Olyckan, skulden och sjätte sinnet

Ok, då har jag haft mitt första Still Alice-moment.
Ni vet när Julianne Moore i Alzheimerfilmen Still Alice är ute och springer på Manhattan, och plötsligen inte hittar hem. Hon är tokförvirrad och ledsen. Och det är där och då hon själv förstår att allt inte står rätt till. Hon har visserligen råkat ut för att tappa ord mitt under föreläsningar i lingvistik (!), men det kan ju bero på stress. Men det här var så påtagligt.
Jag själv satt på tunnelbanan häromveckan. Scrollade lite förstrött i min mobil, som vi alla gör numera, när jag upptäckte att jag åkt tre stationer för långt.
Det är väl inget att gnälla över, tänker ni. Men jag har ett sjätte sinne som hela tiden räddar mig från att göra fel. Jag har koll även om omgivningen tror att jag sitter i andra tankar.
Jag har åkt mycket bil i mina dagar. En resa mellan Stockholm och Åre, speciellt i mörker, brukar försvinna i ett töcken. Jag minns att jag lämnade Stockholm, tankade på vägen och kom fram till hotellet. Övriga sträckan brukar vara helt borta.
Tänker att jag har en inbyggd autopilot i min hjärna som sköter körningen.
Nå, då vet ni hur jag fungerar. Jag kastade mig av tunnelbanan när jag insåg att jag åkt alldeles för långt. Jag var stressad till ett möte och kastade mig på nästa tåg. Åt fel håll, och till fel destination. Kände inte igen mig. Blev osäker. Vad är det som händer?
Gick av, satte mig på en bänk och började djupandas. Hittade orienteringen efter en stund, men kände mig genuint ledsen. Inte arg, bara ledsen. Fan! Det är för tidigt.
Min kognitiva störning har varit snäll mot mig under flera månader. Min medicin gör mig gott. Synapserna dansar i ren glädje över att få lite rejäl doping. Jag är oftast skarp och välformulerad. I de intervjuer jag gjort får jag ofta höra hur fokuserad jag är. De skulle bara se mig när jag stängt dörren efter dem. Då är jag helt utpumpad. Hjärnan har kört dubbla spinningpass, känns det som.
Ofta söker jag numera förklaringar i saker som hänt i mitt liv under de senaste åren, och kopplar de till min diagnos.
För snart fem år sedan var jag med om en oförklarlig bilolycka i Napa Valley, norr om San Francisco. Den var mycket allvarlig, och hade kunnat sluta med att en hel barnfamilj brunnit inne i sin demolerade bil.
Jag var vållande till olyckan, vilket jag också chockad förklarade för polisen. Jag hade kört ut i en korsning, trots att jag hade ett stopptecken på min sida. Mitt i korsningen kom en bil från höger i full fart. Det var en sådan där krock som man bara ser i dyra actionfilmer. Min bil åkte upp i luften och studsade ner på fyra hjul en bit därifrån.
Bilen som körde på mig började brinna. Plötsligen vimlade gatan av brandmän som släckte elden. Vi hade krockat precis utanför en brandstation. Ut kröp en gråtande barnfamilj. Pappan som körde gick hotfullt mot mitt håll, men stoppades av polis. Jag blev skjutsad till hotellet efter ett första förhör.
När jag lade mig på sängen kom chocken. Jag började skakande gråta. Kroppen var i kramp. Och så började jag sakta rekonstruera vad som hänt.
Jag kunde inte förstå hur jag kunde vara så ouppmärksam. Visserligen hade jag blicken på min gps för att hitta vägen till hotellet. Men ändå. Det värsta var att jag inte ens kunde förnimma att jag sett bilen som kom körande. Jag tänkte på vad som kunde ha hänt. Jag klarade mig med några smärre blåmärken. Men hade jag kunnat leva vidare med en barnfamilj på mitt samvete?
Förra sommaren hände det igen, fast i betydligt beskedligare skala. Jag var ute och cyklade utanför Tel Aviv. Jag hade hög fart, havet till vänster och en molnfri himmel. Livet lekte. Jag hade kraft i benen, gatan var rak och jag var lycklig. Tel Aviv är min favoritstad (näst Barcelona).
PANG! Plötsligen låg jag på asfalten. Jag hade fallit handlöst (utan hjälm) med huvudet rätt ner i gatan. När jag vaknade upp såg jag folk runt omkring mig. Det rann blod från mitt huvud. Men mest låg jag där och tänkte; vad hände?
Efter ett antal timmar på akuten där man inte hade pardon över lite skador i huvudet, fick jag åka hem. I ett land som varit i krig i 50 år krävs åtminstone en rejäl amputation för att väcka läkarnas intresse.
Fast det var inte min poäng. Det handlar om uppmärksamhet, eller snarare bristande. Vad händer om jag inte kan lita på mitt omdöme. Vad händer om mitt sjätte sinne överger mig?
Min Lena, som är snar till både skratt och gråt, brukar avväpna min oro för min diagnos och framtida sjukdom, med att hon är mer orolig att jag ska bli överkörd när jag korsar Odengatans dubbelfiliga bussfiler utan att gå på övergångsstället.
Jag undrar om hon inte har – men inte får – lite rätt i det.

Foto av Brayden Law från Pexels

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!