Pappa har inte mjölk i kaffet

Jag är hos pappa i lägenheten. Vi fikar och pratar om allt mellan himmel och jord. Han lutar sig tillbaka i soffan och njuter av havsutsikten från den inglasade balkongen. För bekanta och utomstående går hans sublima symtom fortfarande helt förbi men jag är hans dotter och jag märker av varje liten detalj.    

Anhörig. Min pappa har alltid varit redig. En typisk storebror. Plikttrogen med genuin ansvarskänsla och båda fötterna på jorden. Han flyttade hemifrån tidigt och insåg snabbt att resten av livet var upp till honom.

Föräldrar, gård och skogsbruk i hembyn erbjöd varken möjligheter eller support i den form han sökte så när två äldre kusiner gav sig av mot Stockholm följde han med. På vinst och förlust. Han var knappt 17 år och sedan dess har han inte bara tagit sig igenom 3-årigt gymnasium, akademiska matematikstudier på universitetet, lärarjobb på KTH och en framgångsrik yrkeskarriär inom data och IT.

För mamma och oss tre syskon har han varit den trygga och stabila patriarken som kunde, visste och hjälpte oss med allt.

Han har också tagit hand om vår familj. För mamma och oss tre syskon har han varit den trygga och stabila patriarken som kunde, visste och hjälpte oss med allt. Jag har svårt att föreställa mig hur vi skulle ha klarat oss utan hans engagemang och skarpsinne.

Men här på den inglasade balkongen anar jag ett skifte. Pappa har precis frågat mig om han brukar ha mjölk i kaffet och jag har skrattat och sagt att hans dåliga skämt aldrig verkar ta slut. Visst finns det humor i frågan eftersom pappa aldrig haft mjölk i kaffet men det är ändå som att skrattet fastnar lite i halsen. Jag tittar på honom där han sitter.

Jag är för längesedan vuxen och även om han är precis sig lik så är det något med blicken. Ja egentligen med hela hållningen. Den är liksom tvivlande i stället för självklar. Det är som att hela pappa plötsligt tar lite mindre plats. Som att han går från huvudroll till biroll i den ensemble som utgör vår familj. Mamma finns inte längre och även om jag är äldst i syskonskaran är jag inte redo att kliva fram och ta över huvudrollen. Jag vill inte ha den. Vill inte stå längst fram.

Det är för mycket ansvar. Jag trivs med min biroll och dessutom vill jag inte ha någon förändring i min och pappas relation. Jag behöver fortfarande kunna luta mig mot honom. Det gör att jag ignorerar olustkänslan av hans fråga och börjar plocka med våra koppar. Stoppar i diskmaskinen och kramar om pappa. Säger att jag måste vidare.

För mamma och oss tre syskon har han varit den trygga och stabila patriarken som kunde, visste och hjälpte oss med allt.

När vi står i hallen säger pappa att det har blivit krångligare att betala räkningar nuförtiden. Att han är osäker på om han gjorde rätt senast. Att det var rörigt och många steg. Jag håller andan en tusendels sekund och tänker att det här är samma pappa som under hela min uppväxt räknat ut de allra mest avancerade mattetalen i huvudet innan vi barn ens hunnit knappa in dem på miniräknaren.

Samma pappa som vid varje födelsedag obehindrat räknat ut hur många dagar och timmar vi har levt. Samma pappa som varit datakonsult sedan IT och programmering kom till Sverige. Han och hans gäng bokstavligen tog IT till Sverige. Att hantera siffror, koder och datorer är hans DNA.  

Pappa flackar med blicken och säger att han nog bara var lite trött senast.

Jag sväljer och sansar mig. Det här är på bankdosornas tid. Alltså den tid då Bank-Id inte fanns och det krävdes tre olika moment och tre olika koder för att komma åt sin bank och sitt konto så visst var det allt annat än lätt och smidigt men jag får ändå en klump i magen.    

Jag tittar på pappa och säger att han har rätt. Att det är krångligt. Att jag förstår honom men att jag är osäker på om det verkligen blivit krångligare. Säger att jag ska kolla upp det till nästa gång.

Pappa flackar med blicken och säger att han nog bara var lite trött senast. Och att han blev avbruten av telefonen som ringde. Såklart! Så måste det ha varit. Pappa blev bara distraherad. Det vet ju alla att man inte kan göra två saker samtidigt. Särskilt inte betala räkningar och prata i telefon. Det är ingen fara. Eller? Olustkänslan vill inte ge med sig.

Jag åker hem. Låter jobb och familj uppta all min tid och glömmer till slut både olustkänsla och löfte om att kolla upp om banken och eventuella krångligheter. Vardagen rullar på och jag tänker inte på pappa förrän det dimper ner ett SMS i min mobil någon vecka senare.

Det innehåller frågan Kan jag äta den här eller är den gammal? följt av Bäst före 090618 och en hälsning från pappa. På en tusendels sekund är klumpen i magen tillbaka. Vad menar han? Är det ytterligare ett dåligt skämt eller är han på riktigt osäker på vad de sex siffrorna betyder?

Jag ringer upp. Han säger att han har svårt att veta vad som gäller. Undrar om siffrorna anger klockslag eller datum och hur man i så fall vet vad som är dag, månad och år. Om det är 18 juni kl 09.00, bara 9 juni eller kanske 6 september kl 18.00? Först blir jag lugn och tänker att det är rimligt. Att det inte är en konstig fråga. Att det kan vara svårt att veta även om jag inser att vi befinner oss i början av juni när detta sker och att siffrorna bör betyda 9 juni 2018. Bara dag, månad och år. Inga klockslag. Plättlätt och logiskt.

Men det säger jag inte till pappa. I stället frågar jag vad det är för produkt och när pappa säger grädde så går ridån ner. Min pappa vet att vanlig grädde inte håller i flera månader och att datumstämplar inte har varit komplicerade för honom tidigare. Han kan läsa av och tolka dem. Jag vet det. Han vet det.

Jag känner att jag måste sätta mig ner och sen hör jag mig själv säga att det är krångligt med datummärkning men att han kan vara helt lugn. Grädden håller veckan ut och sen kan vi köpa en ny. Inga problem. Pappa tackar och lägger på. Som om ingenting har hänt. Kvar sitter jag med den numera bekanta olustkänslan.

En gång är ingen gång, två gånger är en antydan och tre gånger är en trend. Ett tydligt tecken på att något sker. Att något förändras. I vårt fall att förmågor tappas och roller byts. Att jag för andra gången måste förbereda mig på att bli förälder till min egen förälder.

Jag gråter. Både för min och för pappas skull. För allas vår skull.

Gillar du det vi gör? Stöd oss! Vi vill hjälpa fler fäder att minnas sina barn.

Ge en gåva via:

Bankgiro
5587-4564
Swish
1234866208