Köra med alzheimer

När min mamma fick beskedet om att hon hade alzheimer rykte även kortet. Min mamma som hade kört bil i hela sitt liv. Hennes bil som var som ett hem på hjul. Och nu blev hon hemlös. Veckans blogg handlar om vad det kan innebära att bli av med körkortet för någon som drabbats av en kognitiv sjukdom.

Patient. Bilen var oftast stökig, men alltid redo och i röran hade man allt man kunde tänkas behöva (häftapparat, vatten, kontanter, CD-skivor, tejp, godis, läppstift, ramlösa…). Min mamma körde som en enögd bandit och hade egna parkeringar över hela stan (några använder jag fortfarande), hon stod aldrig i ett parkeringshus (det är för rikingar och veklingar!) och få kunde parkera som hon. Hon kom alltid in (och ibland ut genom bakluckan). Men i och med alzheimerdiagnosen blev hon av med kortet och förlät dem aldrig.

De tog kortet!

Detta med körkort och alzheimer börjar i min familj en generation tidigare. ”De tog kortet”- orden är inte min mors utan min mormors. Drabbad av samma sjukdom för över trettio år sedan och rädslan densamma – ta inte bilen! En vit Audi med röd sammetsklädsel. Den rev liksom lite när man tog i den. Det var hennes krav för att åka till sommarstugan, hennes egna bil skulle också med. Och för att hon skulle kunna köra själv till sommarstugan på Öland från Stockholm med dåligt minne och dålig syn körde hennes man runt med en stol fastsurrad på taket på sin bil och hon efter. Oftast.

Det gick som det gick och kortet rök (som tur var utan att någon förolyckades). Hon var arg ”för det där med bilen” länge och spände blicken i en medan hon ilsket förklarade varför hon inte längre satt bakom ratten. Tills hon glömde bort det, allt annat och inte spände blicken i en alls mer. 

Det är nånting med att få körkortet och sedan att förlora det. Vårt avlånga land kräver sina resor och sina förare. Våra hjärtan brinner för bilen. Och har man inte åkt buss och tåg innan är det rätt krångligt att göra det sedan. Och inte ger det samma frihetskänsla att sätta sig på bussen och pysa iväg som att bränna iväg med sin bil. Det finns en anledning att Thelma och Louise gjorde det de gjorde i en bil… Veckans blogg handlar om kognitiv sjukdom och körkortet.

Katarina Fällman, är geriatriker på minnesmottagning i Linköping, forskare i just detta med körtester och är ansvarig läkare på en trafikmedicinsk enhet. Hon har suttit i svåra situationer med körkortsfrågor och hon har framför allt suttit i många situationer där hon behövt förklara att personen ifråga inte får köra mer.

Varför får man inte köra bil om man har en kognitiv sjukdom? 

”Det kan vara flera saker som gör att någon inte längre får köra bil, jag ser bara på det kognitiva. Men för det första handlar det om demens och inte specifikt Alzheimers diagnosen. Grundregeln är: Har man en demenssjukdom uppfyller man inte kraven MEN man får som läkare göra undantag. Aldrig för lastbil eller buss, men för de lägre behörigheter.”

Vilka är undantagen då?

”Tex om föraren har mild demensgrad eller MCI (kognitiv svikt) och har god insikt och omdöme, och goda kognitiva förmågor kan man få behålla det. Det handlar om hur snabbt man reagerar, ens exekutiva förmågor att planera, samt hur man förstår saker tex tredimensionellt. Minnet däremot, är inte lika viktigt för bilkörning så någon med alzheimer kan fortfarande köra bil, ibland.

Hur avgör man det då?

”Fler tester. Det ser faktiskt olika ut över hela landet. Allt från översiktlig screening till tester som handlar om att kunna planera och genomför, tester som handlar om hur (snabbt) man reagerar på sin omgivning och hur man klarar att tänka tredimensionellt. Sedan om ännu mer information behövs så gör man en fördjupad utredning. Föraren kan få testa en typ av simulator och även göra en praktisk körövning, köra en slinga, se på vad man gör för saker. Sedan sammanfattar man (läkaren) det.

De som har svårast att ge ifrån sig körkortet är ofta män som är vana vid att bestämma själva och som kanske har jobbat på höga positioner, eller med fordon på olika sätt. Och som har kört många mil. Det är inte ovanligt att de blir förbannade när man diskuterar körkortsfrågan.

Kvinnor tenderar att släppa ifrån sig bilen tidigare. Även av andra skäl. De som inte vill säger saker som: ”jag har aldrig krockat”, ”jag har kört så här många mil varje år” eller ”du kan inte säga att jag inte kan köra säkert!” Då måste man vara tydlig: Det handlar inte om det, utan det handlar om att du har fått en sjukdom nu som gör att du inte uppfyller de medicinska kraven för innehav av körkort och därför måste jag anmäla det till Transportstyrelsen.”

Min mamma körde bra flera år framåt, det vet jag för att hon snodde bilen och körde runt trots att vi gömde nycklar med mera. Men trots det de tog de körkortet direkt vid hennes ”begynnande alzheimer”.

”Det är nog vanligt att man tar det i och med sjukdomsbeskedet. Hon kanske hade goda förmågor kvar men verkade ju å andra sidan inte respektera trafikregler (att man ska ha körkort) så insikten kanske fallerade.”

Min mamma blev väldigt deppig av att ”de tog kortet” och 30 år tidigare då min mormor var med om samma sak, blev hon än mer deprimerad och uttalade många förbannelser mot Vägverket. Varför ligger det så mycket känslor och ilska i detta med körkortet och att någon tar det från en?

”Rent krasst kan det vara så att du är van att använda något och så får du inte det mer. Det påverkar ju ditt liv. Samhället är inte snällt mot äldre människor, det är svårt att lära sig åka buss, komplicerat. Det finns mycket studier på att tvingas sluta köra bil får negativa konsekvenser för ditt liv. Det sociala, aktiviteterna med mera.

Känslomässigt då?

”Det handlar nog om en trygghet och en frihetskänsla. Om man blir av med körkortet så är det ett bevis på att du är annorlunda, du är sjuk. Detta är så starkt att folk som faktiskt inte ser längre fortfarande vill köra bil. De kan inte finna någon annan utväg. Det finns till och med de som inte vill leva längre utan sitt körkort och väljer att avsluta sitt liv, men det är ovanligt.”

 Är det som läkare jobbigt att ”ta kortet”?

”I början var det, det för mig ja. Det är fortfarande det ibland, men inte lika ofta nu när jag har mer erfarenhet. Jag tror det är jobbigt om man som distriktsläkare tex måsta ha mer kontakt med patienten sedan och då behöver ha en bra relation. Personen kan ju bli väldigt upprörd. En gång hade en person som förlorat sitt körkort till exempel letat upp mitt privata telefonnummer och vill diskutera detta vidare senare på kvällen. Det var sådär.”

Som anhörig: ”Ta några körlektioner om du inte kört så mycket bil. Så man inte blir låst hemma.”

Tror du läkare undviker det till och med, att ta kortet?

– Ja, det tror jag. Men jag tror oftare att man missar det. Läkaren tror att patienten redan har slutat köra fast de inte har det. De tror att anhöriga tagit hand om det fast det gör de långt ifrån alltid.”

Vad är det finaste du har sett när det kommer till körkortsindragningar?

”Det är bla. ett minne jag har som jag tycker om. En man fick en blanddemensdiagnos. Och hans största intresse var att åka på resor med husbilen. Det var en stor husbil som frun inte ville köra. Att vardagskörningen var över tyckte han var beklagligt men detta med att inte få meka med och köra husbilen gjorde honom direkt ledsen. Men då sa frugan helt plötsligt, vi ordnar detta. Frun var så stöttande i detta. Hon grep in och sa “hade du blivit blind hade du ju inte fått köra. Man måste uppfylla vissa krav. Det inte är ditt fel. Jag får väl ta körlektioner så vi kan använda en lite mindre bil och köra runt och så får vi bo på hotell istället”. Hon klarade att se det på ett annat sätt och det hjälpte honom. Det visar på hur olika det kan bli att få en diagnos beroende vilka relationer man har. Om man kan acceptera fel och brister hos sin partner och om man lever parallellt eller inflätade liv.”

Vad har du får råd när det kommer till körkort och kognitiva sjukdomar?

”Som läkare: säg tidigt i processen att man i regel inte får köra med en demenssjukdom. Bra att ha med anhöriga. Ibland vågar de inte berätta hur sjuka de egentligen är för då kanske vi tar kortet. Men har man talat om det innan så brukar det gå bra. Som anhörig: Ta några körlektioner om du inte kört så mycket bil. Så man inte blir låst hemma.”

Vill du läsa mer om körkort och kognitiv sjukdom?

Läs här (länk) och här (länk).