Lugnet före stormen, eller?

Vi sitter i ett stort och svalt rum på vår träningscamp här i Dolphin Bay.
Ute gassar solen, och det handljumma havet slår med hårda vågar upp mot den nästan folktomma stranden.
Men här i rummet med svalkande fläktar och kvittrande fåglar just utanför, så ska vi meditera in det nya året.
Min historia med meditation är lång och otrogen.
Första gången var när jag precis befann mig i min första skilsmässa för typ 25 år sedan. Jag som alltid stått stabilt, föll plötsligt handlöst ner i en svart avgrund. Det kändes som att stå i en hiss som faller handlöst i 40 våningar, brakar igenom bottenplanet, och bara fortsätter falla.
Jag ringde min bäste vän, som bokade en tid med psykoanalytikern Tomas Böhm. Han var just då otroligt inne, så både på väg in och ut från honom stötte jag på allehanda kändisar.
Jag tror det var Tomas som tipsade mig om meditation, och speciellt en äldre kvinna på Strandvägen i Stockholm. Med mitt dåliga minne så har jag naturligtvis glömt hennes namn, men hon fångade upp resterna av mitt liv genom meditationen. Jag fick ett mantra som jag minns än idag.
Jag minns min första meditation. Jag gick in i mig själv, via det tredje ögat, det i pannan, strax ovanför näsan. Min första meditation var som hoppa bungy jump. Jag bara föll, djupare och djupare. Det pirrade i magen, och jag var alldeles groggy efteråt. Efter det steg jag upp på mornarna kl sex och mediterade en halvtimme. Till slut blev det ett måste mitt bland jobb och barn.
Med tiden stabiliserades mitt liv, och jag fick ro i mitt privatliv. Och då blev meditationen inte lika nödvändig. Så med åren har den fungerat som en brandförsäkring, bra att ha när katastrofer inträffar.
Däremot har yoga blivit ett måste för min gammelstela kropp. Och där finns det ju meditativa inslag.
Men nu ska vi meditera in 2020, där i det svala rummet. Uppgiften var att hitta ett ord som skulle definiera vårt eget 2019.
Jag gick ledsagad av vår coach Anna, ner i djup meditation. Hon tog, oss i rummet, med på en lång och spännande meditativ resa in i en djup skog, in till en tjärn. (Möjligen somnade jag där, för jag kommer inte ihåg hur jag kom tillbaka.)
Klart att ord som sjukdom, hjärna och skitår flög igenom min skalle när jag sökte vad 2019 blev för mig.
Men det som fastnade var ordet STYRKA. 
Det här året har varit både omtumlande och ledsamt, men också spännande och fyllt av mängder av kärlek. 
Och jag hittade inom mig själv en styrka som jag inte trodde jag hade. Jag har hållit ömkan och ”tyck syndandet” från dörren. I varje intervju jag gjort, och det har varit många vid det här laget, har jag varit mån om att ha koll på min berättelse. Jag ville inte vara ett offer. Jag hade en mission, brytastigmat kring det här med kognitiva sjukdomar. Och så informera om Alzheimer för alla de som inte vet.
Klart jag har studsat till många gånger när jag sett min egen bild i tidningen eller i TV-klippet. Ofta har jag sedan läst texten med bävan, men alltid blivit glad. De återgav min berättelse utan snyft, sakligt och ofta välskrivet.
Men orsaken till att jag varit i media hade kunnat vara mer uppmuntrande.
Men, och det är det märkliga, är att jag under det här året hela tiden levt i mitt friska liv, och samtidigt kunnat vara andra – och mig själv – till nytta (tycks det som) via min blogg och mina poddar.  
Jag tänker tillbaka på mitten av januari, för snart ett år sedan. Min Lena och jag satt i soffan och pratade sent på kvällen. Vi hade ätit en god middag och sett en bra film på Netflix. Vi var lyckliga och nöjda med livet. Jag säger till Lena att ”det känns som lugnet före stormen. Inte kan väl livet vara så här bra.”
Några veckor senare ringer min bäste vän och berättar att hans fru drabbats av en hjärntumör.
Ett par månader senare får jag min diagnos ”MCI och trolig Alzheimer”.
Nu är det 2020. Jag har inga stora drömmar. Jag vill bara att livet ska vara precis så här bra, skört, ömtåligt och på allvar.

 God fortsättning!

Foto av Spencer Selover från Pexels

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!