En annorlunda mors dag

Det finns ett före och ett efter när någon man älskar blir sjuk. Hur firar man mors dag när ens egen mor kanske inte känner igen en? Alla som är drabbade av eller har en nära anhörig med en kognitiv sjukdom vet att högtider kan vara riktigt svåra. Det man förr firade kan bli något man nu längtar tillbaka till. Vår nya bloggare Caroline Cederroth Nylander, känd som “En dotters röst” på instagram, beskriver med en orubblig kärlek ett morsdagsfirande som aldrig tar slut.

Anhörig. Mamma känner igen mig – ja det gör hon. Hon lyser upp som en sol när jag kommer till boendet. Hon sitter i sällskapsrummet med de andra boende. Vi kramas ordentligt, vi är glada av att se varann. 

Vi tar rullatorn ner och fikar. Jag påminner mamma om att svälja genom att skåla med henne. Jag torkar henne vid munnen eller ber henne att inte spotta ut kokos från kakan på marken. Varför inte frågar hon? För att det inte ser trevligt ut, mamma. 

Vi skålar hejvilt istället. Vi håller handen, vi tittar varandra djupt i ögonen. Jag frågar henne hur hon har det o hon svarar bra. Hon är glad, trygg, nöjd, hon är snäll, fint klädd, ofta med en rosa tygblomma i håret. 

Det är ett fint, stort, ljust rum hon har. Det är mycket mjuka färger, filtar i ljust rosa, tavlor på väggarna och tygblommor varvat med fotografier i fönstren. På den blommiga stolen sitter en stor nalle. Det är liksom ett snällt, välkomnande rum. Hon är däremot inte så mycket i sitt rum såsom jag trodde att det skulle bli. 

Jag påminner mamma om att svälja genom att skåla med henne.

Hon har oftast sällskap i det gemensamma rummet där de andra boende tillsammans med personal umgås. Det blir en hel del tv tittande men också musik, fika, någon aktivitet och häng på den stora terassen med de andra. Där ute har det i år satts potatis och jag tror blommor är på väg upp ur den stora krukan. 

Jag rår om henne. Jag är hennes röst nu.

Vi fixar naglarna på mamma, målar i hennes mandala block, lyssnar på musik och tittar på foton. Vi pratar om vår familj, våra minnen och vi håller handen och vi kramas. Jag lägger handen på hennes numera smala ben och torkar bort lite smulor och någon fläck på hennes byx-ben. Jag rår om henne. 

Jag är hennes röst ut nu. Jag tar ansvar för mammas omvårdnad nu och ser till att saker och ting blir gjorda. Räkningar betalas, tandkräm köps, önskan om att mamma ska få tvättat hår eller att hon ska få mer socialt umgänge är sådant jag numera tar hand om. Det är en självklarhet för mig att ge mamma det. Min lilla mamma som jag alltid varit så nära. Som varit min stöttepelare med sin trygga, norrländska lugna men bestämda stil. 

Hon som tagit plats i rum och som haft pondus, hon som skrattat högt och haft glimten i ögat. Hon som satt mig i första rummet och alltid lyssnat. Nu tar jag hand om henne. 

Jag är så otroligt tacksam för allt vi gjort och sagt till varandra. Det finns inget som saknas eller inte sagts. 

Jag unnar alla en fin mors dag. Är din mamma frisk så njut, upplev den tillsammans och stanna upp i nuet. Man vet aldrig vad som händer. Säg det du vill säga. Visa det du känner.

Stöd Johannas morsdagsinsamling ”Stå upp för mammorna!” (länk).