Spanaren Per och minnen av sorg och förnedring

Jag står med stora resväskor utanför vår halvöppna dörr i Farsta, när telefonen ringer.
Jag är 17 år och min mamma Fredrika och jag har rest i bil i två dygn från Lugano i södra Schweiz. Vi är bägge utpumpade och tänker att telefonen kan vänta. Men signalen vill inte sluta, så min mamma går in och lyfter luren.
Först är det tyst. Jag känner illavarslande ilningar i kroppen. Och så kommer ett skrik. Min mamma bryter ut i en förtvivlan och en gråt som genomborrar mig. Själv kan jag inte röra mig ur fläcken. Jag börjar skaka, och är fullkomligt paralyserad.
Min mamma lägger på luren och tittar med tomma ögon mot mig.
”Pappa är död!, viskar hon.

Jag har alltid sagt att jag har haft dåligt minne. Men det är en lögn, faktiskt.
Sant är att mitt kunskapsminne alltid varit uselt. Metaforen ”att gå in genom ena örat och ut genom det andra” skulle kunna vara skapad med mig som förebild. Allt jag läste i skolan är glömt. Faktiskt även det på universitet. Jag kan nog säga att inget av vad jag lärt mig i unga år, har tjänat mig i vuxen ålder. Tvärtom. Jag har djupa – och ibland genant stora – kunskapsluckor. Jag avundas djupt bildade människor.
Men mitt känslominne är det inget fel på. Som gången när jag fick reda på att min pappa dött i en hjärtinfarkt när vi inte var hemma.
Jag minns också enda gången jag blivit nedslagen, på en fotbollsplan när jag var typ 11. Jag låg kvar säkert i en timme. Inte för att det gjorde fysiskt ont. Mer av skammen att ha fått stryk. Och att inga av mina kompisar kom till min undsättning.
Den skammen lever starkt hos mig fortfarande. Och så även minnet.
Jag läser i en vetenskaplig tidskrift att av alla våra känslor är förnedringen det som bäst bevarar en erfarenhet i minnet. Efter det kommer sorg. Är det därför du kommer ihåg din skilsmässa mer än dina lyckliga stunder i äktenskapet?
Så det här med vad minnet betyder för oss som människor blir ämnet när jag samtalar med psykoterapeuten Per Naroskin. Ni känner nog igen hans röst och skarpa intellekt från radioprogrammet Spanarna.
Jag träffade Per för över 20 år sedan, och ett tag hängde vi med varandra även familjevis. Jag hörde Per prata i somras i Spanarna, om Wendy Mitchels bok Hon som var jag. (Jag har skrivit om boken här i min blogg.) Det gjorde mig nyfiken.
MCI, Alzheimer och andra kognitiva sjukdomar drabbar minnet i första steget, innan övriga förmågor som orientering, språk, logik och planering slås ut. Så samtalet i den här podden handlar om vem man egentligen är om man gradvis förlorar sitt minne. Och till slut inte ens känner igen sina egna barn.
Men Per överraskar mig redan i inledningen med att berätta att han har nyupptäckt demens i sin familj. Så ämnet har han hunnit fundera på.
Det blir ett fint och avspänt samtal, där jag återigen avundas människor som Per och deras fantastiska förmåga att formulera sina tankar.
Vi pratar om stigma, om chock och upplevda (men felaktiga) minnen. Och jag får hans svar på vem man är som människa utan minne.
Jag försöker skaka om Per genom att utsätta honom för mitt lite amatörmässiga minnestest. Men inte ens det blir några problem.
Vad som gör mig lite, lite glad, måste jag motvilligt medge, är att han, liksom jag, har glömt substansen i vårt samtal redan innan vi hunnit lämna studion. Så kan minnet spela oss märkliga spratt.
Fast sa han inte också i podden att man kommer ihåg det man verkligen vill minnas?
Får fundera på det.

Lyssna på samtalet med psykoterapeuten Per Naroskin här nedan, eller där poddar brukar finnas.
Och har ni tid under julhelgen, så har ni också fem andra poddar i min serie. Det är med forskarna Henrik Zetterberg och Lars Lannfelt, specialistläkaren Marie Rydén, min vän Hans Hemmingsson (om hans pappa Olle) och fd Viggen piloten Mikael Hessle och hans fru Karin.

Fotograf: Magnus Liam Karlsson

Henrik Frenkel

Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!