fbpx

Tänk om det fanns en bar dit du alltid fick komma, ÄVEN om du inte längre minns och ÄVEN om du drar samma uttjatade skämt gång på gång? I Sverige är den stora anonyma välfärdsapparaten en självklarhet. Den som ska ta hand om mamma eller pappa är inte du eller jag utan någon annan och på ett visst vis, reglerat och med förordningar. Vi anhöriga är ofta inte ens där. Så ser det inte ut överallt. I Italien är den kollektiva tanken fortfarande högst levande. En katastrof när det är pandemi men motsatsen när någon blir sjuk, speciellt någon förvirrad med dålig humor.

Politik. Jag sitter och skriver i baren. Tycker om att ha sorl omkring mig, bli störd ibland och behöva hälsa förstrött på olika människor. Jag skriver bättre då.

”Buongiorno till alla utom en.” säger Primo när han kommer in på baren. Han syftar på mig.

”Tomas, jag drömde att du var död och att jag var en av kistbärarna!” ler han.

Sedan tittar han på baristan Angelo och förkunnar att han gärna ser att han gör i ordning ”det vanliga” så fort som möjligt.

En bar kan fylla många funktioner för många.

Primo är först född av fem barn, därav hans namn (den förste). Han och syskonen föddes i byn på 40-talet och som ung var Primo trafikpolis, sedermera polischef. Nu är han pensionerad sedan länge och för drygt ett år sedan började vi märka förändringar i hans beteende.

Sedan jag kom hit till Italien har jag lärt känna många olika människor. I Sverige umgicks vi mer med likasinnade, jämnåriga par. Gärna folk inom media, vår bransch. Så är det inte här. Genom fotbollen, hästarna och genom att oundvikligen och spontant träffa folk här i byn där vi bor har det visat sig att ålder på intet sätt är utslagsgivande när man väljer vänner och bekanta.

Tack vare barnen hänger jag ofta med ungdomar, våra bästa vänner är 20 år äldre än Elin och jag. Och de jag pratar med på baren närmar sig 80-strecket, en del är på andra sidan strecket.

Baren dit vi alla går, hos baristan Angelo, har ett varierat klientel. Där har vi barnen som i små kompisgäng sitter och tar en läsk eller glass i solen, pensionärerna som spelar kort i skuggan, föräldrarna som står och hänger över en kaffe när de hämtar barnen i skolan och ungdomarna som tar en Spritz med tilltugg och skrattar och skrålar fram till sent på kvällen. Själv pratar jag och umgås med alla dessa kategorier människor, oavsett ålder, yrke eller kön. Det är som en fritidsgård för alla åldrar. Alla känner alla. De vet vem jag är och om de skulle bli oroliga för något gällande våra barn så får jag veta det. Det känns tryggt.

Innan han får en skötare har vi alla ett kollektivt ansvar för honom här i byn. I hemmet tar familjen hand honom.

Primos släktingar har meddelat Angelo vad han får förtära och när på dagen detta får ske. Så just idag förklarar Angelo för Primo att klockan bara är 11.30 och att det ”vanliga” (ett glas prosecco och en bit prosciutto) nog får vänta en stund.

”Nåja, ge mig en bit choklad då.”

”Ja, men bara en.”

Primos barnbarn och deras föräldrar är ofta på baren och håller koll på morfar. Nu har det gått så långt att han börjat få problem att hitta hem ibland. Och då bor han bara 100 meter från baren. Primo har förstås alzheimer och alla i byn har koll på situationen. Och därmed också överseende med hans glömska och eventuellt också hans något otajmade skämt.

Vem eller vilka bor här och vad får det för konsekvenser om man blir sjuk?

Primo har en historia han kan falla tillbaka på, en historia de flesta känner till. Som med mycket här är det okej att leva på gamla meriter. Det gäller lika mycket för fotbollsspelare som för oss andra dödliga.

När pandemin slog till i Italien trodde många i Europa till en början att det nog bara var ett lokalt problem. Jag minns hur spridningen av Covid-19 i Italien ofta tillskrevs faktumet att alla familjer här bor tillsammans över generationsgränser. Bilden stämmer delvis, men det är kanske inte exakt som det låter. Man träffar inte varandra i köket på morgonen, utan varje kärnfamilj har ju sin egen lägenhet.

Det vanliga är att storfamiljen hyr eller äger ett stort hus. I detta hus finns flera lägenheter. I den finaste bor de äldsta i familjen och i de andra bor de yngre kärnfamiljerna. Alla hjälper till. Det är mycket praktiskt när det kommer till att få hjälp med läxor, barnvakt, skjuts till fotbollsträning samt om man tycker det är trevligt med grillfest förstås.

När far- och morföräldrar skulle ta hand om snörvliga barn under pandemin var det som att slänga bensin på elden. Men med alzheimer och demens är jag inte säker på att så är fallet.

Vi vårdade min pappa i hemmet ända till slutet. I de sista faserna av sjukdomen behövde vi hjälp, men i stället för att lägga in honom på ett hem, fick vi bidrag för att ha en skötare hemma. Papis alltså, för er som läst boken En bastu i Umbrien. Det är vanligt att man löser det så i Italien.

Och jag kan tänka mig att det blir så för Primo också. Men innan han får en skötare har vi alla ett kollektivt ansvar för honom här i byn. I hemmet tar familjen hand honom. Hans fru bär ett tungt lass förstås, men när hon inte orkar kan hon lämpa över honom på dottern, eller sonen, eller barnbarnen, som tar ut honom på promenad ibland. Och när vi andra ser att Primo hamnat på villovägar tar vi honom under armen och visar honom rätt.

Jag stänger datorn och ställer mig upp och pratar om ditt och datt med Primo på baren hos Angelo. Han skojar med mig, drar samma skämt varje dag. Men hans minne långt bakåt i tiden är skapligt och det är roligt att höra hans berättelser från förr. Inte bara för mig utan även för andra gäster.

Hans fru bär ett tungt lass förstås, men när hon inte orkar kan hon lämpa över honom på dottern, eller sonen, eller barnbarnen, som tar ut honom på promenad.

Och när klockan blivit kvart i tolv häller Angelo upp ransonerad mängd prosecco i ett glas till Primo, skär ett par bitar prosciutto till honom och så skålar vi. Jag med mitt kaffe och han med sin prosecco. Och det är väl det som är det finaste med detta lite annorlunda italienska samhällssystem. Att Primo får känna sig som en människa där vi står och pratar och skojar.

Tomas pappa var speciell på många sätt. Han hade inte platsat på ett demensboende, menar författaren Tomas Bacoccoli.

När Primo sen ska gå hem stannar han i dörröppningen och ropar.

”Tomas, jag drömde att du var död vet du.”

Samma skämt, varje dag. Nu flera gånger om dagen till och med. Tjatigt, men det gör inget.

”Det blir nog jag som får bära din kista och inte tvärtom, Primo.” säger jag och sjunker tillbaka ner i min dator.

”Då får du allt se till att inte tappa den, Tomas.” hör jag innan dörren går igen.

4.4 38 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:

19 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Så fint att läsa♥️

Vad roligt, Birgitta. Må väl:)

Så fint sätt att se på det mänskliga värdet 💖 Tänk om vi kunde komma ens i närheten av det här i Sverige, så mycket vi skulle ha att vinna på det.
Tack Tomas för att du delar detta!

Det finns bra och dåligt överallt. Lätt att glömma om man inte påminner sig själv om det:)

Tack för berättelsen! Egentligen skulle det kunna fungera i Sverige också om vi hade kvar mindre samhällen , som förr i tiden där alla känner alla. Sedan tänker jag om nya bostadsområden i Sverige o större städer ,byggdes som kvarter kunde vara en förbättring.
* däremot tror jag att byar/ samhällen idag som har byalag o lokal för ortsbefolkningen har den sociala gemenskapen o hjälper varann.

Det är sant. Men man hjälper varandra mer här, av någon anledning. Folk kommer med nybakat bröd när man är sjuk och så. Vet inte varför.

Tack. Känner igen en del, min farmor som kom till Sverige på ålderns höst fick bo hemma hos oss, i familjen…

Vad fint, Marina. Hade jag varit kvar i Sverige hade jag nog satt in pappa på hem…

Det är så fint att läsa din betraktelse, jag blir rörd och önskar mer av din härliga berättartalang. Fortsätt att skriva – du gör mig hoppfull ! Vi sågs en gång; Pocket shop, Götgatsbacken – jag är så glad över att ha mött dig !

Läs min bok, En bastu i Umbrien:)

Jag skulle trivas där!

Det skulle de flesta:)

En av de bästa, om inte den bästa bok jag läst. Så bra skriven. Då menar jag förstås boken En bastu i Umbrien

Du är så snäll, kära Ingrid

Vill öppna en sådan Bar här i Viken och föra den mentaliteten här … tänk om man kunde göra en liten liten förändring åt det hållet 🥰

Tack för berättelsen den var hjärtevärmande❣️Att få ha det som bra på åldens höst trots alzheimer.

Du beskriver så bra det viktiga i livet. Alltid roligt att läsa och sen fundera för det ger upphov till reflektioner. Hälsningar från ett tåg i vackra Norge. 😎

Väldigt fint skrivet Thomas. En stark och viktig berättelse värd att minnas.
Allt gott / Kay Höök

🙏🙏🙏

Hjälp oss bli bättre


Vi har tagit fram en enkät med några frågor. Alla svar är anonyma och dina åsikter är värdefulla för oss. Enkäten tar ca tre minuter att genomföra.

 

Klicka här för att gå till enkäten

This will close in 0 seconds

19
0
Kommentera inlägget!x
()
x