”Vi bygger upp. Alzheimern monterar ner!”

I Anja Dahlströms nya kärleksrelation blev de snabbt tre i förhållandet. Hon, Gustav och alzheimern. En minnessjukdom slår till hur som helst utan tillstymmelse till förståelse för vad den ödelägger. Inte ens månar den om att paret det drabbar, nyss har träffats. Hur håller en ”ny” kärlek när allt i en människas liv sviktar? (Missa inte att lyssna på spellistan nedan för att minnas ja, kärleken.)

Anhörig. Det är vår fjärde vår och allt är förändrat. Det var ju så nyss vi var nykära. Gjorde spellistor ihop som tonåringar. Låg och lyssnade och pratade nätterna igenom. Bytte nycklar och började bygga liv ihop. Fast vi gjort det förr gick vi ”all in”. Kanske för sista gången. Vi var ju ändå över sextio.

”Och jag känner att jag kommit fram till slut.” Det gör jag. Men förälskelse och Alzheimer ska inte vara i samma mening. Under vårt första år fick du din diagnos.

Du passade mig. Du mötte upp något jag längtat efter. De sånger vi spelade var så mycket vi. Shit, jag trivdes med dig! Du var ju en gammal vän. Kanske den största kärleksförklaringen jag kan ge någon: Jag trivs med dig! Det är så självklart med dig.

Inte vet jag hur det hade gått för oss om vi varit friska. Vi hann inte tampas så länge med varandra, som alla par måste göra. Ser redan i backspegeln hur sjukdomen fanns mer än jag förstod. En del av det jag trodde var relationssteg alla ska igenom, var redan en del av sjukdomen. Så omärkligt blev du sämre att jag knappt märkte det. Vande mig. Förstod inte vidden av denna sjukdom.

”Älskar dig, älskar dig alltid. Älskar dig allt jag förmår. Ingenting varar för evigt.” sjunger Rikard Wolff.

Ibland är det som jag får tag i kärleken mest när jag är borta från dig. När jag andas ensam och hittar konturerna av mig själv. Med dig drunknar jag i upprepningarna, i röran av alla trådar som trasslar, alla steg som blir så fel, allt vi inte hittar. Du är gladare än jag. Jag är oftast i en röra av känslor, och visar dem mindre för dig. Jag behöver avståndet till dig, behöver ta steg ifrån oss.

Vi bygger upp vårt liv, Alzheimer monterar ner. Alla drömmar vi haft spricker som ballonger. Sorgen kommer i hugg och i vågor. Inte av att mista de stora drömmarna, utan de små. Det enkla livet vi båda ville. Att gå in i vår speciella mataffär ger redan vågor av sorg. Som om vi inte finns mer, fast vi båda andas.

Tröttheten i mig varvas med orken, och en medkänslans kraft jag har. Orkar inte andras oförståelse. Har ingen kraft till förklaringar. Anhöriggruppen bär mig, och någon jag inte trodde fanns trädde fram. Någon annan försvann.

Att ha en livskamrat är att leva i samma land, har någon sagt. Alla andra är turister och kan åka hem till sina liv. Fast jag är särbo och åker hem, är jag kvar i samma land som du. I landet Alzheimer.

Fast jag är särbo och åker hem, är jag kvar i samma land som du. I landet Alzheimer.

Du längtar efter mig när vi inte ses. Jag längtar efter dig också. Du är ju du, som förr, och samtidigt inte. Som om något i dig går baklänges steg för steg. Gå i barndom, sa de förr. Så fort jag hittar lösningar är du någon annanstans. Jag älskar dig och förhåller mig, backar och kommer igen.

Ibland tror jag att det värsta redan är över. I alla fall den där tiden mittemellan då det for åt alla håll med det mesta. När jag försökte leva som om allt var som vanligt. Parerade, låtsaslevde normalt liv. Nu när du är sämre, är det märkligt nog enklare. Förväntningar, planer och jämlikhet; allt har jag släppt. Du är så klok, säger nån. Ja, jag är allt, är krass och realist, irriterad och arg, lever i acceptansen och glömmer den. På nätterna vaknar jag ibland i en förtvivlad oro som inte släpper. Vad ska jag ta mig till? Ingenting är svart eller vitt.

Du är resan jag inte vill ska ta slut.

Vi cyklar inte längre, men promenerar, långsammare, på vårt Södermalm. Jag lagar lite mat, vi äter, skojar, nojsar och bara är. Vi sitter i soffan och ser en engelsk deckare där handlingen ibland går oss båda förbi.

Du behöver mer och mer hjälp att klara vardagen nu. Andra, omsorgen, kommer in, och tar över nu. Ett nytt slags liv du ska landa i, och jag också. Hur ska vi göra nu?

Vi ligger i sängen och håller om varandra, som ett mycket gammalt par. Ännu finns vi. Och det enkla livet vi ville ha är här. Bara idag. Skrattet. Värmen i din famn. Och jag vill inte släppa dig.

Förälskelsens strimmor lyser igenom oss kanske starkare nu, och samtidigt håller vårt förhållande på att ta slut. Inte för vi ville, utan för att något kom emellan oss. Alzheimer.

Kanske kärlek är allt som till sist vi har kvar.

Citaten kommer från några av låtar i vår förälskelse-låtlista:

Lyssna här:

Eller sök upp dem själv nedan:

Låtar och artister:

Bröllopssång till Lili                           Moneybrother

För dig                                                 Lars Winnerbäck

Älskar dig, älskar dig alltid                  Rikard Wolff Sofia Karlsson

Kanske kärlek är allt                           Eva-Britt Strandberg, Nina Gunke, Tommy Körberg, Lars                                                                Humble

Lyssna på podden med Anja och Gustav: