Kärleken i skuggan av Alzheimer

Det kom ett mail för en tid sedan.
Ja, det kommer faktiskt hundratals numera, efter att jag plötsligen blivit ett ansikte för en diagnos. Men det här mailet stack ut, och jag har inte kunnat glömma det. För det sved. Det handlar om vad som kan hända i en relation där den ene får diagnosen Alzheimer.
Och det är ingen lycklig historia.
Min vän, kalla honom Robert, hade tidigare förlorat sin fru i cancer, men nu på ålderns höst träffat den nya kärleken Suzanne. En av dem bodde i London, den andre i Stockholm. De var lyckliga och fixade det här med flygpendlandet. Nu skulle de åldras ihop.
Robert var inte omedveten om Alzheimer. Tvärtom, fem personer i hans absoluta närhet bar på sjukdomen.
Så Robert kände igen tecknen när Suzanne började glömma nycklarna och bli utelåst. Kommandon till datorn var som bortblåsta (”jag är en teknisk idiot”), och Susanne försökte generat skämta bort Roberts oro.
”Till slut blev mina misstankar obehagligt starka”, skriver Robert i mailet till mig. ”Jag hade sett filmen förut. Det gjorde jävligt ont att konfrontera kvinnan jag älskade med vad jag tyckte borde undersökas. För att få det bekräftat eller avfärdat.”Suzanne fick diagnosen ”kognitiv funktionsnedsättning på grund av Alzheimer” för precis en månad sedan. ”Det blev slutet på vår relation. Rättare sagt: hon gjorde slut med mig. Bara sådär. Jag förstod ingenting, och ledsen är inte ens förnamnet. Krossad. Återigen hade jag förlorat en kvinna jag älskade på grund av en dödlig sjukdom.”
Suzanne ville bespara Robert från det som hon nu visste att hon hade framför sig. En lång och skrämmande resa in i dimman. Beslutet var kärleksbaserat och orubbligt. Susanne ville också skruva ner livstempot. Resandet. Umgänget med vänner. Utställningar. Teaterbesök. Restaurangmiddagar. Allt kändes plötsligen tungt och sorgligt.
”Suzanne ville göra slut med det intensiva sätt på vilket vi levde”, berättar Robert.  ”Men hon ville inte tvinga mig att göra det. Hon förbjöd mig att avstå för hennes skull.”
Ja, vad fan gör man, suckar Robert. Kanske är Susanne bara i chock. Kanske ett test på Roberts kärlek. Kanske hittar de tillbaka. Kanske kommer Robert bryta sitt löfte att avstå från henne. Kanske blir Susannes sista resa det största äventyret i Roberts liv.
Eller så menar Suzanne allvar, och beslutet att bryta är orubbligt?
Robert läser min blogg för att bättre förstå hur hans kärlek Suzanne tänker. ”Att följa dig blir som att följa henne.”
Det var fint sagt, och skrivet. Men vad tänker jag själv?
Jag förstår verkligen Suzannes beslut att inte vilja bli en belastning för sin omgivning. Det är nog det som skrämmer mig mest, om min sjukdom utvecklas.
Jag träffade min Lena för knappt fem år sedan. Jag hoppas, hoppas, om jag blir sämre och får samma infall som Suzanne, att Lena lyssnar och respekterar min vilja.
Men inte tar mig på orden.

Ps Förmodar att den här historien väcker era tankar. Döm inte för tidigt. Det handlar nog om rädsla. Eller vad tänker ni? Ds

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!