fbpx

Ibland tittar jag in i helvetets förrum.
Jag pratar om alla de anhöriggrupper som finns på Facebook. För mig som ”friskt sjuk” är det en skrämmande verklighet som utspelar sig där.
Där får familjer ostört, och helt utan insyn, ge uttryck för all den förtvivlan och frustration man har av att leva nära en person med en progressiv hjärnsjukdom som Alzheimer.
Det är mammor och pappor, makar och makor, som vilsne i demensens dimmor bara försvinner mitt i natten.
(Såg häromdagen ett inlägg från en kvinna som tvingades tillkalla helikopter för att leta efter maken som gått vilse i skogen.)
Det är makar som bytt personlighet och blivit misstänksamma, arga och aggressiva.  Och vuxna människor som slutat äta, glömma att duscha och har svårt att hålla sin hygien.
Och närstående som förtvivlat tvingas se sina kära försvinna in i djup depression.
Men mitt i all trötthet och förtvivlan som finns bland de som skriver av sig sin ångest, så finns en sådan otrolig kärlek och omtanke till de personer som tidigare var fullt fungerande. Och reaktionerna från de övriga i grupperna – mest kvinnor! – är stöttande och bekräftande. Det är nästan som en sekt med känslan av att ”ingen förstår hur vi har det?”.
Jag tänker på alla de här uppoffrande människorna – och vi pratar om flera hundratusen anhöriga till demenssjuka – när jag sitter i poddstudion med Annika Jankell.
Annika Jankell är journalist med ett förflutet på TV4 och har varit programledare för Svensktoppen och Melodifestivalen.
I höstas startade Annika sin egen podd Inte utan min mamma där hon samtalar med kända personer om att ta hand om sina demenssjuka föräldrar. Men det speciella med Annika är att hon flyttade in själv hos sin demenssjuka mamma under två år.
Vi möts i vår poddstudio. Annika har själv precis blivit mormor för första gången, och hon bubblar av lycka.
Så kommer vi till hennes demenssjuka mamma, textilkonstnären Kerstin, som även drev butiken Fru Lustas Diversehandel i Gamla Stan. En drömmamma, enligt Annika, och familjens sambandscentral. Kerstin är idag 86 år, och bor heltid på ett omsorgsboende.
Det var när mamman var närmare 80 som Annika märkte att hennes mamma, duktig på mat, började missa en massa i köket. Handlade på tok för mycket, och ibland för lite. Ingen ordning alls. Fast tala med sin mamma gick inte. Kerstin hade för hög integritet för att acceptera att gå och testa sig. Än mindre antyda Alzheimer. Till slut gick Annika bakom mammans rygg och bad husläkaren kalla till sig Kerstin. Det blev omedelbar remittering till en Minnesmottagning, och så startade den långa resan till demensdiagnos.
Mamman behövde och fick hjälp i hemmet från det sociala, men var ständigt rädd och orolig. Speciellt över alla olika människor som kom och gick i bostaden. Hon ringde hela tiden, ofta mitt i natten. Till slut fattade Annika det drastiska beslutet att helt enkelt flytta in till sin mamma.
Jo, jag vet att många anhöriga kanske får dåligt samvete när de hör det här, säger Annika Jankell. ”Men vad gör man när ens mamma blir som ett barn. Man kan inte skita i en treåring som ringer.”
Vi kommer in på det här med medberoende. Kopplingen till hennes äktenskap med en drogmissbrukande man är uppenbar. Varför stannar man i en relation som knäcker en?
Och varför lägger man två år på sin mamma när hon som andra kunnat förlita sig på hemtjänsten.
”Jo, jag vet, jag upplevde att ingen annan kan ta hand om min mamma på samma sätt som jag. Jag har väl helt enkelt inte klippt navelsträngen.”

Lyssna på det spännande och varma poddsamtalet med Annika Jankell här nedan, eller sök efter “Hjälp, jag har Alzheimer” i din vanliga poddspelare.
På min hemsida finns det en insamling till förmån för patientnära forskning. Den inriktad på forskning som snabbt kan komma vanliga patienter till hjälp. Varenda krona hamnar hos insamlingsorganisationen Alzheimerfonden.

5 1 röst
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:

1 Kommentar
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Hej Annika,
Jag hörde dig iTV hos Carina o nu har jag läst vad du har skrivit..Vet själv hur det är.
Min man fick diagonosen för 4 år sedan o bodde hemma hos mig tills år 2022.Och bor numera på ett omsorgsboende.
Och mår bra ännu så länge
Du gjorde helt rätt att flytta hem till din mamma även om det var tufft.Men för dig var det viktigt att veta att din mamma mådde så bra som möjligt..
När ens anhörig drabbas,det äör så svårt att ta in.Man blir irreterad o frusterad.Och det tar sin tid att förstå hur det ligget till.
När man sedan får veta vad som är problemet med sin man,mamma eller pappa..
Gör man vad man kan så att livet blir så drägligt som vanligt..
Inte helt lätt men vi gör så mkt vi kan…
Det är dom små ting som gör att vi kan glädjas..
Så svårt att se sin kära bli en annan människa som nu behöver ha våran hjälp.Vi kämpar med myndigheter,läkare mm
Och det är svårt för många kan inte förstå hur dessa människor fungerar.
Jag hade hemtjänst i två år tills slut sa jag upp dom
Många av dom visste inte hur dom skulle förstå min man
Tyvärr var jag tvungen att flytta min man till ett omsorgsboende pga av en operation.
Där han nu bor trivs han o jag är där 2 gånger i veckan o hälsar på
Sorgen efter sin mamma,pappa,make o maka tar sin tid.Och vi sörjer på olika sätt
Vi får inte glömma alla våra fina minnen vi har.

Önskar dig dig allt gott Annika o bestiga alperna

Mvh
Carin Eliasson

1
0
Kommentera inlägget!x
()
x