Mats Klockljung har Alzheimers sjukdom. Men trots det har han bestämt sig. Han tänker leva, lite till. Och han vill berätta. Inte bara om det som är plågsamt med sjukdomen utan också om de fantastiska kvaliteter som livet faktiskt också har, trots alzheimer.
Patient: ”Jo tack, jag mår bra!”
Efter nästan tre år med alzheimerdiagnos känns det nästan förmätet att svara så, när jag får frågan om mitt hälsotillstånd. Ja, jag vet att jag har haft tur. Proteinerna som vill sabotera kopplingarna i min hjärna jobbar på bäst de kan. Men de får finna sig i att arbeta i motvind.
Proteinerna som vill sabotera kopplingarna i min hjärna jobbar på bäst de kan men får finna sig i att arbeta i motvind.
Jag hade tur som fick min diagnos på ett relativt tidigt stadium och därför fick så kallad bromsmedicin tidigt. I mitt fall gör den dagliga kapseln galantamin sitt jobb.
De som följt mig i sociala medier har nog förstått att jag är en sån som kämpar emot. Inte bara för min egen skull utan även för andras. Det är en motståndsrörelse mot förtvivlan, övergivenhet och passivitet, om man så vill. Det är en motståndsrörelse för den som är sjuk och för den som är nära berörd. För den som har frågor om denna mystiska sjukdom som förr eller senare kommer att ta över en annan människas kropp och själ.
Det är en motståndsrörelse mot förtvivlan, övergivenhet och passivitet
Jag fortsätter att berätta. För sjukvårdspolitikern som tar beslutet om inriktning och pengar. För administratören, för utbildaren, för läkaren, sjuksköterskan, undersköterskan och all övrig personal som ytterst är de som står för vården.
Foto: Privat
Jag har insett att det jag, och många andra alzheimersjuka som framträder gör, är ett mycket viktigt jobb. Vi delar vår ofta tunga erfarenhet om att undan för undan få livet beskuret. Vi säger: du går inte ensam!
Men vi delar också med oss av de fantastiska kvaliteter som vi kanske inte upplevt lika intensivt tidigare: musik, naturupplevelser, teater, dikter, dans, körsång, barn och barnbarn…
Vi delar vår ofta tunga erfarenhet om att undan för undan få livet beskuret.
Jag vet att vi, i mycket större utsträckning än vad vi tror, kan ta det mentala befälet över våra liv! Alzheimern är visserligen reell, den går att se på hjärnröntgen och mäta i blodvärden. Men den är inte jag. Jag är inte min sjukdom!
”Jag tänker inte kola vippen, jag tänker inte lämna in, jag tänker inte ta ner skylten, jag tänker leva lite till”, sjungar Mikael Wiehe i låten ”Leva tills jag dör”, som han skrev flera år innan han själv fick sin alzheimerdiagnos.
Stöd Alzheimer Life så vi kan göra mer för patienter och anhöriga
När jag och min fru i höstas besökte en demensförening i Sundsvall sjöng alla Mikael Wiehes ”protestsång”.
Jag tänker inte ta ner skylten. Jag tänker leva lite till. Vem vet, det är kanske rentav nu det verkliga livet börjar?
Mats Klockljung är 72 år, pensionerad journalist och bor i Burträsk där han tillsammans med sin fru driver världens nordligaste hattmuseum. Mats fick en alzheimer 2023 och driver facebookgruppen ”Alzheimer och jag”.
Det är härligt att läsa om Mats inställning till sin diagnos. Man ska se det ljusa i livet varje dag. Det tar inte slut med sjukdomen. Min mormor tog det med ro. Bodde i en stuga fem mil från Boden. Hon hade sin hund och en ogift son, som var skogsarbetare på heltid. På dagarna pysslade hon om sina växter, satte ut hunden vid tallen närmast huset, tog in honom när han ylade. Hon hade kaffe i en termos och när sonen kom hem satte han på strömmen och gjorde middag. De tittade på TV och läste dagstidningen. Jag hälsade på dem varje år, åkte tåget förbi Bastuträsk och älskade den långa fridfulla resan med nattåget. Mormor var inte ledsen, vi umgicks ändå. Hon hade livet kvar i många år och visste hur man tar hand om ett litet barn. Jag var ute och hämtade en lingonplockare i ett uthus, när min dotter hade somnat. Hon vaknade tvärt och grät. Min man visste inte hur han skulle trösta henne. Då reste sig mormor och lyfte upp min dotter. Pekade på fåglarna utanför fönstret och pratade om deras fågelholk. Gråten upphörde och jag kom in genom dörren efter fem minuter. Det var ett bevis på att ett försämrat minne ändå har mycket kvar. Jag tycker du har rätt inställning. Man ska leva för fullt och ta emot hjälp när det behövs, så det går att göra det man tycker är kul.
Tack, Anette, för dina minnen av din mormor! Jag har flera facebooksidor, – ”Alzheimer och jag”, ”Alzheimer och vi” och ”Jag tänker leva tills jag dör” – där jag får inlägg på samma tema. Min fråga ”Vad är du tacksam för idag?” ledde till många fantastiska svar om båda det stora och det lilla som gör att man får hopp och förmåga att upptäcka de mjuka värdena.
Tack Mats, Jag lever själv med’ Alzheimer och gläds varje dag jag kan tacka för livet!
”Jag vill tacka livet!” är 3n sångtext som jag älskar och lever efter!
Ja
Ja, Jag vill också tacka livet som gett mig så mycket!