Vaknar i ottan full av självtvivel. Om någon timme ska jag upp och åka iväg till Radiohuset. De hade ringt och bett mig vara med i P1-morgon och prata om att bryta stigmat kring minnesstörningar och Alzheimer. Funderar på vad jag ska säga. Har jag ett budskap, egentligen? Och vem pratar jag för? Har jag rätt att uttala mig för alla som har en diagnos? Och vilket mandat har jag? Mina upplevelser är ju bara mina.
Tänk om de frågar om hur långt forskningen har kommit? Jag vet att över 200 försök att ta fram olika typer av botgörande läkemedel har lagts ner världen över. Det enda som finns idag mot MCI och Alzheimer är en sk bromsmedicin som kom ut på marknaden redan 2002. Inget nytt och hoppingivande efter det.
Men säger jag det så kanske alla ambitiösa forskare blir sura, de som lägger ner sina liv på att knäcka gåtan med Alzheimer. Det värsta forskare och läkare vet är när vanliga patienter (läs okunniga amatörer) ger sig in på deras områden.
Eller ännu värre att mina egna läkare på Karolinska ska lyssna. Klart de gör det. Jag bryter den oskrivna regeln med all makt hos doktorn, ingen hos patienten. Google måste vara ett helvete för dem. Vi alla har blivit barfotaläkare. Och nu ska jag uttala mig på ett auktoritativt sätt, i radio.
Kanske släcker jag hoppet för alla de som är rädda själva för att utveckla Alzheimer. Varför ska jag gå till en minnesmottagning, i värsta fall få en diagnos, när sjukvården ändå inget kan göra?
Sedan kommer den mer triviala ångesten över att min diagnos ska spela mig ett spratt mitt i sändningen. Jag vet att stress inte är bra för mitt språk. I flera av mina minnestester på sjukhuset drabbades jag av panik när jag upptäckte att det gick dåligt. Hjärnan slogs av och jag blev bara tyst. Tänk om jag tappar tråden i ett resonemang mitt i radiosändningen. Eller ord. Får jag ta med mig minneslappar? Får inte glömma att ta mina Donepezil-tabletter. Tänker att jag dopar hjärnan och blir lite mer skärpt. Utan dem mer grötig i huvudet.
Tar en taxi till Radiohuset. Söker mig upp till redaktionen. Vill helst inte träffa personer jag känner. Medievärlden är liten, och jag har jobbat i huset intill, på SvT. Jag är dålig på att känna igen ansikten. Och namn. Ingen bra kombo. Det gör att jag ofta hälsar på folk jag inte känner, och bara går förbi sådana jag borde stanna upp för.
Kommer in i sändning. Hör påannonsen.
Hur det gick? Avgör själv. Här är länken.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"