Musikens obändiga kraft!

Hjärtats nyckel heter sång, fastslog Evert Taube i sin vissamling från 1960. Så sjung, sjung, sjung, så länge hjärtat det slår – även i den geriatriska vården. Och gärna med hörlurarna på  – så kan det bli underverk inom räckhåll.

Omsorg. Jag tänkte på hur viktigt det var att vi i familjen alltid sjöng sånger ur ”Nu ska vi sjunga”, Alice Tegnérs barnvisor, tillsammans med min alzheimersjuka svärmor Ingalill, på vård- och omsorgsboendet, i Arvidsjaur. Boken hade hon på sängbordet och sångstunden var mycket viktig, både för henne och för oss.

Den morgon 2016, när Ingalill slutligen avled nästan 96 år gammal, så hade barnbarnet och jag sjungit och nynnat När Lillan kom till jorden och andra tegnérvisor för henne hela natten.

Så fick visan om Lillans födelse ”en dag i maj när göken gol”, den sång som egentligen heter ”Majas visa”, bli den sång som följde Ingalill på hennes väg mot det allra sista andetaget en tidig morgon i mars.

Att Ingalills barnbarn, min dotter, är döpt till Maja kändes nästan symboliskt.

Jag tänkte på andra situationer genom åren under mina anställningar på träningsskola, på sjukhem och som personlig assistent, när jag använt munspel och sång på olika sätt: medvetet eller omedvetet – och ibland bara ändå.

Även för dem som inte hade något talat språk kändes det som mycket viktigt att höra musik. Den totalförlamade K:s blick mot stereoanläggningen sade Nu vill jag höra rock!

Blicken mot grammofonen i den likaledes totalförlamade V:s rum var lika talande. För henne, som var född i Polen och hade varit pianist, var det Chopin som gällde.  

När jag kom hem till S som hade Harry Belafonte som idol, så var det med ett sjungande Deeo-rop från mig och ett svarande Deeo från honom som hälsningsfras, precis som i ”Banana boat song”.

På Youtube hittar jag en länk från 2018 med läkaren Nils Fälth på minneskliniken i Malmö som ger mig insikter om vad som kan göras med de resurser vi har – inte minst den resurs som vi själva är.

Nils Fälths föreläsning heter ”Musikterapi som intervention för neurokognitiv sjukdom”, det vill säga bland annat Alzheimers sjukdom.

Utgångspunkten var ett tvåårigt körprojekt med patienter med demens och anhöriga tillsammans. Meningen var inte i första hand att detta skulle bli en kör som kunde uppträda utan att deltagarna skulle känna glädjen av att sjunga ihop. Allsångsträff är kanske en bättre beteckning.

Musik ska byggas av glädje, sjöng Lill Lindfors.

Glädjen att sjunga tillsammans, att ta hand om både kropp och själ. Att se sig själv i ett nytt sammanhang.

Den som inte kan sjunga eller inte har något språk kanske kan försöka hålla takten med en trumma eller tamburin, med handklapp, med nickar eller med fotstamp efter bästa förmåga. Alla ska med!

Finns det möjlighet att dansa är det helt rätt. Kanske sittande, det är också att vara med i gemenskapen.

Men det kanske mest fantastiska är det som inte syns. Det som sker i hjärnan.

På youtubefilmen visar Fälth en bild av hjärnan och alla centra som berörs och kopplas samman av att skapa musik. Hela hjärnan är inkopplad!

Det dyker kanske också upp minnen som förknippas med sångerna, kanske till och med luktminnen som man kan prata om: hur luktade det i köket när mamma nynnade då hon stekte pannkakor eller när man var på väg i skogen för att plocka svamp.

Vad sjöng man hemma, kanske som barn. Vad sjöng man för sina egna barn? Kan en vaggvisa förvandlas till en körsång? Vad sjöng man i kyrkan?

Vad sjöng man hemma, kanske som barn. Vad sjöng man för sina egna barn? Kan en vaggvisa förvandlas till en körsång? Vad sjöng man i kyrkan?

Att sjunga tillsammans är inte något man gör som en extra lyx när det finns en stund över utan en del av den kognitiva träningen för att hålla alla sinnen verksamma.

Naturligtvis ska inte sången hända en enstaka gång och aldrig mera. Utan regelbundet, gärna på samma tid, kanske en gång i vecka och självklart ihop med fika. Något att se fram emot, att längta till.

Men om de kognitivt sjuka äldre är så inbundna i sig själva att de i princip är onåbara, delvis på grund av starka mediciner som minskar deras oro, hur använder man då musik?

Ett svar kom när jag av en tillfällighet fann den fantastiska dokumentären ”Alive Inside. A Story of Music and Memory” från 2014 som bildligen blåste mig av stolen. Se den, till slutet (länk).

Centralgestalten är den amerikanske socialarbetaren, vårdhemsvolontären och IT-specialisten Dan Cohen utan geriatrisk yrkesutbildning. Han blev intresserad av vilken effekt som musik från vårdtagarnas ungdom och vuxenliv skulle ha på dem, om de fick lyssna genom hörlurarna i en iPod, som numera ersatts av andra enheter att lyssna på musik med lurar.

Dan hade först pratat med anhöriga för att veta vilket sorts musikalisk miljö som vårdtagarna hade levt i och gärna också vilka deras idoler hade varit.

Givetvis hade han också pratat med vårdpersonalen – utan att avskräckas av att många av de personer med demens som han tänkte besöka beskrevs som helt isolerade i sig själva sedan åratal, djupt deprimerade, utagerande eller bipolära.

Dan närmade sig alla tillsammans med någon person som de kände väl, en anhörig eller någon i vårdpersonalen som frågade de gamla om Dan kunde få spela upp musik för dem. När de gav OK, så fick de på sig hörlurarna, musiken sattes igång och den omedelbara effekten blev förbluffande.                                         

Som 94-årige Henry, vars dotter beskrev honom som en pappa som alltid sjöng och dansade, även på gatan när han skuttade i vattenpölarna med lyktstolparna som danspartners – precis som Gene Kelly hade gjort i Singing in the Rain men nu sedan flera år satt orörlig med böjt huvud och slutna ögon i sin egen värld en stor del av dagen.

Avsnittet när Henry får hörlurarna på sig och nästan omedelbart reser på huvudet, spärrar upp ögonen, känner igen den populära orkesterledaren Cab Calloways jazzmusik från 30-talet och börjar scattsjunga precis som Cab, det är bland det mest starka jag har sett.

Reaktionen är densamma för de övriga. En efter en, oavsett symptom, och med rätt musik i öronen- oavsett om det är klassiskt, Louis Armstrong eller Beach Boys – skiner upp, ler och skrattar, rätar på ryggen och börjar sjunga eller dirigera.

”Det var som musiken väckte deras själar, som någon säger i filmen. They are alive inside!”

Och ändå – är musiken som behandling idag bara en droppe i havet. Det finns mycket att fundera på efter att ha sett ”Alive Inside. A Story of Music and Memory”.

Jag ser det som en revolution av sättet att se på musikens betydelse för alzheimer och annan sorts demens. En utmaning kanske för den ensidigt inriktade dövande och kostsamma medicinska behandlingen och därmed läkemedelsindustrin, skulle någon kunna hävda.

Den utmanande frågan är: När ska vi se musikrevolutionen i den geriatriska vården i Sverige? Inom tio år räknar jag med att själv befinna mig där. Då vill jag höra skivan med nyckelharpslåtar från Österbybruk och dragspel med Arne Modén! Och spela Kväsarvalsen på munspel!

Och sjunga, sjunga, sjunga, så länge hjärtat det slår!