fbpx
Filmen The Father är den första trovärdiga skildringen av hur det känns att långsamt glida in i en kognitiv sjukdom. Perspektivet är faderns, spelad av Sir Antony Hopkins, och hur han alltmer rädd, sårbar, arg och förvirrad tappar kontrollen över det som en gång var hans liv. Vi är Anthony och upplever hur han kämpar för att inte tappa fotfästet.
Det är mästerligt, och kusligt. En recensent skrev om filmen: ”Ruskigare än en skräckfilm.”
Sir Anthony Hopkins lär kamma en Oscar för sin gestalning i den tokhyllade filmen The Father som kommer till Sverige efter sommaren.

Film. Anne bor sedan många år ihop med sin nu 80-årige förvirrade pappa Anthony i en murrig men patriarkal lägenhet i London. Pappan lider av en begynnande demens, men han vägrar acceptera sin sjukdom. Han är egensinnig, tvär, småilsk men också bedövande charmig.
Anthony släpper inte taget om sin dotter, utan vars hjälp han inte klarar sig. Anne brottas med lika delar ilska, ansvar och skuld, en förödande coctail som nog många, många anhöriga som läser just denna blogg känner igen.
Men dottern Anne, nu snart 50, vill frigöra sig från sin pappa och sin roll som ensam vårdgivare. Hon blir kär i en man, och flyttar till Paris. Men innan hon drar skaffar hon hemservice av skolade men yngre kvinnor. Vilket gör pappan rasande, samtidigt som han inte kan låta bli att flirta med de aningslösa hemvårdarna.
Så här långt kunde man tro att den tokhyllade filmen The Father är bara en i raden av alla filmer i demensgenren.
The Father bygger på en pjäs av Florian Zeller. Men till skillnad mot många andra försök att gestalta demens, skildras här den sjukes perspektiv. Vi får följa Anthonys förvirring och minnesförlust så att vi i publiken känner den under huden. Eller snarare i hjärnan. Vi är Anthony. Med små, små förändringar av möblemanget i lägenheten, så förstår vi Anthonys förvirring och osäkerhet.
Ibland dyker Antonys döda dotter upp, ibland byter Anne skepnad och heter Olivia. Inte mycket, men tillräckligt för att Anthony ska bli rädd och förvirrad. Någon gång säger dottern att det är hennes lägenhet, och inte hans, vilket helt rycker undan mattan för Anthony som flyr in till sitt sovrum. När han kommer ut är allt som vanligt. Och vi som åskådare börjar tvivla på vad vi ser.
The Father är sannolikt den första realistiska filmen om hur det är att ha en begynnande kognitiv sjukdom. Man kan läsa spaltkilometer om sjukdomen Alzheimer, men det går inte att förstå den. Förrän i The Father.
The Father är också ett hjärtskärande drama om att långsamt förlora en närstående, och även en ömsint och fantastisk kärleksskildring mellan far och dotter.

Filmen är nominerad till sex Oscars

The Father blev i veckan nominerad till sex Oscars i alla tunga kategorier. Antony spelas av Sir Anthony Hopkins, och han spås få en Oscar för sin roll. Anne spelas av Olivia Colman, kanske mer känd som Drottning Elisabeth i The Crown. Hon lär sopa hem en Oscar även hon för bästa biroll.
Men det är Anthony Hopkins som gör filmen. Hans ömsinta och samtidigt aggressiva rädsla inför att tappa fotfästet, att bli instängd i sina mardrömmar, i sin sjukdom. Han kämpar för att komma till sans. Att allt ska bli som det varit, men han sitter fast i den begynnande demensens grepp.
Samtidigt förstår vi Anthonys frustration eftersom han upplever att det är han som är normal, alla andra konstiga, diffusa, flyktiga. Varför byter Anne frisyr hela tiden. Varför står inte soffan på rätt plats. Varför har vardagsrummet krympt? Varför påstår Anne att Anthonys andra dotter är död. Hon satt ju nyss här i rummet.

Regissören Florian Zeller skrev först manuset som en pjäs, som nu blivit en film med Anthony Hopkins.

Filmens regissör och manusförfattare, Florian Zeller, har sagt att han hade Anthony Hopkins framför sina ögon när han skrev pjäsen. Replikerna var gjorda för att passa Hopkins. Han döpte även rollfiguren till Anthony.
Den Oscarsprisade Anthony Hopkins har i sin tur berättat om sin egen upplevelse att som 81-åring spela en man som sakta glider in i demens.
”Ju äldre jag blir, ju mer har jag funderat över känslan av att bli inlåst i mig själv och inte kunna göra mig förstådd. Men livet är smärtsamt, och vi är ju alla maktlösa inför vårt slutliga öde.”
Det finns ett fint samtal här på youtube mellan regissören Florian Zeller och de två skådespelarna Antony Hopkins och Olivia Colman, där de berättar om hur skapade The Father. Antony Hopkins berättar att han aldrig gillat att repetera. Skådespelande handlar om inlevelse utifrån sitt eget liv.

Stöd oss på Alzheimer Life

  • Bankgiro: 5587-4564

  • SWISH: 1234866208

Florian Zeller berättar att manuset har sin utgångspunkt från hans egen mormor som gick in i demens när Florian var tonåring. Den upplevelsen har följt honom genom livet, om hur människor man älskar plötsligen blir förvirrade och byter personlighet. Han ville både förstå och känna hur det är att sakta, sakta förlora sig själv.
Vill ni se trailern för filmen så ligger den här.
Filmen The Father har premiär i Sverige i slutet på augusti (om inte pandemin sätter krokben, igen). Den lär få samma betydelse för kognitiva sjukdomar som den ikoniska filmen Still Alice hade för drygt 15 år sedan för många miljoner människor runt om i världen.

Nyhet: Alzheimer Life instiftar ett stipendium på 100 000 kr!
Det är väl känt att svensk sjukvård klarar att hantera den sk patientresan fram till diagnos. Därefter släpper sjukvården taget om patienten i oerhört känsligt läge när denne behöver ett stöd att hålla sig så frisk som möjligt, så länge som möjligt.
Stipendiet är på 100 000 kr, och ska gå till någon inom sjukvården eller omsorgen som har utvecklat nya metoder eller ny praxis för att behandla och ta hand om patienter som precis har fått en diagnos på kognitiv svikt eller en kognitiv sjukdom. Det är en patientgrupp som behöver både uppmuntran och verktyg för att kunna få ett fungerande liv.
Stipendiesumman bör kunna användas för att mottagaren/mottagarna ska kunna ta tjänstledigt under ett par månader för att utveckla metoden/praxis till en möjlig fungerande modell även på andra vårdinrättningar.
Läs mer här om hur du söker eller nominerar till stipendiet.

Veckans fråga till expertpanelen: Min arbetsgivare säger att jag inte klarar av mitt jobb!

Lite kortnyheter:

Lewy Body: I förra blogginlägget berättade jag om mitt poddsamtal med entreprenören Monica Lindstedt vars man drabbats av Lewy Body. I veckan fick jag ett mail från överläkaren på Minnesmottagningen på Oslos största sjukhus, Peter Beckkhus-Wetterberg. I mailet berättar han mer om just Lewy Body. Jätteintressant. Ladda ner mailet här nedan.

Social distansering: Hur har åtgärder som social distansering och karantän påverkar äldre personer under covid-19-pandemin? Ny forskning från professor Miia Kivipeltos grupp visar på några viktiga insikter

Genterapi: Det pågår spännande forskning i USA på en ny form av genterapi för att stoppa hjärnans nedbrytning vid Alzheimer. Forskningen har hittills genomförts på möss och har visat att man kan stoppa den skadliga processen i hippocampus. Nu ska man testa metoden även på 12 försökspersoner med MCI eller tidig Alzheimer. Den här texten är rätt vetenskaplig, men för er som är vetgiriga kan det vara intressant.

Livslängd: En av de vanligaste frågorna till läkaren efter en demensdiagnos är hur många friska år har jag kvar? Den här studien ger läkarna – och nu även patienterna – en hjälp att uppskatta sin återstående livslängd efter diagnos.

4.5 12 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
1 Kommentar
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Berör mig mycket. Tack!

1
0
Kommentera inlägget!x
()
x