Varför tvekar jag så innan jag bestämmer mig för att bryta stigmat och gå ut och berätta att jag har ett förstadium till Alzheimer? Min sjukdom är ju i ett så tidigt stadium att jag skulle kunna dölja mina symtom ännu några år. Glömsk är väl alla?
Kanske var det så att så länge enbart jag och mina närmaste visste om att jag var sjuk, så var det inte på riktigt. Jag behövde inte möta skräcken i omgivningens ögon, och förstå att det var min diagnos som slog klorna i deras rädsla.
Så det var med en stor pirrande känsla av skräck som jag bestämde mig för att outa min diagnos. Jag är som person oerhört hemlig. Få känner mig på riktigt. Integritet är bara mitt förnamn.
Så visst är jag rädd. Jag ska försiktigt närma mig mina svartaste tankar och fantasier i blogginlägg längre fram. Måste vänja mig först vid att formulera det som jag idag faktiskt orkar prata om.
Det som skrämmer mig just nu är om jag nu ska bli behandlad som drabbad. Eller behövande. Att mina vänner ska börja iakta mig för att se vilka symtom som syns. Studsa till när grodor flyger ur min mun. Sänka blicken när jag panikartat letar efter ord. Le generat när jag kramar om en av er och utropar att det var länge sedan vi sågs (när det var i förra veckan). Upptäcka mina stolpar jag har när jag ska uttala mig på ett styrelsemöte. En del kanske börjar fundera på konstiga saker jag gjort de senaste åren, och nu hittar en lämplig förklaring.
Jag är helt enkelt rädd för att Alzheimer blir min nya identitet. Att alla mina hyggligt framgångsrika år som journalist nu ska skymmas av sjukdomen alla fasar för.
Fast om något av detta händer gör jag som ett av mina barnbarn när jag gått lite väl hårt fram i våra lekar. Hon sätter upp handen som en polis och ropar STOPP!
Behandla mig som frisk. Ömka inte med mig. Lägg inte huvudet på sned. Var inte överdrivet trevlig. Inget läggspel när vi spelar golf. Fyll inte i när jag famlar efter ord. Gå inte efter mig för att se om jag stängt av plattan på spisen. (Gäller främst min sambo.) Sänk inte ribban för vad ni förväntar er av mig.
Jag är naturligtvis oerhört glad och tacksam över allt stöd, uppmuntran och pepp jag fått via mail och Facebook det senaste dygnet. (Nästa blogginlägg kommer att handla om alla otroliga reaktioner.)
Och den dagen kommer när jag verligen behöver en hjälpande hand. Eller en stöttande kram. Men ta mig på allvar under hela min resa in i det okända. Jag är STILL HENRIK.
Foto av brotiN biswaS från Pexels
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"