I en puttrande småstad blir tragedin ett faktum samtidigt som familjen försöker leva på som vanligt, med hundar, jobbromanser och olidliga exmän. Ingen har väl missat SVT:s storsatsning Hålla samman med Lennart Jähkel som alzheimersjuka pappa Kenneth? Helt lätt är det inte att hålla sams och samman för systrarna Petra och Lina. Något behöver göras men hur och vad? För första gången skildras en kognitiv sjukdom på ett lätt sätt. Vi talar med seriens manusförfattare Erik Ahrnbom och skådespelaren Michaela Thorsén.
Media. Vad är det som händer? Sedan den här bloggen startade för fyra år sedan har det fullkomligt rasat in nya titlar i film, TV och litteratur alla gemensamt i att de är berättelser om kognitiva sjukdomar (tips på fler filmer längst ned!). Har vi tillslut kommit så långt att det inte är ett stigma kring sjukdomarna längre? Kanske. Vägen dit är i alla fall normaliteten och kanske skrattet. I dagens blogg ska vi avhandla vikten av humor i det vardagliga livet och när krisen kommer.
Michaela Thorsén, som spelar lillasyster Lina – den mer impulsiva systern av de två, är glad men lite nervös när vi talas vid. På klingande stockholmska visar det sig också (Lina i serien talar bred skånska).
Var du orolig för att skildra något som är så stigmatiserat som alzheimer?
”Ja, det var jag. Jag var nog lite nervös inför den här intervjun också. Man har ett kunskapskrav i och med sjukdomen. Man ska inte slarva med det hur det är att vara anhörig och patient. Och framför allt: Det är ju så sorgligt, hur närmar vi oss det och kallar det dramakomedi?”
Men det var en oro som släppte allt eftersom.
”När jag hade fått läsa manus var jag trygg. Det är inte en serie som gör narr eller komedi av någon som är sjuk. Utan tvärtom.”
Det känns också viktigt att göra en serie om detta.
”Det finns en beröringsskräck kring kognitiva sjukdomar som alzheimer idag och jag tror att Erik valde det för att det faktiskt är något av det hemskaste att vara med om. Att få vara i en serie där man får vara i det och att det görs fint känns bra. Att få jobba med Lennart Jähkel (som spelar pappan Kenneth som blir sjuk) var en stor present.”
Allting skärps och ställs på sin spets i och med alzheimern.
Michaela Thorséns mormor drabbades av Alzheimers sjukdom på äldre dar. Det är den erfarenheten hon har på ett personligt plan av minnessjukdomar.
Stöd oss på Alzheimer Life så vi kan göra mer för patienter och deras anhöriga
Bankgiro: 5587-456
SWISH: 1234866208
”Min mormor var en ganska karg bohuslänning, en fiskardotter med många barnbarn, så hon orkade eller vågade inte alltid vara så mjuk mot en. Inte så kramig direkt. Men i och med sjukdomen så filades det där kantiga ner, hon blev faktiskt varmare, det kände alla vi som fanns runt henne. Det blev en tröst på något sätt.”
Du spelar yngsta dottern Lina som helst plötsligt blir anhörig. Hur gjorde du för att känna in vad man som anhörig säger, känner och tycker?
”Jag var noga med förarbete. Jag hade samtal med organisationer som jobbar med Alzheimer, det hade hela teamet. Jag tittade på dokumentärer bland annat “Var här”, en dokumentär som handlar om tre patienter som reagerar på olika sätt. En blir väldigt arg och far ut. Då tänkte jag: Hur skulle det kännas om min far helt plötsligt gör så?”
Det blir ju roligt och sorgligt när någon lägger en telefon i frysen, liksom.
Lina täcker i serien upp för sin pappas tillkortakommanden som är på grund av alzheimern, varför gör hon det?
”Bara av omsorg för honom. Inte för att hon skäms utan för att hon bryr sig om honom.”
I den lilla svenska småstaden som ingen tycks vilja lämna, (vilket är rätt skönt för en gångs skull) så briserar krisen mer och mer. Pappa Kenneth som ensam tagit hand om de bägge nu vuxna döttrarna börjar bete sig märkligt. Det blir eldsvåda, bilkrockar och missförstånd med utbrott som följd. Men när diagnosen är ett faktum så läggs locket på. Ingen får säga något. Men rätt snart vet alla och situationerna blir mer och mer absurda. Och det är där som vi kan mötas när det är kris, menar Erik Ahrnbom, huvudmanusförfattare till serien.
”Vi hamnade i det absurda. Det är klassiskt, det att man måste få skratta. Och det gör vi ju redan. Vi har alla en galghumor. Det är en mänsklig egenskap att kunna skratta i det svåra. Det blir ju roligt och sorgligt när någon lägger en telefon i frysen, liksom. Skrattet är en del av uttrycket och sättet. Det är inte så mycket att diskutera – det finns bara.”
Michaela Thorsén understryker värmen när man ska skämta i det svåra.
”Den varma blicken. Och så är det viktigt med en klangbotten – att man känner att man vill varandra väl. Utan det hade det blivit svårt.”
Från att vara en berättelse om barn och föräldrarelationer som egentligen bara skulle handla om livet självt tog själva sjukdomen allt mer plats i berättelsen.
”Det är så mycket som händer och så många som påverkas när någon blir sjuk i en kognitiv sjukdom. Vi lät den här sjukdomen ta plats och se hur den slår in i alla relationer, för det gör den. Allting skärps och ställs på sin spets i och med alzheimern.”
Med fantasi och erfarenhet kan jag veta hur det är när ens autonomi slits ifrån en.
Skådespelarveteranen Lennart Jähkel gör ett starkt porträtt av pappa Kenneth som förlorar kontrollen mer och mer. I Kenneths ansikte speglas förvirring som blir ilska och sorg som ibland blir till skratt. Och även om manusförfattare Erik Ahrnbom inte har några personliga erfarenheter av alzheimer är upplevelsen av en förändring som förändrar en familj är något han upplevt.
”Jag kan inte skriva om hur det är att ha alzheimer men jag vet ju vad som händer när en kris händer i en familj. Det har jag varit med om. Med fantasi och erfarenhet kan jag veta hur det är när ens autonomi slits ifrån en. Så det utgick vi ifrån. I de olika roller som erbjuds i en familj? Vad blir vi då?
Det håller Michaela Thorsén med om.
”Jag tror att för mig handlar serien om en familj där grundtryggheten rubbas, vem behöver jag bli nu för att klara av det här?”
Att berätta något så svårt med lätthet var viktigt för Erik Ahrnbom när han och de andra manusförfattarna skrev manus.
”Jag tyckte det var viktigt att detta är en öppen och ljus berättelse, att det tunga berättas med lätt hand – det är viktigt. Maria Blom har det handlaget så det blev väldigt bra att hon regisserade. Historien ska studsa fram för ämnet är så tungt i sig. Livet är värt att leva.”
Andra roliga (och oroliga) skildringar av kognitiva sjukdomar i film och TV:
The Father (film), Supernova (film), En sång för Martin (film), Better things (serie HBO), En sista semester (film), Still Alice (film), What they Had (film), Elisabeth is missing (film), Iris (film), Away from her (film), Familjen Savage (film), Aurora Borealis (film), Firefly friends (japansk film), Age old friends (film).
Serien Hålla samman kan ses på SVT måndagar kl 21 och på SVTPlay till juni 2024.
Johanna Hinteregger är radiojournalist och bl a känd för radiodokumentär Innan mamma glömmer som blev en stor succé när den kom 2020. Nu är hon verksamhetschef för Alzheimer Life. I vår podd Jag var arg för att min älskade mamma skulle försvinna berättar Johanna om livet och relationen med sin mamma. Här är hennes dokumentär på SR P1 (länk).
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"
Åh, den ska jag försöka komma ihåg att titta på. Tack för tipset.
Ja vad kul!
Film: June again ( går nu på SVT play)
Hej Inger, tack för tipset. Den var ny för mig.
Jag håller med. Det går att vara nära den som drabbats, trots att det händer konstiga och komiska saker helt oväntat. Om man kramas mycket så är det inga problem med skratt eller tårar. Vi tar nya tag och fortsätter relationen, som gradvis förändras över tid. Kan man träffas nästan varje dag glöms man sällan bort. Om jag hade nya kläder och pappa såg mig på långt hår märkte jag att han var osäker på vem det var. Men med hög röst och fysisk närhet så blev vi snabbt nästan som syskon. ( han var bara 24 år när jag föddes) jag fixade hans klädsel, rakade bort lite hår på sidorna. Han såg ut som en skinhead i 90-årsåldern. Med en bandana på huvet, när han hade plockat äpplen i sin trädgård och slog upp ett sår, såg han ut som en 70-åring. Vi hade jättekul på olika utegym, Konsert med Louise Hoffsten, speeddating, restaurang osv.