Oj, oj, oj! Vad har jag ställt till med? I söndags gick jag ut via mail och på Facebook att jag dels har ett förstadium till Alzheimer, dels att jag startar den här bloggen, min loggbok in i Alzheimerland.
Sedan dess har det inte varit en lugn stund. Jag har fått över 100 personliga mail. Och på Facebook har det kommenterats, gillats, tummats upp och delats.
Det sista – det här med Facebook – är ju extra komiskt eftersom inlägget jag gjorde var mitt livs första. Snacka om debut vid nyss fyllda 70.
Mailen och alla kommenterar har varit fyllda av så mycket kärlek att jag nu kan bocka en av punkterna på min bucket list. Jag ville nämligen tjuvlyssna på vad som sägs på min begravning. Känns inte som jag behöver det längre. Funderar till och med på att ställa in min framtida begravning. Mer hyllad än jag blivit under de senaste dagarna går inte att bli. Det kan bara gå utför.
Så vad tar jag fasta på från alla mail och kommentarer?
Mest glad blir jag över att ni ser vad jag vill, att bryta stigmat och börja prata öppet om att ha fått en diagnos. När jag den där regniga marsdagen precis hade fått veta att jag har MCI och troligen kommer att utveckla Alzheimer, så sökte jag på nätet efter alla berättelser från andra med liknande diagnoser. Tunnsått, verkligen tunt. Det är forskare, läkare och anhöriga som pratar. Men var fanns alla vittnesmål från drabbade? Alla kan väl inte ha gått in i demens direkt?
Många tycker att jag är modig. Nej, inte modig. Livrädd. Att prata och skriva om min diagnos är ett sätt att hålla den utanför mig. Undvika att jag hamnar i depression.
Jag är dessutom journalist, och det här är vad jag kan. Jag tänker att jag följer och intervjuar någon som heter Henrik Frenkel. Men det är ju inte jag. För jag är ju frisk. Och så länge jag kan formulera mig så lever jag.
Precis när jag skriver det här ringer en producent på P1 Morgon på Sveriges Radio. Hon vill att jag ska medverka i programmet imorgon bitti och berätta om bloggen. Vad kul, hinner jag tänka innan jag inser det djupt sorgliga i det hela. Hon vill att jag ska vara med för att det är sällsynt att de som har en neurodegenerativ skada (som det heter) pratar om det. Jag är skadad. Jag är sjuk. Men jag är ju frisk. I alla fall just nu. Eller som en av mina läkare kanske alltför brutalt utryckte det; Den som har diagnosen trolig Alzheimer går omkring med en outlöst bomb inom sig.
Många känner igen sig i mina symtom. En vän (som dessutom själv är läkare) ringde och sa att hans döttrar läst min blogg och tyckt att de kände igen sin pappa på pricken. Samma glömska, samma virrighet. Så nu har han bokat in sig på en minnesutredning. Jag tror inte han är den ende de senaste dagarna.
Men den kanske finaste kommentaren kom från en av mina chefer på 80-talet.
”Du går nu in i den viktigaste delen av ditt yrkesliv, den del där du kommer att bidra med mer till medmänniskorna än de flesta av oss gör under vår livstid.”
Vet inte om det är sant, men finare kan det inte bli. Jag tror att jag slutar där.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"