fbpx

Jag ser de rädda barnen gömma sig i sina skyddsrum. Nyss gick de i skolan. Det är så ofattbart och vidrigt. Kriget i Ukraina tar fram människans absolut värsta sidor, men också de bästa.

Människovärde. Jag vet inte hur ni mår i dessa tider, men jag mår skit just nu. Naturligtvis är det Rysslands anfallskrig mot det demokratiska Ukraina mitt i Europa som fräter i själen.

Jag brukar ju skriva om Alzheimer och kognitiva sjukdomar, men nu gör jag ett avsteg. Jag bara inte kan släppa det jag känner just nu, och det är en massa motstridiga känslor.

Jag vaknade liksom alla ni andra upp den där torsdagsmorgonen för en vecka sedan med en total chock. Ryssland anfaller och invaderar ett broderfolk bara för att Ukraina har valt ett annat ett annat och mer friare sätt att leva. Chocken var förlamande och jag gick omkring första dagen som en zombie. Kunde inte förstå.

Jag är ju journalist till yrket, så jag blev raskt en ”nyhetsjunkie”. Lyssnade på alla radiosändningar. Tittade på TV. Läste allt i olika tidningar. Ibland samtidigt. Det fanns inte en nyhet som var för liten för att jag inte skulle sluka den.

Min egen familj flydde till Sverige, så flykt sitter i mina gener!

Jag tittade på alla filmbilder på granater som slog in i civila bostadshus. Berördes av klippen på barn som gömde sig i skyddsrum. Bara 24 timmar tidigare gick de i skolan och lekte i stadens parker.
Grät till sekvenser där familjer vid gränsen till Polen skiljs från sina pappor.

Min egen familj flydde till Sverige strax efter andra världskriget, så just flykt sitter nog i mina gener. Jag har lätt att leva mig in känslan av att bara ge sig iväg. Vad plockar man med sig när man inte vet om man någonsin kommer tillbaka?

Åldern gör också att jag nog är mer ömhudad. Känns som varje gråtande kvinna, barn, förälder, går rätt in i mitt blodomlopp. När jag var yngre skyddade jag mig bakom ett skal av rationalitet.

Jag blir rörd av den humanitet som frigörs när allt står på spel. En busschaufför från Norrland ringde in till radions frågeprogram och berättade att han inte kunde sova på nätterna av allt, och nu ville hjälpa till med sin buss. Kunde radion hjälpa honom med en adress dit han kunde åka och hjälpa flyktingar?
En liten flicka undrade vad som händer med alla husdjur, hundar, katter, underlater, nu när människor tvingas fly hals över huvud?

En ung rysk kvinna på tillfälligt besök i Sverige tog sig till en klädinsamling för Ukraina. Med tårar i ögonen förklarade hon för TV-kameran att hon med denna handling kan få 20 år i fängelse när hon kommer tillbaka till sitt hemland. ”Men, förklarade hon, ”jag hade inget val, tyckte jag.”

Människor öppnar sina hem för flyktingar. Det sker klädinsamlingar på varje torg. Bidrag swishas till hjälporganisationer.
Kriget i Ukraina tar fram människans absolut värsta sidor, men också de bästa.

Det finns trots allt en vattendelare mellan vad som är gott och vad som är ont!

Jag har alltid varit ambivalent till EU. Pandemin, slagsmålet om vaccindoser och stängda gränser nyligen blev ingen propagandaseger för europas samlade länder.
Men när jag i veckan sett hur EU tagit det ena sanktionsbeslutet mer snabbt, samfällt och historiskt än det andra, så förstår jag kraften i att inte stå ensamma.

När jag ser hur Polen, som under de senaste åren raserat hela sitt rättssystem och blivit alltmer auktoritärt, nu öppnar sina gränser för miljoner flyktingar, ja, då börjar jag tro på oss människor igen.  

Jag blir glad över hur både sporten och kulturen gör markeringar mot Putinbetalda utövare. Man kan på ett plan tycka att det är betydelselöst eftersom det inte når in till Kreml. Men jag tror att det är precis så världssamfundet ska agera. Att i en tid av fake news, så finns det trots allt en vattendelare kring vad som är gott och vad som är ont.

Den senaste veckan har vi även fått en lektion i genuint ledarskap. Ukrainas president Wolodymyr Zelenskyy har för alltid skrivit in sig i historien för sitt mod och sitt sätt att entusiasmera sitt folk. Många av hans tal i trotsiga militärgröna t-shirts gömd i en bunker i Kiev kommer att bli legendariska, liksom hans oneliners, typ: ”Jag vill inte ha skjuts härifrån, jag vill ha vapen.” Eller: ”Jag hoppas angriparna har mod att se mig i ögonen, och inte skjuta mig i ryggen”.

Samtidigt bär jag på någon slags skam av att vi alla, trots fina ord och goda handlingar, faktiskt bara står vid sidan om och ser ett helt folk skjutas ner och gå under. Vi har bara sett början på en utplåning av människor som vi inte trodde att vi i vår livstid skulle tvingas bevittna. Och vi känner nog alla en maktlöshet som kommer att förfölja oss framöver i historien. Kunde vi gjort mer?

Krönikören Hanne Kjöler skrev i Dagens Nyheter att mod är att vara rädd, och ändå göra något. Kriget i Ukraina äter sig in i själen. Jag har aldrig ens tänkt tanken på vart jag och min familj ska ta vägen om vi i Sverige skulle bli angripna. Nu är det ett samtalsämne vid middagsbordet.

Putin har med kärnvapen släppt ut anden ur flaskan

Hoten om kärnvapen och därmed utplåning går inte ens att ta in. Det är så ofattbart och barbariskt. Samtidigt har Putin och Ryssland släppt ut anden ur flaskan. Hot om kärnvapen är inte längre bara en manöver för avskräckning.
Missilerna som far som ett dataspel över Ukrainas kärnkraftverk kan via ett litet misstag förgöra stora delar av europas befolkning.

En av de mest tankeväckande stroferna jag hört i veckans alla expertkommentarer är:
”Frågan är vad som är värst, att Putin vinner kriget mot Ukraina? Eller att han inte gör det?”

Den meningen har förföljt mig hela veckan.

Många psykologer varnar oss nu för att inte drunkna i alla bilder från kriget. Gå undan, tänk på annat. Men jag tror själv att det är nyttigt att leva med ångest och rädsla just nu. Vi lever i en farlig tid. Och vi dör inte av oro på nätterna. De som dör finns på andra sidan filmbilderna.

Så jag vägrar blunda, ransonera och tänka på annat. Jag liksom ni vet inte vad jag ska göra med min ångest. Men det minsta jag kan göra är att ta in. Och handla på de små sätt som vi alla kan göra.

Min egen släkt mördades i olika läger för bara 80 år sedan. Då vände världen bort blicken och förklarade efteråt att man inte förstod.

Vi kan väl säga att idag kan ingen av oss friskriva sig från att vi inte ser, vet och förstår det som händer i krigets Ukraina.
Inte jag heller.

Hur ska bröderna få sin mamma till en demensutredning?

Expertpanelen. Tre bröder är i full konflikt om att deras mamma är på väg att bli dement och bör genomgå en minnesutredning. Hur ska de få mamman att göra sin utredning mot sin vilja? Psykologen Jens Berggren svarar. Läs här.

Missa inte Frukost med Alzheimer Life!

Vi har några få platser kvar till vårt event Frukost med Alzheimer Life måndag den 14 mars. Temat är: I skuggan av Alzheimer.
Om att stå som anhörig, om förtvivlan och tröst när en person man älskar, sakta bara försvinner.
Anmäl dig här.

4.8 20 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
35 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Bara ett ord: TACK!

Find skrivet pappa! Jag är inte så värst hårdhudad jag heller, trots att jag är yngre. Det finns inget skal som kan skydda mot bilderna och rösterna från Ukraina.
Kram

Tack Henrik, för att du sätter ord på känslorna. När många människor gör det de kan, små som stora handlingar, så gör det skillnad. Tillsammans är vi starkare än vi tror & det onda får aldrig vinna.

Fint uttryckt, tack! Just detta att inte vända blicken. Jag stålsätter mig att titta på allt och ta in hur mina medmänniskor i ett annat land lider. Tänker på alla människor med ex vis Alzheimer och människor som har något form av funktionsnedsättning.

Så härligt att läsa. Ntligen en lång text om rädslan och förtvivlan jag också känner. Jag har en bakgrund som liknar din och har nu upptäckt att barndomen med föräldrar som bar med sig en skuld/skräck från sina respektive hemländer nu gör sig påmind.
Charlotte

Du sätter ord på tankar vi alla bär på, på ett fantastiskt fint sätt. Vi är många som känner en förlamande vanmakt just nu. Tack för att du också fokuserar på all kärlek och värme som ändå finns i världen🙏Måtte den räcka långt🙏

Tack Henrik.
Som alltid skriver Du engagerande och berörande. Fortsätt att utnyttja din skrivarbegåvning. Den hjälper oss i denna kristid. Kram Gustav

Tack Gustav. Jag gör mitt bästa.

Du sätter verkligen ord på alla känslor av vanmakt och oro! Fint skrivet Henrik!

Tack Lillemor. Lade även ut texten på Facebook imorse. Känns som många delar mina känslor.

Det är nog väldigt olika hur mycket elände man orkar ta in. Att ens make har Alzheimer är i sig ångest och stressframkallande för mig. När jag tar in för mycket nyheter om Ukraina gör stressen, oron och maktlösheten att jag blir sämre på att hantera min makes svårigheter och jag mår väldigt dåligt och blir nästan handlingsförlamad. För mig gäller det att begränsa inflödet av nyheter. Det betyder inte att jag inte känner en stor empati för Ukrainas befolkning.

Tack Henrik för att du sätter ord på den maktlöshet och rädsla vi alla känner just nu. Måtte det finnas en lösning🙏🏻

Ja, det är ofattbart det som händer.❤️

Hjärtligt tack!
Att få ta del av samma känslor och tankar som jag själv bär på gör att jag känner mig mindre ensam i detta fruktansvärda, där hjärtat skälver så det känns rent fysiskt och mörka moln tar bort livsglädjen.
Men som du skriver det stannar inte där, vi delar också känslor av Kärlek, värme, omtanke och respekt för denna fantastiska och modiga man och för det ukrainska folket!
Jag har bestämt mig för att satsa på de känslorna fullt ut istället för att ödsla min energi på att ägna de motsatta känslorna på den andre.
Det finns tillräckligt med hat och onda tankar i världen utan att jag behöver öka på dem kom jag till efter att ha varit uppfylld av aggression, ja, hat. En stor utmaning, men jag ska göra mitt bästa och skilja på att hata handling och inte person.

Du gör rätt i att satsa på de goda känslorna, men ilska, har och förtvivlan är också goda känslor i farliga tider.

Tack för din jävligt berörande och sanningsenliga text! Precis som det är!

Tack Herbert för att du blev berörd.

Tack Henrik för att du sätter fingret på just det vi alla nu behöver ta till oss. Ångesten är i sig en drivkraft och ska inte med alla medel motas bort. Vi behöver vara öppna med alla våra sinnen för att – för både egen del och just nu för våra medmänniskors, mitt i korselden – kunna fatta så välinformerade beslut som möjligt. Utan att ta in vad som sker, vara uppmärksam på källorna, jämgöra dem med varandra och sen kunna fatta ”välinformerad beslut”, hamnar vi i en värre ångestspiral. Handlingsförlamade. Vi kan alla göra vad vi kan och förmår utifrån egen förmåga. Ge bidrag i form av pengar eller sjukvårdsmaterial till de transporter som nu organiseras. För egen del tänka ut, just hur man ska agera om detta eskalerar: vart ska jag ta vägen, var finns närmaste skyddsrum, har jag ett spritkök och en vevradio?
Henriks inlägg visar på det allra viktigaste: i närtid har en liknande katastrof inträffat för bara en generation sedan. I vårt Europa. Det sägs alltid: ”vi får inte glömma, det får aldrig hända igen”. Om vi väljer att inte se det som händer i sitt fulla sken och sorterar bort information för att vi inte orkar, då löper vi stor risk igen. Och som någon skrev: galenförklara inte upphovsmannen. Vi kan inte sätta psykiatriska diagnoser på distans. Lär av historien som oftast upprepar sig fast i ny skepnad. Och nej, vi kan inte friskriva oss från det som nu sker. Och alla kan vi göra något!

Tack Monica för din välformulerade kommentar. Oerhört insiktsfull.

Bra Henrik, att tar blad från munnen. Frågan är hur kann vi som är fria hjälpa dom utsatta i Ukraina? Alla länder som vil hjälpa att försvara Ukraina bli handlingsförlamat, därför att dom tro att det bli bara värre med aktiv hjälp under krigs utvecklingen. Att fatta rätt beslut är absolut inte lätt.

Jag vet inte vad som är rätt, men medkänsla och engagemang kan aldrig vara fel.

Bra skrivet! Jag är mest arg och besviken på politiker! Vi visste länge attRyssland kommer anfalla Ukraina men EU och andra länder gjorde ingenting! Varför byggde man gasledning och bli beroende av Ryssland???? Polen protesterade men Sverige och Tyskland glad godkände detta??? Europa borde reagera när Ryssland okuperade Krim….Historien upprepas och vi lär oss ingenting av det….

Den som sätter en kula i huvet på Putin bör få fredspriset .Von Stauffenberg missade Hitler tyvärr.

Tack Henrik 🙏 för att du sätter ord på det som många av oss känner idag men inte klarar att uttrycka i ord. Du beskriver så bra en vidrig situation ur flera perspektiv. Och det är lätt att känna maktlöshet men du ger även en bild av det positiva som sker runt om.

Jag förstår att du och andra människor som flytt återupplever ångest och rädsla idag. Rekommendationen att vi ska tänka på något annat och distrahera oss från kriget och människors lidande har jag svårt att ta till mig

Nu vet jag inte vad jag skrivit, för texten går inte att rulla upp och läsa

Kram Yvonne

35
0
Kommentera inlägget!x
()
x