Hela byn håller koll på Primo

Tänk om det fanns en bar dit du alltid fick komma, ÄVEN om du inte längre minns och ÄVEN om du drar samma uttjatade skämt gång på gång? I Sverige är den stora anonyma välfärdsapparaten en självklarhet. Den som ska ta hand om mamma eller pappa är inte du eller jag utan någon annan och på ett visst vis, reglerat och med förordningar. Vi anhöriga är ofta inte ens där. Så ser det inte ut överallt. I Italien är den kollektiva tanken fortfarande högst levande. En katastrof när det är pandemi men motsatsen när någon blir sjuk, speciellt någon förvirrad med dålig humor.

Politik. Jag sitter och skriver i baren. Tycker om att ha sorl omkring mig, bli störd ibland och behöva hälsa förstrött på olika människor. Jag skriver bättre då.

”Buongiorno till alla utom en.” säger Primo när han kommer in på baren. Han syftar på mig.

”Tomas, jag drömde att du var död och att jag var en av kistbärarna!” ler han.

Sedan tittar han på baristan Angelo och förkunnar att han gärna ser att han gör i ordning ”det vanliga” så fort som möjligt.

Primo är först född av fem barn, därav hans namn (den förste). Han och syskonen föddes i byn på 40-talet och som ung var Primo trafikpolis, sedermera polischef. Nu är han pensionerad sedan länge och för drygt ett år sedan började vi märka förändringar i hans beteende.

Sedan jag kom hit till Italien har jag lärt känna många olika människor. I Sverige umgicks vi mer med likasinnade, jämnåriga par. Gärna folk inom media, vår bransch. Så är det inte här. Genom fotbollen, hästarna och genom att oundvikligen och spontant träffa folk här i byn där vi bor har det visat sig att ålder på intet sätt är utslagsgivande när man väljer vänner och bekanta.

Tack vare barnen hänger jag ofta med ungdomar, våra bästa vänner är 20 år äldre än Elin och jag. Och de jag pratar med på baren närmar sig 80-strecket, en del är på andra sidan strecket.

Baren dit vi alla går, hos baristan Angelo, har ett varierat klientel. Där har vi barnen som i små kompisgäng sitter och tar en läsk eller glass i solen, pensionärerna som spelar kort i skuggan, föräldrarna som står och hänger över en kaffe när de hämtar barnen i skolan och ungdomarna som tar en Spritz med tilltugg och skrattar och skrålar fram till sent på kvällen. Själv pratar jag och umgås med alla dessa kategorier människor, oavsett ålder, yrke eller kön. Det är som en fritidsgård för alla åldrar. Alla känner alla. De vet vem jag är och om de skulle bli oroliga för något gällande våra barn så får jag veta det. Det känns tryggt.

Innan han får en skötare har vi alla ett kollektivt ansvar för honom här i byn. I hemmet tar familjen hand honom.

Primos släktingar har meddelat Angelo vad han får förtära och när på dagen detta får ske. Så just idag förklarar Angelo för Primo att klockan bara är 11.30 och att det ”vanliga” (ett glas prosecco och en bit prosciutto) nog får vänta en stund.

”Nåja, ge mig en bit choklad då.”

”Ja, men bara en.”

Primos barnbarn och deras föräldrar är ofta på baren och håller koll på morfar. Nu har det gått så långt att han börjat få problem att hitta hem ibland. Och då bor han bara 100 meter från baren. Primo har förstås alzheimer och alla i byn har koll på situationen. Och därmed också överseende med hans glömska och eventuellt också hans något otajmade skämt.

Primo har en historia han kan falla tillbaka på, en historia de flesta känner till. Som med mycket här är det okej att leva på gamla meriter. Det gäller lika mycket för fotbollsspelare som för oss andra dödliga.

När pandemin slog till i Italien trodde många i Europa till en början att det nog bara var ett lokalt problem. Jag minns hur spridningen av Covid-19 i Italien ofta tillskrevs faktumet att alla familjer här bor tillsammans över generationsgränser. Bilden stämmer delvis, men det är kanske inte exakt som det låter. Man träffar inte varandra i köket på morgonen, utan varje kärnfamilj har ju sin egen lägenhet.

Det vanliga är att storfamiljen hyr eller äger ett stort hus. I detta hus finns flera lägenheter. I den finaste bor de äldsta i familjen och i de andra bor de yngre kärnfamiljerna. Alla hjälper till. Det är mycket praktiskt när det kommer till att få hjälp med läxor, barnvakt, skjuts till fotbollsträning samt om man tycker det är trevligt med grillfest förstås.

När far- och morföräldrar skulle ta hand om snörvliga barn under pandemin var det som att slänga bensin på elden. Men med alzheimer och demens är jag inte säker på att så är fallet.

Vi vårdade min pappa i hemmet ända till slutet. I de sista faserna av sjukdomen behövde vi hjälp, men i stället för att lägga in honom på ett hem, fick vi bidrag för att ha en skötare hemma. Papis alltså, för er som läst boken En bastu i Umbrien. Det är vanligt att man löser det så i Italien.

Och jag kan tänka mig att det blir så för Primo också. Men innan han får en skötare har vi alla ett kollektivt ansvar för honom här i byn. I hemmet tar familjen hand honom. Hans fru bär ett tungt lass förstås, men när hon inte orkar kan hon lämpa över honom på dottern, eller sonen, eller barnbarnen, som tar ut honom på promenad ibland. Och när vi andra ser att Primo hamnat på villovägar tar vi honom under armen och visar honom rätt.

Jag stänger datorn och ställer mig upp och pratar om ditt och datt med Primo på baren hos Angelo. Han skojar med mig, drar samma skämt varje dag. Men hans minne långt bakåt i tiden är skapligt och det är roligt att höra hans berättelser från förr. Inte bara för mig utan även för andra gäster.

Hans fru bär ett tungt lass förstås, men när hon inte orkar kan hon lämpa över honom på dottern, eller sonen, eller barnbarnen, som tar ut honom på promenad.

Och när klockan blivit kvart i tolv häller Angelo upp ransonerad mängd prosecco i ett glas till Primo, skär ett par bitar prosciutto till honom och så skålar vi. Jag med mitt kaffe och han med sin prosecco. Och det är väl det som är det finaste med detta lite annorlunda italienska samhällssystem. Att Primo får känna sig som en människa där vi står och pratar och skojar.

När Primo sen ska gå hem stannar han i dörröppningen och ropar.

”Tomas, jag drömde att du var död vet du.”

Samma skämt, varje dag. Nu flera gånger om dagen till och med. Tjatigt, men det gör inget.

”Det blir nog jag som får bära din kista och inte tvärtom, Primo.” säger jag och sjunker tillbaka ner i min dator.

”Då får du allt se till att inte tappa den, Tomas.” hör jag innan dörren går igen.