Köttberget som förlorat sitt minne

Jag tittar ut över ett hav av 60-plussare, och tänker att ni ska bara veta vad som väntar er!
En kall decemberdag är jag moderator på en stor Börskväll med över 750 personer i publiken. Jag har gjort det många gånger tidigare, och många i publiken känner igen mig. Men nu är det första gången jag ska berätta för dem om min diagnos. Klart de läst om det i media. Så jag vet vad de tänker.
Jag tittar ut över publiken och frågar hur många som upplever att de är glömska. Alla händer åker upp blixtsnabbt.
”Det trodde jag också, till dess att jag genomgick flera minnesutredningar. Jag har något som kallas för lindrig minnesstörning, MCI.”
Fram till nu är det lugnt i lokalen. Men så fortsätter jag.
”Min läkare har sagt att jag ska förbereda mig på att det kan utvecklas till Alzheimer.”
Jag hör häftiga inandningar i publiken. Några mumlar förfärat ”nej”. Andra tittar tomt framåt.
Precis i den stunden fick ordet stigma ett ansikte. Inte hos mig, utan hos alla dem som utan föraning var tvungna att processa kombinationen glömska med en dödlig sjukdom.
Jag tänker att innan den här kvällen är till ända så kommer ni att fundera om er glömska och begynnande virrighet kan vara början till en kognitiv sjukdom.
Jag har hjälp på scenen av, Caroline Graff, professor på Centrum för Alzheimerforskning på Karolinska Institutet. Mitt bland alla börskurvor och företagsledare för stora börsföretag, talar vi om dåligt minne, åldersglömska och demens, om symtom och Alzheimers olika stadier. Säkert har nästan alla i publiken en egen relation till sjukdomen. Så är det ju i gemen. Det händer dagligen att vem jag än talar med, så kommer frasen ”vi har också Alzheimer i släkten”.
Det är knäpptyst i lokalen. Man kan nästan ta på stämningen. Nu går det inte att värja sig längre. Speciellt när Caroline Graff förklarar att Alzheimer börjar utvecklas redan 20 år innan den hunnit visa påtagliga symtom. Och då kan det redan vara för sent.
Jag tittar ut över publiken. Det här är min generation av 40- och 50-talister. Vi som tog spjärn mot våra föräldrar och skapade efterkrigstidens alla trender. 68-rörelsen. Tonåringen. Rockmusiken. Högskola för alla. Jobb utan CV. Karriär. Dagis för barnen. Skilsmässa när relationen skaver.
Vi är så många i vår baby boomer-generation att en ung tjej i Kvällsöppet föraktfullt kallade oss för proppen Orvar. Hon fick mycket skit för det, men hon hade ju rätt. Vi har bredbent tagit plats i allt vi har gjort.
Ett decennium senare fick vi ett nytt epitet, köttberget.
”Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda”, förklarade förre finansministern Per Nuder, och fick rejält på tafsen av sin chef, Göran Persson (faktiskt årsbarn med mig).
Det är lustigt med efterkrigsgenerationen. Vi har liksom aldrig vuxit upp. Det är som om vi väntar på att livet ska börja, när det faktiskt börjar gå mot sitt slut. Länge sa vi att 50 är det nya 30. Idag är 70 det nya 50. En professor i psykiatri i Göteborg hävdar nu att 70 är det nya 20. Vi – liksom 20-åringarna – tror att livet tar slut om 10 år, och nu gäller det att maxa. Extra allt. Den som lämnar något över till sina barn är en loser.
När jag står där på scenen och tittar ut på alla 60-plussarna, tänker jag att nästa ställe vi möts på är sjukhusens Minnesmottagningar.
Enda trösten är väl att vi då inte känner igen varandra. Eller glömt att vi varit där.

Foto: Hasse Persson

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!