, men inte dig. Du lever i ett önskat tillstånd, utan att ta in vad som faktiskt hänt.
Elisabeth Kübler-Ross menar att det här stadiet är din kropps skyddsmekanism, och på sätt och vis nödvändigt som en skyddskudde under en tid.
Ilska
Det här stadiet kännetecknas av reaktioner som ”varför jag” och ”livet är inte rättvist”. Om du är religiös så börjar du anklaga Gud. Nu spiller din ångest även ut över din omgivning.
Många som drabbas av svåra besked skäms över sin ilska, men psykologerna tycker den är bra och sund. Att undertrycka vreden gör bara att man förlänger det här stadiet. Ilskan visar ju att du har förstått att det är allvar, ett sätt att sakta bli hel – om än inte frisk – igen.
Köpslagan
I det här stadiet handlar det bara om en enda sak, att få tillbaka sitt liv som det var. Då kan du offra allt det som du förr trodde var viktigt, för bara en enda sak. Du är beredd att ändra på allt i ditt liv, bara om. Bli snällare, mer empatisk och kärleksfull, mindre egoistisk, kanske mer vältränad, mindre materialistisk. Om du använder orden ”om bara…”, så kan du lägga till precis vad som helst. 
Depression
Nu börjar du acceptera faktum, hur hårt det än kan vara. Livet är tufft och du börjar isolera dig. Du vill inte prata med någon, och börjar känna en förlamande hopplöshet. Allt verkar meningslöst. Kanske även att leva.
Acceptans
Du spjärnar inte emot, utan börjar förstå vad som händer. Du pendlar mellan goda och dåliga dagar. Möjligen ser du ett ljus, mitt i allt mörker. I det här stadiet börjar du återknyta kontakten till din omgivning, och till livet. I bästa fall kan den här tiden kännas som de kanske viktigaste dagarna i ditt liv. Du har de nära samtalen med din partner eller dina barn. Du upptäcker naturen på nytt. Du hör vinden och ser ekorren på din veranda.
Du är i livet, även om tiden kan vara kort.

Kanske överdriver jag, kanske har Corona blåst över om några veckor. Kanske har jag fått fel diagnos. Kanske kommer jag att leva i all evighet.
Men vad som än händer med både min diagnos och med Corona, så är Kübler-Ross min ledsagare in i det svåra.
Till sist, ni kanske undrar vad som hände Elisabeth Kübler-Ross själv. Hon drabbades bara 69 år gammal av en hjärnblödning, och dog nio år senare.
Förlamad av sjukdom förklarade hon irriterat, strax innan hon dog, i en intervju i The Guardian att hon nått acceptansstadiet för länge sedan, “men att Gud var en jävla procrastinator”. *
Gud hade väl inte läst hennes bok.

Den här veckan var det precis ett år sedan jag fick beskedet att min glömska egentligen hade en diagnos, Lindrig kognitiv störning (MCI) med trolig utveckling till Alzheimer. Om ni vill veta hur mitt år med diagnosen varit, så kan ni läsa följande tre uppslag i tidningen M. Även min sambo Lena har skrivit om hur det är att stå vid sidan om. En fin och gripande text. Här finns hela berättelsen. Och här är en länk till en pdf av artikeln.
* En procrastinator älskar att skjuta upp saker och ting.

Foto av Yaroslav Danylchenko från Pexels

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!