fbpx

Orkar ni läsa om något annat än Corona just nu? Tänkte skriva om något så oviktigt som drömmar. Så om ni bara vill vara inne i Corona-världen, hoppa över det här blogginlägget.

Jag är på ett sjukhus, irrar och går vilse.
Det är en dröm som kommer tillbaka till mig ofta. Speciellt sedan jag fick min diagnos. Och ännu starkare efter att jag börjat förstärka min sömn med Melantonin.
Personer som sover för lite löper större risk att utveckla Alzheimers, visade nyligen en studie från den amerikanska hälsomyndigheten. Amyloid beta, som bildar det skadliga placket i hjärnan, är ett protein som bildas i hjärnan vid vakenhet eller när man behöver vara alert. Proteinet spelar en viktig roll för nervcellernas funktion, men under sömnen sköljs det bort.  
Så sova är bra, och drömma i djupsömn är ännu bättre.
Jag är alltså, i min dröm, på en avdelning på ett stort sjukhus, antagligen intagen och med en sjukhusskjorta på mig. Jag ska gå ut genom en dörr, men går fel. Jag börjar irra omkring och hittar inte tillbaka.
Tänker att om jag går till huvudingången så minns jag vägen. Men hamnar vid akuten, blir skrämd av alla skadade och svårt sjuka och tar mig ut. Går runt sjukhuset och hamnar bara längre och längre bort. Jag får panik, tittar på mina sjukhuskläder, börjar frysa. Ser en taxi men har inga pengar med mig.
Och så vaknar jag och undrar vad det där var?
Jo, jag drömmer ofta att jag inte hittar. Har svårare att hitta i drömmarna än i verkligheten.
Jag blir i och för sig lätt desorienterad i vardagen också. Kommer ut från en toalett på en restaurang och kommer inte ihåg vägen tillbaka, innan jag fattar. Men det är bråkdelar av sekunder som gör mig kall och nervös.
Ok, jag har Still Alice-moments. Tänker ofta i situationer från filmen när Alice Howland är ute och springer i New York och inte vet var hon är. (Ja, jag tjatar om Still Alice i den här bloggen, men den handlar ju om att sakta upptäcka hur man tappar sina färdigheter.)  
Men starkaste drömmen kom till mig bara häromnatten.
Den handlade om min egen pappa, som dog redan 1967. Alltså för 53 år sedan. Jag var bara 17 år och skulle gå i tredje årskursen på gymnasiet.
Min pappa hade liksom min mamma, överlevt Förintelsen. De var inte invandrare i egentlig mening, eftersom det ordet knapp fanns på den tiden. De bara fanns, fast i ett nytt land. Traumat från kriget fick de ta hand om själva. Liksom sin försörjning. Svenska lärde de sig snabbt. Och ordet som präglade hela familjen var assimilation. Inte integration. Vi blev svenskar med traditioner och vänner och idogt arbete. Rota oss och inte sticka ut.
På 50- och 60-talet kände man inte sina föräldrar. Det var de som pratade vid middagsbordet. Vi barn svarade på tilltal. Sport och idrott fick man ta sig till själv. Enda fotbollspappan var turk, och han var arbetslös. Det var inte min pappa, arbetslös alltså. Tvärtom, han jobbade dag som natt för att ta sig upp. Min pappa var både auktoritär och reste mycket på Japan. Det senare var ovanligt. Han var ingenjör och hade upptäckt det japanska elektronikundret, som man i början trodde mest bestod av smart kopiering innan Japan plötsligen drog ifrån hela världen.  
Den här kombinationen, auktoritär och frånvarande, gjorde att jag aldrig lärde känna min pappa, annat än som sträng och krävande.
Och så dog han plötsligen i språnget och lämnade min mamma med två nästan vuxna barn och en minderåring. Han hade i det nya landet dragit på sig alla vällevnadssjukdomar man kan tänka sig, och det pallade inte hans hjärta för.
När min pappa begravdes hade jag svårt att sörja för jag kände ju honom inte. Han var inte fysisk med mig och han lekte inte. Han sa vad jag borde göra och bli (läkare!). Men jag vet efter alla oräkneliga timmar i terapi att just året min pappa dog har påverkat hela min utveckling. Inte minst att jag inte kunde sörja.
Häromnatten kom min pappa tillbaka. Han var 47 år som då, och jag var 17, som då. Han kom bara tillbaka, livs levande. Han sa att han varit ute på en långresa, längre än tidigare, men jag förstod att det var något annat. Inget man pratade om på den tiden. Men nu ville han komma tillbaka till sin familj och ställa allt tillrätta.
I drömmen är jag först avvaktande. Lyssnar på hans berättelser. För första gången försöker han nå mig. Vill förklara. Jag minns hans ansikte som öppet och glatt. Vi skulle glömma vad som hänt.
En morgon i drömmen, när jag fyller år kommer han in själv med tårta. Födelsedagar har alltid varit traumatiska i mitt liv sedan min familj glömde bort min 15-årsdag. Vi äter tårtan tyst. Sedan väller plötsligen ilskan upp i mig.
”Var har du varit i alla år? Varför försvann du? Jag behövde ju en pappa. Förstod du inte det?”
Jag går över alla gränser när jag slungar ut mina anklagelser. Först tilltalet, eftersom i min familj sa man inte du till sina föräldrar. Och att bli arg på sina föräldrar fanns inte ens som en möjlighet. Men i drömmen får jag kraft och bryter barriärer.
”Och nu ska du bara komma tillbaka när jag inte behöver dig. I mitt liv har det bara funnits en mamma.”
Jag håller på att vakna flera gånger, men dröjer mig kvar i drömmen. Jag är inte klar. Men uppgörelsen med min pappa blir mer diffus och grumlig. Jag vet att jag skäller och gråter och anklagar. Hur kunde han bara försvinna?
Till slut kan jag inte hålla kvar drömmen. Vaknar kallsvettig och skakig. Bilden av min pappa bleknar, som om en plötslig dimma bara drar in och skiljer oss åt.
Men jag känner mig på något sätt lättad över vårt möte, och saknaden jag fick uttrycka.
Funderar när jag äter frukost, ännu darrig efter min uppgörelse, om det är en dröm av det här slaget som går under namnet själslig dödstädning?

Foto av Mo från Pexels

5 1 röst
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Kommentera inlägget!x
()
x