Jag hade gjort vad som helst!

Ibland gläntar man på dörren. Tänk om? Tänk om det inte blivit som det blev. Då kan man längta tillbaka till hur det var innan. Kanske innan man blev sjuk, innan man blev äldre, innan man blev “anhörig”. Ibland är man inte den starka patienten, dottern eller partnern som accepterar läget. Då saknar man bara det som var och det som aldrig kommer igen. Fredagen 6 oktober var internationella anhörigdagen, med det i åtanke kommer här en text om just det, att vara anhörig.

Anhörig. Min mamma, min förebild, min fina, norrländska, coola mamma med största hjärtat, ett stort lugn och pondus. Min mamma har aldrig haft bråttom, hon har aldrig varit stressad och skulle aldrig säga att hon inte har tid eller be att få ringa upp senare. Nej nej, min mamma har prioriterat mig och min bror före allt annat. 

Vi har också haft en enorm respekt för henne och vi har knappt bråkat eller höjt rösten under vår uppväxt. Jag gissar att det är hennes lugn och respekt för oss och vi för henne som gjort att det blivit så. Vi säger inte saker vi inte menar. När jag varit med mamma på stan eller i tunnelbanan får mamma kommentarer från okända personer att hon klätt sig snyggt. Hon är stilig. Alltid en kavaj och alltid en brosch på bröstet. Lite smink men starkt rosa rött läppstift och nagellack. 

Vi gillar att umgås på restauranger, äta gott och unna oss. Det är ingen liten sallad på ett café utan det är riktig mat på restaurang med en lättöl, bröd och smör, alltid kaffe och ibland toppar vi med efterrätt. 

Så är det inte nu. Vi sitter inte på restauranger och äter silltallrik längre. Vi hejar inte på servitriser och hovmästare. Vi vinkar inte till bekanta och skrattar ihop med bordet bredvid. Vi pratar inte om nyheter, kläder, barn eller relationer. Nej, nu öppnar jag dörren med kod in till den låsta avdelningen på demensboendet där mamma numera bor. 

Så är det inte nu. Vi sitter inte på restauranger och äter silltallrik längre. Nej, nu öppnar jag dörren med kod in till den låsta avdelningen.

Stöd oss på Alzheimer Life så vi kan göra mer för patienter och deras anhöriga

• Bankgiro: 5587-456

• SWISH: 1234866208

Varje gång jag slår koden så tänker jag på när mamma rymde härifrån någon vecka efter att hon flyttat in. Jag tänker att hon med sin snygga still säkert lurade någon besökare att hon också skulle ut. Hon kanske till och med sa att hon skulle hem efter sin arbetsdag om jag känner henne rätt. I början tyckte mamma nämligen att hon arbetade på boendet, hon jobbade där i sin värld. 

Nu slås jag av lukten som verkar sitta i väggarna och aldrig gå ur. Det är en lukt av gammalt och mat. Instängt och ungefär precis så man kan tänka sig att det ska lukta. Jag har lärt mig känna igen de olika ljuden från de andra boende, så jag hör direkt vilka som sitter i det allmänna utrymmet. Här känner jag mig hemma och jag tycker om att hälsa på alla. 

Jag vet ju att de andra boende, precis som min mamma inte alltid varit eller sett ut såsom de gör nu. De är alla en person med en historia som drabbats och det gör mig så ont. Det gör mig ont att se det fåtal andra anhöriga som jag möter, att känna deras sorg genom kläder, tyger o fasader. Där vi alla låtsas vara lite glada o trevliga men egentligen bara vill lägga oss platt och öppna upp oss om hur hemskt sorgligt allt blivit. Vi vill alla skrika rakt ut att vi vill ha våra älskade tillbaka, att det räcker nu. 

Väl inne i det allmänna rummet sitter mamma. En liten, smal mamma som inte längre fyller ut byxorna eller kinderna men ändå sitter med fin hållning & rak rygg. Hon skiner alltid upp när jag kommer och säger då heeeeej på ett glatt sätt men med en ynka gråt i rösten av förvåning, ledsamhet och glädje samtidigt. Jag blir glad, skönt: hon minns mig än. Jag kramar henne med sin fina sida av kinden mot min. 

På den andra sidan har hon en hudförändring som inte är lika mysig att kramas mot. Vi klappar om varandra en stund. Hur mår du frågar jag och tittar på henne. Hon mår bra, hon klagar inte och det skulle hon inte gjort tidigare heller. Hon trivs och hon är trygg. Jag märker det så väl och det är otroligt skönt. Vi ska gå in i hennes rum, hon kan ställa sig upp ganska lätt, ibland räknar vi ett, två tre, rullatorn rullar åt rätt håll men mamma hittar inte alltid och går förbi i korridoren. 

Hennes rum är fint, det är mycket tavlor, foton, tygblommor, filtar och vykort skickade av hennes vänner. Jag påtar alltid lite i rummet, slänger en torkad blomma, en gammal choklad, fixar bland hennes mandala böcker och skriver något kort i blocket på skrivbordet. Ibland lämnar jag en hälsning till mamma som hon kan läsa senare. “Puss” eller “jag älskar dig”. 

Vi fikar. Mammas aptit är mindre och jag får påminna henne genom att skåla eller fråga om det var gott. Undrar hur många kilon hon har gått ner? Min lilla mamma. Den stadiga är nu den lilla rangliga. 

Jag hade gjort vad som helst för att hon skulle bli frisk igen. 

Hon frågar mig ingenting längre. Jag leder samtalen. Jag pratar om mina barn och är osäker på om hon ens minns dom. Men jag rabblar deras namn och säger att det är otroligt att hon numera är mormor till tre tonårsflickor och farmor till tre flickor. Då skrattar hon och blir rörd. Det är som att hon inte kan tro det själv men blir ändå så glad. 

Jag hade gjort vad som helst för att hon skulle bli frisk igen. Jag saknar henne så mycket och sörjer verkligen sjukdomen. Tänk om hon kunde få vara mina barns mormor och min mamma igen.