Pigge, tsunamin och konsten att gå vidare

Jag har varit på ”blinddate” med mannen som gav tsunamin ett svenskt ansikte. Den gotländske entreprenören Pigge Werkelin förlorade sin fru och sina två barn i Khao Lak 2004.
Jag kommer ihåg Pigge Werkelin från alla TV-bilder efter flodvågen. Speciellt hans nästan ursinniga och djuriska besatthet i att hitta kvarlevorna efter sin familj.
När många andra överlevande reste hem, chockade, trasiga och förtvivlade, åkte Pigge Werkelin runt bland sjukhus och tillfälliga bårhus. Han tänkte inte lämna Thailand innan han fått tillbaka sin familj, om än i kistor.
Nu går vi på en strand på Koh Lanta nästan exakt 15 år senare och pratar om chock, förtvivlan och kraften att gå vidare i livet. Och så får jag höra den okända historien om hans avlidna frus svartmålade tånaglar.
Det var Pigge som raggade upp mig. Han bor på Koh Lanta på vintrarna, och han har startat något han kallar för ”walk and talk”, där han bjuder in människor han inte känner men är nyfiken på, för en promenad på stranden i två timmar. Tillräckligt långt för att komma in på varandras livshistorier. Tillräckligt kort för att det inte ska kännas påtvingat.
Vi börjar gå på den milslånga stranden. Det är sen eftermiddag och solen förbereder sig på sin dagliga föreställning, att blodröd och stinn rasa ner i havet på bara några minuter.
Pigge berättar sin historia kanske för tusende gången. Han har skrivit en fantastisk bok – Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak – så han kan storyn. Hur frun och de två barnen rusar upp mot huset när flodvågen rullar in över stranden i Khao Lak. Pigge är kvar en stund på stranden och blir överrumplad av vattenmassorna. Pjgge lyckas efter att ha tumlat runt i helvetevågen komma upp till ytan, precis innan han ska ge upp. Han hamnar i ett träd, och när vattnet drar sig tillbaka ser han att huset med övriga familjen bara är i spillror. Frun Ulrika och de två barnen Charlie, 5 och Max 4 år. är bortspolade.
Han hittar efter ett närmast omänskligt letande sin familj, och åker några veckor senare hem och  begraver och kremerar dem.
För mig är det ofattbart att höra, trots att jag hört och läst så mycket om tsunamin.
Jag är på Koh Lanta med min son och hans fru och tre minderåriga barn. Några timmar tidigare hade Noah och Isac klättrat på min mage när jag låg på en strandmadrass i vår pool. Jag orkar inte ens tänka tanken fullt ut om det hade varit…
Pigge berättar att han bara två veckor efter att han begravt sin familj, bestämt sig för att bygga en ny.
”Jag hade en bild av att jag inom två år skulle gå på Strandgatan i Visby med en barnvagn”, berättar han när vi går i snabb takt på stranden.
För mig låter det som grav chock och en ny form av besatthet. Pigge berättar det som den naturligaste sak i världen, att man måste gå vidare i livet.
Han berättar att många blev provocerade av hans nya planer, men han var fullt övertygad om att hans gamla familj inte ville att han skulle leva ensam.
Efter en relativt kort tid träffar hans sin nya kvinna, gifter sig och kan gå på Visbys kullerstensgator med en barnvagn.
Idag har han sin fru Monica, barnen Wilda och Tove och två bonusbarn. Mission completed. Den nya familjen har t o m flyttat in i den gamla familjens hus på Gotland.
Jag frågar om den skuld som många överlevande känner, över att de klarade sig men inte deras kära. Pigge har sörjt och gråtit, men skuld skulle bara stå iväg för hans nya familjebygge.
Plötsligt tittar Pigge på mig. Din historia då?
Tja, vad har jag att komma med. Jag drar pliktskyldigt mitt liv i snabbtempo. Stannar vid några svåra perioder, men känner att inget slår hans livsberättelse.
Så kommer jag till mitt senaste år med min diagnos. Pigge tittar upp, som om han känner igen något. Jag säger att jag berättat min story om att bryta stigman i flera stora media.
”Ja, det var ju i Dagens Industri jag läste. Var det du?”
Plötsligen stiger värdet på hans blind date. Han pumpar mig på hur jag upptäckte mina minnesproblem, om varför jag gick ut och berättade, och hur reaktionerna varit.
Vi vandrar vidare.
Under alla år jag har hört historien om Pigge och hans jakt på sin familj i efterdyningarna av tsunamin, har jag tänkt på hur det gick till att leta efter kvarlevorna av sin familj. Normalt hanterar rättsläkare denna fruktansvärda uppgift. Hur orkade han identifiera sin fru och sina barn? Och hur kontrollerad kan man vara som människa?
Jag ser mig både som rationell och stark. Men Pigge Werkelin? Han verkar för mig vara mer av en romanfigur än verklig.
En vecka efter vår promenad på stranden, får jag en uppdatering på hans Facebook. Han berättar om sina ”walk and talk-promenader”, och att de får hans egna minnen att komma upp till ytan. Och så berättar han historien om hur han kunde identifiera sin fru.
Dagen innan tsunamin upptäckte han att hans fru Ulrika hade målat sina röda tånaglar i svart. Han tyckte det såg obehagligt ut, negativt laddat, lite av ett omen, och undrade varför svart? Förebådade det något? Han förstod inte förklaringen, men det var just den svarta färgen på hennes tånaglar som gjorde att han kunde identifiera henne bland 800 andra döda kroppar.
”Kropparna låg i solen på tempelgården några mil utanför Khao Lack och ruttnade bort. Vi gick i stövlar bland människokroppar som rann bort. Doften var fruktansvärd och vi smorde in näsan med tigerbalsam för att stå ut.”
Han berättar vidare.
”Det enda som jag kunde känna igen henne på var färgen på tånaglarna, och som inte förändras på döda kroppar. Vet fortfarande inte varför, men ibland får jag för mig att saker och ting är regisserat för att det har en betydelse för framtiden.”
Solen går ner över stranden Klong Dau. Vi skiljs åt efter promenaden.
Glad över att fått höra en livshistoria som väcker tankar. Berörd av historien om hans frus svarta tånaglar. Imponerad över hans styrka att kunna gå vidare.
Och lycklig över att jag har min stora familj.

Ps Vad har den här historien med min diagnos att göra, tänker ni? Kanske ingenting. Tänkte att ni var lite trötta på mitt tjat om individuella vårdplaner för oss ”friska sjuka”. Berättelsen om Pigge handlar om att acceptera situationen, hur fruktansvärd den än är, och gå vidare.

Foto: helagotland.se

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!