Jag är drygt 50 år och bägge mina föräldrar har i olika omgångar avlidit i Alzheimer. Jag har förstått att risken för mig att drabbas dubbleras om en av mina bägge föräldrar avlider i Alzheimer. Jag misstänker att risken ökar ytterligare om även den andre föräldern drabbas och dör av sjukdomen.
Men hur förhåller man sig som dotter till två föräldrar som avlidit i samma sjukdom? Bör jag vara uppmärksam på tidiga symtom? Eller ska jag bara slå de här tankarna ifrån mig?
Om något år har jag hört att man ska kunna testa sig via blodprover att man kan komma att utveckla Alzheimer. Vad ska jag tänka om det?
Egentligen handlar nog min fråga om att hitta ett förhållningssätt i livet med det här mörka molnet över mig. Jag vet ju faktiskt vilken hemsk sjukdom detta är.
Orolig dotter
Hej Orolig dotter,
Jag är, precis som du, dotter till två föräldrar som båda insjuknat och avlidit i demenssjukdomar. Den ena i frontallobsdemens och den andra i Alzheimer. Hemska sjukdomar båda två och såklart sätter de igång en hel del funderingar kring den egna framtiden och eventuella risker att gå samma öde till mötes. Visst kan det upplevas som ett mörkt och hotfullt moln. Men vi vet egentligen ingenting om framtiden. Det enda vi har är nu.
Jag känner inte till hur du tagit dig an andra svårigheter i livet och det finns förstås ingen universallösning som passar alla individer och personligheter så det är svårt att ge ett rakt svar på vilket förhållningssätt du bör ha framåt men jag kan dela med mig av den strategi och det förhållningssätt som jag själv har valt. Se det som inspiration och anpassa efter dina behov, dina förutsättningar och din personlighet.
Jag bestämde mig tidigt för att skilja på det jag kan påverka och det jag inte kan påverka. Det jag inte kan påverka lämnar jag därhän och ägnar ingen energi. Det kan till exempel vara den genetiska ärftligheten, bristen på bot och läkande medicin, begränsade resurser till forskningen osv. MEN! det jag KAN påverka tar jag däremot aktivt ansvar för. Där är jag noga med att försöka leva på ett vis som gynnar min hjärna och min kropp. Det rör såväl min sömn och nivå av stress som kosthållning, vardagsmotion och sociala kontakter. Blir jag sjuk vill jag känna att jag gjort vad jag kunnat för att skjuta fram insjuknandet så länge som möjligt. Och vem vet? Kanske slipper jag drabbas helt och hållet om jag tar hand om mig givet de förutsättningar jag har?
Med det sagt så har jag skapat ett förhållningssätt som fungerar för mig. Jag accepterar fullt ut den ökade risk som finns att drabbas men väljer att inte oroa mig. Istället gör jag vad kan för att skjuta fram eller undvika ett eventuellt insjuknande, att vara uppmärksam på eventuella symtom och att leva och göra det mesta av varje frisk dag. Det låter som en klyscha men för mig har det blivit viktigt på riktigt att LEVA livet sedan mina föräldrars öden drabbade familjen.
Jag har också beslutat mig för att inte nyttja möjligheten till blodprov och anledningen till det är att jag inte vet vad jag ska göra med informationen så länge det inte finns någon bot.
Så till dig Oroliga dotter – fundera på om du förmår acceptera din situation fullt ut och släppa eventuell oro kring framtida insjuknande eller om du kanske skulle behöva prata med någon för att sortera tankarna och få verktyg som kan hjälpa dig när du börjar grubbla. Fundera också på vad du skulle göra med den information du kan få av ett blodprov.
Och sist av allt. Försök att leva det liv du VILL och KAN leva. Här och nu. Alla har sin ”skit” och är det inte demens så är det något annat mörkt moln. Låt inte det förmörka din tillvaro.
Anna Ehrenpreis, dotter till två föräldrar som avlidit av demenssjukdomar
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"