Samtalsgrupp: “Vi måste tala med varandra om vår alzheimer!” 

När min mamma drabbades av alzheimer blev min samtalsgrupp för unga och ensamma anhöriga en livlina. Jag minns fortfarande de beiga landstingsanstrukna väggarna och hur kaffet och smörgpsarna smakade. Ofta saltindränkt eftersom tårarna var många de där första träffarna. Några saker som sades i det där beiga rummet kommer jag aldrig glömma. En samtalsgrupp borde alla ha rätt till men framför allt de som drabbas av en kognitiv sjukdom. Så ser det inte ut idag.

Lyssna på senaste podden om samtalsgruppen, längst ned på sidan!

Patient. Om man har tur blir det i gruppen en ärlighet man bara kan dela när man är “i samma sits”. Den helar och är det riktigt bra känns fötterna lättare när man går därifrån. Runt om i hela Sverige öppnar sig människor inför varandra, i sin sorg över att ha blivit “anhöriga”, hela tiden. Det finns grupper för partners, för barn, för unga barn, för äldre IRL eller via Zoom. Gott så. Men hur är det egentligen för de som själva har blivit drabbade? 

Hur är det egentligen för de som själva har blivit drabbade? 

När min egen sorg övergår till mer av ett handlande och jag börjar se min mors förtvivlan över sin situation vill jag ge henne samma sak, en grupp att dela detta med. Det visar sig svårt. Nästintill omöjligt. Till slut är hon för dålig, hon skulle inte kunna hitta till gruppen jag inte hittar eller så är kön för lång. Hon förblir ensam i sin situation och alltmer isolerad. Vår gemensamma hund blir rundare och hon smalare.

Antalet samtalsgrupper för dem det gäller, de som alltså har alzheimer, går att räkna på handens fingrar och detta är i vår huvudstad. Det är rent ut sagt enklare att hitta ett konditori för hundar (vid Odengatan ligger tex the dog bakery, där rosa cupcakes kan inmundigas eller inkäftigas) än en samtalsgrupp för patienter drabbade av tidig alzheimer. 

Jag ger upp men år senare, i våras, hittar jag grupperna. Och oj oj vad jag blir tacksam när jag får träffa den samtalsterapeut som idogt hållit i sådana grupper sedan många år tillbaka. På senare år även för de som drabbas tidigt, när de fortfarande arbetar eller har barn som inte är alldeles vuxna. Hon, Hannele Moisio berättar om vad det handlar om. Så tydligt. 

“Om att vilja och våga leva igen.” 

Men hon understryker att dessa grupper oftast är på privat eller ideellt initiativ. Det gr det godtyckligt. Om det i Stockholm finns fem (fulla) samtalsgrupper. Hur många finns det då i Jämtland?

De jag får träffa och som så modigt låter mig få vara med under ett av samtalen visar sig vara fyra män som varje vecka, i samma lokal och vid samma tid träffas och snackar. Fikat är likt, väggarna likaså men samtalen annorlunda. De innehåller allt från rungande skratt till tårar till förundran över hur det blev, hur det skulle varit och vad man vill nu. 

Om att vilja och våga leva igen

Lyssna själva när Ulf, Johan, Tommy, Mikael talar om sitt liv nu och framtiden. Avsnitt två handlar om Caroline som 53-åring fick samma sjukdom, alzheimer. Hur ser hon på sitt liv nu och vad innebär samtalsgruppen för henne? 

Det blir tydligt att samtalsgruppen är mycket viktig för dem som det gäller, de som får en sjukdom som leder till demens – ibland är den livsviktig. Varför får inte alla chans till denna hjälp? 

Ps, nästa vecka ska jag få intervjua vår äldre och socialförsäkringsminister Anna Tenje (m). Vad vill ni att jag ska ställa för frågor? (Förutom att samtalsgrupper för patienter bör finns i hela Sverige och att stödet bör formuleras i socialtjänstlagen).

Bild: Samtalsterapeut Hannele Moisio.