fbpx

Vänskap kan uppstå på de mest märkliga sätt.
Min och Hans började med att vi inte trivdes med vår chef. Det var energi nog för ett par gemensamma luncher. Sedan tröttnade vi på att gnälla, började prata golf och kanske lite annat också. Vi flyttade från vårt kontor, drog åt olika håll, men vi fortsatte spela golf och resa ihop.
Hans Hemmingsson är 12 år yngre än jag, och en orolig ande. Han har hela tiden nya resor på gång, och relationer har väl inte varit hans starkaste gren.
Jag funderade ofta varför han inte bara kunde slå sig till ro. Han bar på en sorg trots att han har det gott ställt, och kvinnor gillar honom.
Hans har ett gott och stort socialt hjärta. När han 2015 såg alla flyktingar från krigets Syrien kliva iland på de grekiska öarna utan något på fötterna, drog han igång en landsomfattande insamling av skor. Jag tror han fick ihop 15 000 par skor. Problemet var hur han skulle få ner dem till flyktingarna. Men det är en annan historia.
Under de sista tio åren av vår vänskap har hans liv färgats av oro för sin pappa. Olle Hemmingsson var patriarken i familjen, och den stora förebilden för Hans. Olle var en känd figur i Östersund, företagare, entreprenör, sportig, positiv och obändigt stark.
Tidigt berättade Hans för mig att hans pappa drabbats av Alzheimer. Jag såg på Hans att det var svårt att se sin pappa sakta brytas ner av sin sjukdom. Han tog över sin pappas företag, och trivdes med den rollen. Däremot blev det slitningar i familjen, som det blir när ingen vet vad de ska göra med sin förtvivlan.
Olles sista år var svårast, och det tärde på sonen Hans. Helst ville han bara fly, eller blunda. Det här var inte värdigt.
Hans var en av de första jag ringde till när jag själv hade fått min diagnos trolig Alzheimer. Jag berättade om idén att dra igång en podcast. Hans gillade idén, och är numera medproducent till serien.
Men jag ville mer. Jag ville få Hans att berätta om hur det var att se sin pappa bli svårt sjuk. Vi hade faktiskt aldrig pratat om det. Så vi satte oss i studion och lät samtalet löpa på.
Det blev en gripande berättelse. Hans tittar ofta upp mot mig under samtalet, som om han vill kolla om jag tål mer.
För Hans berättelse om hans pappa Olle kan bli berättelsen om mig. Och ofta under samtalet i studion tänker jag att Olles starka roll i familjen är lik min.
Jag hade stålsatt mig att bara vara en nyfiken journalist under hela samtalet. Jag visste att Hans skulle öppna många dörrar till demensens land, och han visste att jag egentligen inte vill vare sig prata eller tänka på vad som händer mot slutet för någon som har Alzheimer.
Men vi hade bestämt att han skulle gå hela vägen. Inte dölja något, i alla fall inte av hänsyn till mig.
Mot slutet av vårt laddade samtal händer något oväntat. Min vän Hans börjar fråga mig, om min sjukdom, om min oro och om vad jag tänker om det han berättat om.
Jag har hört många berättelser från anhöriga till alzheimersjuka.
Den här – från min vän Hans – kunde jag inte värja mig emot.

Lyssna på podden i spelaren nedan eller sök på Hjälp jag har Alzheimer i din podcastspelare.

0 0 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Kommentera inlägget!x
()
x