Podcast: Pernilla Andersson är inte bara en av Sveriges mest populära artister och låtskrivare. Hon var också dotter till en demenssjuka pappa som vanvårdades på sitt äldreboende. Nu är det precis ett år sedan pappa Kent dog, och hon berättar i min podd om sorgen efter sin “40-talistsnubbe” till pappa, om vanvården av de äldre och om okunskapen kring Alzheimer.
Äldrevård. En dag när Pernilla Andersson besökte sin Alzheimersjuka och dementa pappa på sitt äldreboende låg han och frös utan täcke. Det var nedbajsat, liksom hans byxor. Och extratäcket som Pernilla själv hade köpt utifall, låg instoppat och oanvänt i garderoben.
”Jag blev vansinnig och det triggade igång ett sånt jävla utbrott inom mig. Det är ju den ultimata orättvisan att de som lider mest inte ens har en röst att klaga”, säger Pernilla.
Vi sitter i min poddstudio på Södermalm då Pernilla Andersson, den firade artisten och låtskrivaren, minns löpsedlarna för knappt två år sedan då hon slog larm om att demenssjuka vanvårdas på våra äldreboenden.
Vill viga sitt liv för en humanare vård
Det blev stor uppståndelse, och hon satt i TV och berättade om pappa Kents nedbajsade byxor. Mailen rasade in om liknande skrämmande berättelser. Och Pernilla bestämde sig för att viga sitt liv till att slåss för en humanare vård av de demenssjuka. Liksom att berätta om den fruktansvärda sjukdomen Alzheimer.
”Fast jag kan vakna upp mitt i natten och känna att jag kanske lämnade ut min pappa”, säger Pernilla.
Kent var både hennes lättsinniga pappa, förebild och musikkompis.
”Pappa var en oansvarig 40-talistsnubbe, narscisisstisk och självupptagen, som inte fick ihop alla grejor här i livet”.
Det var si och så både med mat på bordet och pengar i plånboken ibland. Men det som band ihop far och dotter var musiken. Tills en dag när Kent bara var 58 år. Under Pernillas bröllop fick han inte ihop talet, rösten blev svag och hans blick var alltmer frånvarande.
Det blev diagnosen Alzheimer, och sjukdomen gjorde att pappa Kent sakta blev fånge i sig själv.
”Jag fick panik när jag såg att ingen förstod vad han ville”, berättar Pernilla.
Stöd oss på Alzheimer Life så vi kan göra mer för patienter och deras anhöriga
Bankgiro: 5587-456
SWISH: 1234866208
Kents sjukdom blev början på en ny relation, där Pernilla var den enda som kunde tolka och förstå. Pernilla flängde mellan familj, nyfött barn, artistliv och så pappa på sitt boende. Äktenskapet tog stryk och det blev skilsmässa. Men om just det vill Pernilla inte prata. Det är för privat.
Många anhöriga sätter en gräns vid att inte byta blöjor på sina föräldrar. Men det hindrade inte Pernilla.
”Jag bytte blöjor på min son Sixten just då, så det var liksom inte så märkvärdigt. Han har ju gjort det på mig. Men det var ju jobbigt för min pappa.”
Pappa Kent dog den 16 augusti 2019. När Pernilla och jag sitter i poddstudion har det gått ett sorgeår, men smärtan över att ha förlorat sin pappa sitter fortfarande i. Hon blev sjuk, fick högt blodtryck och hade strokevärden.
”Pappa dog samma dag som Elvis”
“Det är otroligt tomt. Jag pratar med honom hela tiden. Jag saknar honom oändligt.”
Pernilla jobbar just nu på ett nytt album med titeln Samma dag som Elvis, vilket råkar vara samma datum som pappa avled.
Vi spelar i podden i början av pandemin. I media rasade just då debatten om hur många som ska få vistas i samma lokal. Jonas Gardell har t o m krävt kulturminister Amanda Linds avgång för hennes lamhet.
Pernilla Andersson har själv tvingats ställa in alla sina spelningar under det senaste halvåret. Ändå är hon arg på Jonas Gardells utspel.
”Tramsigt. Jag är bekymrad att man i min bransch är så självupptagna. Massor av människor lider under pandemin. Jag tycker att även vi kulturarbetare bör kunna tänka på att skydda de mest sköra i vårt samhälle.”
Lyssna på poddsamtalet här nedan med Pernilla Andersson där hon kärleksfullt berättar om sin pappas sjukdom och oerhört välformulerat kritiserar vården av de äldre, samtiden stora okunskapen i samhället kring kognitiva sjukdomar.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"
[…] många miljoner som sett videon är artisten och sångerskan Pernilla Andersson (som var med i min podd här och berättade om sin pappa, musikern Kent, som dog förra året i Alzheimer).”Som ung turnerade […]
Jag har en vän vars man är utsatt för grov vanvård.Behöver Pernillas mejladress
Du kan maila till hennes stiftelse, padstiftelsen@icloud.com
Gardell ja, den fjanten som visade vad han går för genom att anordna föreställningar med 499 åskådare.
Min Alzheimersjuka pappa levde ensam på äldreboende under 6 månader pga pandemin och rådande restriktioner. Jag hade ingen insyn i hans vård och omsorg och ingen kontakt med pappa eftersom han inte längre klarade av att prata i telefon. En hemsk tid där jag mest av allt hade velat vara vid hans sida, hålla honom i handen och berätta att han inte var ensam. Han avled på sin 65 årsdag. Jag hann åtminstone berätta för honom på sjukhuset vilken fantastisk människa och pappa han varit. Pappas ofrivilliga ensamhet är det som smärtar mest när jag tänker på honom.
Jag beklagar verkligen och känner med alla er som inte fick besöka era föräldrar på boende under pandemin. Det borde fått att lösa om personal eller organisation var mer flexibla och kreativa t ex hade anhöriga kunnat träffa sina föräldrar utanför boendet (utomhus). Det som hänt är så fruktansvärt fel! Förstår inte varför inte fler i Sverige reagerar högre kring detta. Dessutom, för de som hade smittade föräldrar var det o kså helt galet fel att de inte fick träffas och ta farväl utan det skulle ske via telefon mobil etc. Så fruktansvärt! Jag saknar medborgare som vågar säga ifrån, var är ni? Ska vi acceptera detta igen vid nästa pandemi?
Mycket viktigt ämne, bra att det tas upp. Ingen ska behöva utsättas för vanvård!
Det är också viktigt att begreppen blir rätt. ”Sin Alzheimersjuka och dementa pappa” är en felskrivning. Alzheimers sjukdom är en typ av demens, en av de vanligaste demenssjukdomarna. Det förlegade ordet dement betyder ”utan själ” och ska absolut inte användas i moderna texter.
Jag är 60 och har precis fått min Alzheimer diagnos. Ärligt talat är jag mer rädd för just vanvård och icke kompetent personal. Har själv jobbat inom omsorgen och vet hur stor betydelse det har för den enskilde och anhöriga.
Det är så svårt att få gehör hos politiker hur det ser ut inom äldrevården! Har skrivit till alla partier i Vallentuna flera ggr. Jag har gått till min man så gott som dagligen sedan januari 2021 för att jag vill ge honom en omsorg som man skulle kunna förvänta sig av vår äldrevård! Tillbringar 3-4 timmar/ggn. Nu har jag anlitat en Avlastning för 250;:-/tim som jag och min man uppskattar jättemycket men det är förskräckligt att man skall behöva betala extra för omvårdnaden! Peronalen har jag ett gott samarbete med personalen men de hinner inte med den brist på resurser som krävs. 2 personer/8 boenden och en cirkulation mellan avdelningarna hela tid. Min man har träffat mer än 70 personer sedan han flyttade in! DET FATTAS PERSONAL MED KOMPETENS!