Tankar när synapserna svettas och jag bygger hjärnceller på min crosstrainer

Varje morgon går jag till mitt lilla gym precis utanför bastun på landet. Gym är kanske för mycket sagt. Det är en sk crosstrainer som Lena köpte på Blocket för att jag som riskgrupp inte skulle drälla omkring på offentliga gym.
Nåväl, där står jag varje morgon och kör mitt pass i 35 minuter. För att minska tristessen, för crosstraining är sinnesdödande, hänger jag min Ipad på ledstången och tittar igenom SvT Plays hela utbud av dokumentärer.
I morgonrutinerna ingår också morgondopp, 15 minuter yoga och stretch samt 3 minuter plankan.
Jag är förvånansvärt disciplinerad, nästan manisk, som om en missad träning skulle gröta ihop mitt huvud fullständigt. För jag gör all denna träning, plus lite annat, för att hålla min skadade hjärna igång.
Många, även mina läsare, har undrat om min ändrade diagnos, där Alzheimer sedan snart två månader är borttaget, har med min nya livsstil att göra?
Tja, vad ska jag säga?
Det är i princip klart att jag efter sommaren ska göra en second opinion på ett annat stort sjukhus med nya utredningar, för att utreda min kognitiva svikt. För brister utöver det vanliga har jag. Alla de symtom som fick mig att göra min första minnesutredning hösten 2018 finns kvar, typ dåligt närminne, svårt att hålla kvar talad information, förvirring och ouppmärksamhet, liksom svårt med namn och ansikten. Inget av det neuropsykologerna nämnde i sina rapporter som klart under genomsnittet har heller försvunnit.
Men, och det är väl det som är det glädjande, det har inte blivit sämre. Kanske tack vare den symtomlindrande medicinen. Och så naturligtvis att diagnosen Alzheimer är borttagen.
Men jag vill tro att min nya livsstil spelar in. Jag går numera all in för träning. Vår kost är betydligt mer grönsaks- och fiskbaserad, även om vi älskar lamm. Jag sover 7-8 timmar per natt med hjälp av Melatonin. Jag är fortsatt social och utåtriktad, och det faktum att jag skriver om mitt liv i bloggen gör att jag inte behöver prata om mina problem med vänner och affärsbekanta. De tar mig för den jag är, där och då. Frisk, om inte annat sägs. Och så tränar jag min hjärna dagligen. Att bara skriva ett blogginlägg är hjärnträning på hög nivå, i alla fall för mig. Jag googlar på ord och stavningar. Dubbelkollar, och mer än så.
Det är också därför jag följer Miia Kivipeltos världsledande forskning med så stor spänning. Miia Kivipelto är professor vid Centrum för Alzheimerforskning på Karolinska Institutet.
Vi träffades för snart tio år sedan när jag var moderator på ett event för Hjärnfonden. Mitt bland alla forskare som berättade om hjärnans olika sjukdomar, steg Miia med sin sjungande finlandssvenska fram och berättade att man kan bromsa kognitiva sjukdomar som Alzheimer, med hjälp av träning. I början möttes den typen av tankar med stor skepsis av de mer etablerade forskarna. Lät lite väl hurtbulligt, som en slogan för Friskis & Svettis.
De ”riktiga” hjärnforskarna var inriktade på att hitta botemedel mot Alzheimer via avancerade studier i sina laboratorier. Men allteftersom etablissemanget fick den ena läkemedelsstudien efter den andra underkänd (totalt över 200 misslyckanden världen runt) började intresset vakna för om man ändå inte kunde bromsa insjuknandet i Alzheimer.
Det är där Miia Kivipelto kommer in. Hon utvecklade den sk FINGER-studien i Finland, där en grupp patienter med relativ tidig Alzheimer lotsades in i en ny livsstil med näringsriktig kost, fysisk träning, hjärngympa, social stimulans, vitamintillskott (C, D och B12) och kontroll av riskfaktorer mot diabetes och hjärt- och kärlskador. Slutsatserna var häpnadsväckande. Miia Kivipelto hävdar att mer än 30 procent av samtliga fall av Alzheimers sjukdom kan relateras till faktorer som kan påverkas.

·      Den övergripande kognitionen förbättrades med 25 procent i den behandlade gruppen jämfört med kontrollgruppen

·      Den exekutiva förmågan, såsom förmågan att planera, organisera samt hantera flera saker samtidigt, ökade med 83 procent.  

·      Och hastigheten i processandet av information ökade med hela 150 procent i den behandlade gruppen.

Hjärnan är märkligt elastisk. Även om du har sjukdomar som bryter ner dina hjärnceller, kan du stärka synapserna på egen hand. Du kan med andra ord bygga upp en hjärnreserv som till delar kompenserar vad t ex Alzheimer förstör.
Miia Kivipelto själv var så paff över sina resultat att hon i min podd i februari glatt utropade: ”Tänk om man kunde göra ett läkemedel av motion och träning. Wow, det skulle bli en mirakelmedicin.”
Miia Kivipelto fick sin studie publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Lancet 2015, och därmed stod vägen öppen för vidare studier. Och efter Miia kom alla populärvetenskapliga skribenter, som läkaren Anders Hansen med sin megasuccé Hjärnstark och sin miljonpublik för sitt sommarprogram. Efter det finns det väl ingen som tvivlar på att man fysiskt kan träna sig till ett bättre minne.
I veckan fick Miia sitt nästa genombrott när hon berättade i den internationella tidskriften Alzheimer`s & Dementia om det första globala nätverket (World Wide Fingers) av kliniska prövningar kopplade till FINGER-metoden. Forskargrupper från 30 länder på alla kontinenter ska med ledning från Stockholm och på global nivå testa Miia Kivipeltos tes att det går att förebygga och bromsa Alzheimer och demens med enbart ändrad livsstil.
Fast det här med livsstil är inget som får de traditionella hjärnforskarna att gå igång. Många av de forskare jag mött under året fnyser lite åt teorin att ”hoppa och skutta” (som de säger) kan bromsa Alzheimer. Ingen blir ju som bekant profet i sitt eget land.
Men betydligt allvarligare är att sjukvården inte heller verkar ta Miia Kivipeltos världsledande forskning på allvar. Varför ger man inte varje patient med kognitiv skada en form av lots in i ett hälsosammare liv? Läkarna kan ju uppenbarligen inte ge någon bot, så varför inte hjälpa oss med kognitiva skador till det enda som uppenbarligen fungerar?
För inte ens på min egen kognitiva mottagning på Karolinska i Solna, har man infört den kunskap som Miia Kivipelto bara 50 meter bort i korridoren numera vinner världsrykte kring.
Ja, det är väl sådana här tankar som far runt nu i mitt huvud när jag står på min crosstrainer, bygger hjärnceller och låter synapserna svettas.

Hjärnan är märkligt elastisk. Även om du har sjukdomar som bryter ner dina hjärnceller, kan du stärka synapserna på egen hand. Ny forskning visar att ändrad livsstil till del kan kompensera den svikt eller sjukdom du har i hjärnan. Du kan med andra ord bygga upp en hjärnreserv som kompenserar vad t ex Alzheimer förstör.

Om du vill höra Miia Kivipelto själv berätta om hur man kan träna sig till bättre hjärnceller, så finns min podcast med Miia från i januari här. Och berätta gärna själv här i kommentaren hur du håller igång din hjärna?

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!