fbpx
Det skulle inte kunna hända. Jag drabbades av en allvarlig form av Covid-19 trots att jag fått min första vaccinspruta. I snart tre veckor har min covid levat rövare i min kropp. Jag har varit svårt drabbad och legat på sjukhus.
Jag har, precis som alla ni andra, läst mängder av historier om hur det är att drabbas av detta virus. Jag trodde jag visste allt.
Det här är min historia med ett virus som vägrade släppa taget.

Det började som en krusning längs ländryggen. En feberkittling som anade om Covid.
Men det var ju omöjligt! Jag hade precis fått min första vaccinspruta.
För torsdag den 9 april var Dagen V i mitt liv. Som i Vaccin.
Sedan inträffade det som inte fick hända.
Som inte bör hända.
Jag smittades av Covid samma dag som en vänlig läkare i Gustavsberg satte sprutan i min arm.
Jag vaknade den här vaccin-torsdagen full av förväntningar. Efter ett år i isolering och självvald karantän skulle jag nu få livet tillbaka.
Jag hade kvällen innan börjat slötitta på nätet efter flygresor. Men det kändes som ett dåligt omen att förekomma sprutan. Så jag släckte ner skärmen och började drömma i fantasin. Om att ta långa promenader längs havet i Barcelona.

Skumpa och drömmar om att resa. Vad kan gå fel?

På torsdagskvällen korkade vi upp en liten flaska bubbel. Man bör fira när det finns tillfällen. Så jävla tunnsått det varit under senare tid.
Tänkte också att skumpa nog kan vara en boost för Pfizervaccinet i min kropp.
Och på nattkröken beställde jag min Barcelonaresa. Nu var jag med vaccinet i alla fall på den säkra sidan. Hur man kommer in i Spanien blir en annan historia, tänkte jag.
Fredag efter lunch började min Lena huttra. Hon som aldrig sover på dagarna var sedan nedbäddad i två dygn med hög feber.
Vi pratade om det kunde vara Covid-19, men mest sov Lena.
Vi repellerade som två elektroner med samma laddning. Jag slog stora lovar runt hennes sjuksäng. Fast jag borde packat ihop och åkt hem, egentligen.
Men jag hade ju å andra sidan mitt motmedel redan i kroppen. Mina vaccinsoldater stod uppställda för att möta den lede Covid.
Måndag beställde Lena ett covid-test. Vi höll oss isär. För säkerhets skull.
Måndag kväll översköljdes jag plötsligen av frusenhet och hosta. Kändes som hela kroppen började kränga. Satt med ett tjockt täcke. Men tänkte att det blir bättre imorgon. Jag har ju mitt vaccin i kroppen.
Tisdag fick Lena reda på att hon testat positivt. Liksom min son, och min dotter.
Jag beställde ett eget test.

Både jag, Lena och mina två vuxna barn David och Johanna testade positivt.

Den unga killen som ringde på dörren med testkittet gömde sig förskräckt i hissen. Så många hundratals snörvlande människor som de tvingas möta.
Dag 2 släppte så febern. Skönt, tänkte jag . En mild variant.
Jag lyckades genomföra en poddinspelning via zoom, och så leda min bokklubb.
På natten till dag 3 vaknade jag med ångest. Kändes som min bröstkorg blivit överkörd av ett tåg. Satt uppe hela natten och andades långsamt trots att bröstkorgen kändes invirad i bultband.
Kollade med en syremätare jag fått låna. 89%. Läge för 112? Men jag var för trött. Ville bara sova. Tänkte jag kunde ha en raincheck till dess jag blev ännu sämre.
Istället satt jag i soffan och andades som i ett sugrör.
Febern åkte jojo, liksom syresättningen. Men jag ville inte belasta vården. Tänkte rida ut det här på egen hand.
Vi åkte ut till landet, mest för att byta miljö. Min son och även min dotter ringde och berättade att de testat positivt. Dagen efter fick även jag svart på vitt. Covid-19. Hur fasen gick det till?
Lena och jag räknade bakåt och kom fram till att det mest sannolika är att jag blev smittad samma dag som jag fick vaccinet.
Snacka om att snubbla på mållinjen.
På landet levde Covid rövare med min kropp och mina organ. Ena timmen ork och kortare promenad. Nästa timme feberattack och låg syresättning.

Jag åker till Närakuten i Nacka, men blir hemskickad efter någon timme. “Kom tillbaka när du är sämre.”

Dag 6 hade viruset satt sig i min mage och i min rygg. Ringde 1177, som rådde mig att ta mig till Närakuten i Nacka.
Kom dit och möttes av personal i måndräkter. Ingen av dem hade fått vaccin, så de höll sig på behörigt avstånd. Läkaren bad mig att titta in i väggen när jag skulle prata med honom. Kändes som en bisarr situation. När mina lungor började rossla och hosta, så retirerade läkaren in bakom en vägg i korridoren. Kände mig som en leprasjuk som borde förpassas till en öde ö.
Men läkaren skickade hem mig. Kom tillbaka om du blir sämre, sade han.
Men hur mycket sämre kan man bli, tänkte jag.
Dag 8 kom den stora TRÖTTHETEN. Den bara vällde över mig som ett oväder ute på havet. Den var monumental och något jag aldrig känt tidigare. Att stiga upp ur soffan kändes som en idrottsbragd. Att gå och duscha krävdes tre timmar av mental förberedelse. Jag började gå med hasande steg, och kände mig som 80 år.
Vi bestämde oss för att packa en väska om det skulle bli dags för sjukhus. Hade hört talas om det kritiska 10:e dygnet. Men jag värjde mig. Ville inte hamna på IVA eller i respirator.

Till slut tar jag mig till S:t Görans akutsjukhus.

Så kom den mytiska Dag 10 med Covid. Vaknade med låg syresättning och febertopp. Vi råddes att åka till akuten på S:t Göran. Det skulle vi inte ha gjort. Där var det kaos.
Hamnade i ett så kallat triage där man skiljer ut de svårast sjuka patienterna. Jag var ett gränsfall, så jag hamnade på en brits med en gul landstingsfilt. Febern började välla fram, så jag låg huttrande under min filt. Patienter ropade oupphörligt efter läkare. Själv längtade jag efter vatten eller något att äta. Men man fick inte lämna sin brits.
Två av mina britsgrannar hade andra åkommor. När de hörde mina lungrosslingarna skrek de till personalen. Vi vill inte ha en covid-patient här! Flytta honom!
Men jag låg där jag låg, med allt högre feber och rejält uttorkad. Efter tio timmar i neonskenet dök det upp en ung AT-läkare.
Hur är det här då, hann hon fråga innan hon förstod att jag behövde vård. ”Tyvärr har vi fullt här på sjukhuset, men jag ska försöka hitta en plats på Stockholms Sjukhem.”
Stockholms Sjukhem? Är det inte där man bedriver vård i livets slutskede?
Efter en timme dök det upp två ambulansmän. De skulle föra mig till en geriatrisk avdelning på Sabbatsberg. Bättre det än palliativ vård på Stockholms sjukhem, hann jag tänka innan jag trotsigt vägrade att lägga mig på britsen i ambulansen.

Viligger i vår egen Covid-bubbla, för trötta för att orka samtala.

På avdelningen på Sabbatsberg låg tre svårt medtagna äldre män. Samtliga för sjuka för att ens notera min ankomst.
Vi låg i vår egen covid-bubbla. Vi andades, sov och rosslade.
En av männen hade precis fått lämna sin syrgasgrimma och andades nu som en blåsbälg.
En annan av männen låg djupt ner i sina egna ångesttankar. Han fru hade avlidit i Covid dagarna innan och personalens tröstande ord verkade inte nå fram.
Den tredje mannen var bara trött och förvirrad. Vad än personalen frågade kom det ett goddag yxskaft-svar. Det hela löstes när en ung arbetsterapeut misstänkte att han saknade hörutrustning. Då blev svaren mindre komiska.
När jag kom till Sabbatsberg var jag helt slut och tacksam över att någon ville ha koll på mig. Jag låg helt utslagen under ett täcke i 48 timmar och försökte tänka positiva tankar. Men det var svårt. Tyckte det drog iväg åt fel håll.
Det positiva var att jag haft god syresättning. Och att morgongröten med lingonsylt smakade gudomligt.
Jag hade lagt ut några små inlägg på Facebook. Min kompis Stina skrev till mig och undrade vad jag ställt till med? “Du har skrämt slag på halva Facebook, och folk är jätteoroliga.”
Förstod att det fanns mycket oro om hur det hela skulle utvecklas. Många hade försökt ringa, men jag hade inte kraft att svara.
Först efter några dagar orkade jag läsa alla hundratals kommentarer. Då blev jag själv rädd. Så mycket ”kämpa på”.
Fick bilden av att jag hängde på en klippkant med stumma fingrar och nu anmodades av alla att inte släppa taget. Varför sådan oro? Visste de något om den här sjukdomen som gått mig förbi? Som att folk kan dö av den?

Min lungröntgen såg ut en som bilruta som drabbats av ett stenskott

Dag 2 på sjukhuset gjorde jag en lungröntgen. Den visade klassisk covid, som en bilruta som drabbats av ett stenskott med splitter. Däremot inga lunginfarkter eller lungödem.
Min läkare trodde att vändningen skulle komma inom de närmaste dagarna. Men jag fick nog räkna med lång vila och rehab.
Enda samtalet jag orkade med på sjukhuset var från pandemiprofessorn Björn Olsen. Vi lärde känna varandra i Sydney för 20 år sedan. Han hade hört att jag låg på sjukhus.

Björn Olsen ringde mig på sjukhuset. Jag fick svar på min fråga.

Jag passade på att fråga (mellan mina rosslingar) om något jag grunnat på de senaste dagarna. Kan vaccinet jag fick samma dag som jag blev sjuk lett till att infektionen fick sig en allvarlig boost? Att viruset gått bärsärkargång påverkad av vaccinet, och nu inte gick att stoppa?
Man får så mycket tankar när man ligger och inte har något annat för sig. Men Björn avfärdade mina teorier. Jag har bara haft en jävla otur. Och vissa blir mer sjuka än andra. Men även Björn trodde på en vändning. Och han är ju ändå professor.
Livet på sal 1 var oerhört begränsat. Vi fick inte lämna rummet annat än att gå till toaletten. Det var exakt sju steg och sju steg tillbaka. Svårt att få ihop sina dagliga 10 000 steg…
Ja, så jävla mycket mer finns inte att rapportera, skrev jag på en update på Facebook. “Kanske är känslan av instängdhet ett hälsotecken, trots allt?”
Jo, svarade alla mina FB-vänner hoppfullt och i kör. “Om du upplever att du har tråkigt, så är du på väg att bli frisk.”
Dag 14 med Covid fick jag lämna sjukhuset. Läkaren ville inte att jag skulle dra på mig några resistenta bakterier. Bästa sättet att bli frisk är att slippa ut från sjukhuset i tid, tänkte jag.

Världen känns svartvit när jag kom hem. Vart tog alla färger vägen?

Kom hem till min lägenhet. Kände mig trött och faktiskt lite ledsen. All min energi var som bortblåst. Jag har en stark livsgnista som räddat mig i alla livets våra lägen. Men nu var jag golvad.
Inte blev det bättre av att jag saknade matlust. Kände vare sig lukt eller smak.
En nyhet som jag aldrig läst om är att även färgerna kunde försvinna. i Och nu hasade jag runt i min gråa tillvaro.
Började titta på David Attenboroughs nya Netflixserie Life with Colour. Om varför tigern är orange och zebrorna randiga. Finns en evolutionär tanke bakom alla färger.
Så vad är tanken med att jag plötsligen – utöver att förlora lukt och smak – även förlorat alla mina färger?


När jag skriver de här raderna har det gått 19 dagar med Covid. Febern har börjat lägga sig. Hostan sitter i. Bäst om jag inte pratar. Anar att mina lungor är skadade. Förstår att jag har en lång tid av vila och rehab.
Kanske är det dags att börja drömma om att gå längs havet i Barcelona igen? Hoppas vågorna fortfarande är oskyldigt blå?

Alzheimer Lifes Expertpanel: Min mamma får ingen hjälp efter sin diagnos? Vad kan vi kräva?
Johan Sundelöf, specialist i Geriatrik berättar utförligt vad som händer i sjukvården efter en diagnos

**************************************

Stor nyhet: Alzheimer består av fyra olika sjukdomar. Det visar en ny studie i ett samarbete mellan forskare i Sverige, Kanada, USA och Korea. Tidigare har man trott att Alzheimer utvecklas utifrån sviktande minne. Den nya undersökningen visar att Alzheimer kan vara fyra olika sjukdomar som har helt olika symtom. Det gör att det kommer att bli lättare att sätta rätt diagnos och även behandling för patienten.
Läs denna lättlästa rapport från Lunds Universitetssjukhus.


4.9 17 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
18 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Ojojoj Henrik!! Vilken resa! Är du utsedd av gudarna att få rapportera om helvetesvandringar..? Du gör det väldigt bra och jag blir starkt berörd av din berättelse! Tack!
Lasse Övling

Hej Henrik,

Visste inte att du hade varit så sjuk i Covid. Kan kanske bero på att jag inte finns på Facebook…..

Hursomhelst så tänker jag på dig och hoppas att du snart känner dig frisk och stark igen.

Claire hälsar också till dig och vi håller båda tummarna för ett snart tillfrisknande.

Ha en fin 1:sta maj.

Amicalement,

Per

Mer på mållinjen än så, har jag inte hörttalas om…Oj vad tråkigt Henrik, hoppas du kan krya på dig snarast. Saknar dina fina blogginlägg

Är det inte troligt att du fått smittan via din fru eller någon som ni bägge träffat? Inte av läkaren som satte sprutan i din arm.

Så det är därför dina fina och intressanta blogginlägg lyst med sin frånvaro. Undrade just. Skönt att höra att du är på bättringsvägen från detta djävulsvirus där somliga tycks bli bestulna på 90% av sin kondition, andra hela livet medan vissa blir lätt förkylda eller knappt det. Krya på dig hälsning 🤗 (från en Öviksbo😱)

Du är duktig som kan formulera en så levande berättelse om dina upplevelser mitt i en så tröttsam sjukdom! Det är riktiga nyheter jämfört med reportage om kändisars husköp, skilsmässor och annat som bara eldar på folks negativa tankar, skadeglädje, avundsjuka mm. Livets mening är högre än så. Om alla förstod att vänlighet och empati är nyckeln till att må så bra som möjligt, vore världen en bättre plats. Att känna glädje över en god gröt med lingon kan man bli lyckligare av än att festa på Stureplan.

Varma önskningar om att både du och din Lena snart är friska från corona – har saknat dina bloggar.
Din berättelse stärker min uppfattning att jag helst inte vill ha någon kontakt med Corona. (Har fått dos 1 och tar det fortfarande mycket försiktigt.)

Ett mycket bra inlägg! Det är det här som är så tydligt hur lurigt detta virus är. Du vet aldrig var den dyker upp eller var den finns. Ingen går säker men du verkar ha haft maximal otur. Krya på dig!

Jag vill gärna följa dig! Jag har nu haft alz-diagnosen nästan i 7 år och det går bra!

Hej, jag är NIRA SHALOM, jag är här ute för att sprida de goda nyheterna till hela världen om hur jag fick tillbaka min ex-kärlek. Jag blev galen när min kärlek lämnade mig för en annan tjej förra månaden, men när jag träffar en vän som presenterar mig för Baba Wale da Wiseman, den stora budbäraren, berättade jag mitt problem för Baba Wale om hur min ex-kärlek lämnade mig och hur jag behövde få jobb i ett mycket stort företag. Han sa bara till mig att jag har kommit till rätt ställe där jag kommer att få mitt hjärtebegär utan några biverkningar. Han berättade för mig vad jag behöver göra, efter att det var gjort, Under de närmaste två dagarna ringde min kärlek till mig i telefon och sa ledsen för att leva mig innan nu och även nästa vecka efter att min kärlek kallade mig till ber om förlåtelse, jag kallades till intervju i mitt önskade företag om jag behövde arbeta som handledare. Jag är så glad och överväldigad att jag måste berätta detta för hela världen om hur Baba Wale hjälper mig att uppfylla min hjärtebegär. Baba Wale är specialist på all slags förtrollning och god magi. Om du behöver någon form av hjälpkontakter, Baba Wale, på följande e-postadress: babawalewiseman01@gmail.com Whatsapp: +2348136951551 Viber +2348136951551 Tack mig senare

18
0
Kommentera inlägget!x
()
x