”Tänk att Alzheimer kan börja med utspilld mjölk!”

Hur upptäcker man att ens älskade pappa har drabbats av Alzheimer? För vår gästbloggare Anna Ehrenpreis började det med små och obetydliga symptom. Som när pappan stod inför en frukostbuffé och hans hjärna slog slint. Trots många små sublima incidenter fortsatte Anna och hennes familj att undvika ordet Alzheimer.

Symptom. Det är sommar och vi är på landet. Pappa spelar Yatzy med barnbarnen och hanterar vant både grill och gräsklippare. Han är stark och rycker igång den på första försöket. Kör runt på den oändliga tomten och verkar aldrig tröttna.
När han är klar torkar han svetten ur pannan och ler nöjt. Han släntrar upp till stugan och gör i ordning en kopp kaffe. Måttar allting exakt som han vill ha det. Två rågade skopor snabbkaffe och två deciliter vatten. Inga konstigheter. Sen tar han med sig koppen och korsordet ner till bryggan för ett dopp. Kliver smidigt nedför stegen och skriker till när hans kropp omsluts av det kalla vattnet. Han njuter. Känner livet i sig.
Både jag och min syster ser det. Vi ser att han lever livets liv i den här stunden. Men bara dagen innan kändes allt annorlunda och ingen av oss lyckas förtränga att det plötsligt lagt sig en liten skugga över tillvaron. Var det bara en tillfällighet eller var det något mer? Frågan gnager.

 Min syster har kommit med hela familjen från Frankrike och nu ska vi alla vara tillsammans i sommarstugan. Pappa är med. Det är det här han har drömt om. Att få ha oss omkring sig. Nära. Med två barn som etablerat sina vuxna liv utanför Sverige är han inte bortskämd så nu mår han.
I vardagen bor han själv i sin stora lägenhet. Vår mamma finns inte med oss längre så det kan bli många ensamma timmar men han klarar det fint. Han lever enkelt och har skapat sig rutiner som han trivs med. Långa morgonpromenader till det lokala fiket. Där blir det kaffe och allt som oftast en pratstund med ägare och de andra stammisarna.
Alla tycker om pappa. Han är charmig, knivskarp, nyfiken, lojal och ”på riktigt”. Ingen dold agenda men däremot alltid ett dåligt skämt i rockärmen. Han går helt enkelt hem i alla sammanhang.

Vi lyckas inte förtränga att det lagts en skugga över tillvaron.

Men nu var det ju det där som hände i sommarstugan. Det där lilla. Den där detaljen. Inget särskilt alls egentligen om det inte vore för att det drabbade just vår pappa. Han som vanligtvis har stenkoll på allt och som bara blir förvirrad om någon gör något för egen vinnings skull. Det är det enda som dittills har fått hans intellekt att haka upp sig och visa total oförståelse. Då är det som att hjärnan inte får ihop det.

Och det är precis det som sker där i sommarstugan. Att hjärnan inte får ihop det trots att situationen vare sig är ny eller komplex. Bara ovan. Det beror inte på att någon försöker sko sig på oss andra. Snarare tvärtom. Min syster vill ge oss alla en underbar morgon och har plockat fram en stor och generös frukostbuffé med allt man kan tänka sig. Bordet är så fullt av porslin och olika sorters juicer, yoghurtar, brödsorter, pålägg och flingor att vi måste äta i gräset. Men hon har lagt ut filtar så det gör inget. Det är tydligt för oss alla hur upplägget fungerar. För alla utom pappa.

Det är tydligt för oss alla hur upplägget fungerar. För alla utom pappa.

Han närmar sig bordet med en blick jag inte känner igen. Kliar sig i huvudet och har liksom ett avvaktande beteende. Hemma i lägenheten innehåller kylskåp och skafferi bara det som han brukar äta. Där tar han enkelt fram en tallrik och serverar sig den filmjölk som finns men här blir det för mycket. Det är som att den härliga frukostbuffén skapar ett kaos i honom. Det är som att hans hjärna går på högvarv. Jag ser det i hans ögon. För första gången ser jag att hans hjärna inte förstår vad det är den ser framför sig. Den känner inte igen konceptet och pappa vet inte hur han ska agera. Vad det är han ska göra och var han ska börja.

Med en klump i magen är jag snabb på bollen och ställer mig mellan honom och bordet. Säger något om att jag är vrålhungrig och att jag måste plocka ihop min frukost snabbt innan jag svimmar. Jag tänker att pappa kan titta på hur jag gör och bara apa efter men hans hjärna är inte lika snabb och kopplar inte. Som i slow motion ser jag hur han grabbar tag om närmaste tetra pak. Det är en lättmjölk och till min fasa ser jag också hur han vänder den upp och ner över en tallrik.

Allt badar nu i svensk pastöriserad mjölk.

Innan jag hinner parera skvätter mjölken ut över precis hela buffén och den fina franska osten badar nu i svensk pastöriserad mjölk. Allt badar i svensk pastöriserad mjölk. Pappas chansning gick fel och filmjölkspaketet han var ute efter står orört kvar i mjölkhavet.

För att räta upp situationen serverar jag pappa en tallrik filmjölk med flingor och han mumlar något om att han vill äta på bryggan. Vi ser honom lunka iväg nerför den stora gräsmattan och sen torkar vi upp mjölken och städar bort hela buffén. Den känns inte alls härlig längre. Den skaver.

Vi torkar upp och städar undan. Frukostbuffén känns inte alls härlig längre.

Istället för att brista ut i skratt och bara hjälpas åt att torka upp tillsammans med pappa så är det som att vi alla försöker mörka det som just hänt. Vi gör det för att vi känner att något inte stämmer.  Vi gör det för att vi är överrumplade. Vi gör det för att förminska och förmildra pappas misstag. Han är ju familjens smarta och starka överhuvud. Han tar inte fel på mjölk och filmjölk. Han har koll. Stenkoll. Men det är liksom försent. Det HAR hänt och vi såg det allihop. Det finns ett före och ett efter detta ögonblick. Det var här det började. Det var här vi blev observanta. Det var här vi kände vårt första sting av sorg. Det var den här ljuvliga sommarmorgonen som vi för första gången anade vad som väntade. Pappas blick och sätt att hantera buffén var alltför olik honom för att passera obemärkt.   

Alla vi vuxna förstod men ingen av oss sade något. Inte på lång tid. Trots många små sublima incidenter fortsatte vi att undvika ordet Alzheimer. Trots att nästan alla på pappas sida släkten drabbats av sjukdomen. Med den kännedom vi redan hade gjorde det för ont att tänka tanken hela vägen ut. Att sätta ord på den fasa vi kände.

Tänk att symtom på Alzheimer kan börja med utspilld mjölk. Det trodde vi inte.