fbpx

Jag sitter i Studio 45 på Sveriges Radio. Rummet är litet och jag är helt ensam. Om en stund ska jag bli uppkopplad med P4 Extra, som sänder från Malmö. De hade hört intervjun i fredags i P1-Morgon, och nu vill de göra en uppföljning.
Tänker när jag promenerar till Radiohuset, andra gången på två dagar, att allt går väldigt snabbt just nu. Bloggen kom upp för exakt en vecka sedan, och redan nu är det full snurr kring den. Det är nya förfrågningar från media. Bokförlag hör av sig. Människor – både vänner och helt okända – mailar och peppar. Anhöriga skriver långa berättelser om sin egen situation, och hur mycket lättare livet hade blivit om även de gått ut till sin omgivning om att familjen drabbats av Alzheimer. Andra tipsar om de som drabbats, men som valt att inte berätta publikt. Inte så få av dessa är kända personer som hade kunnat göra nytta som förebilder i kampen mot att bryta stigmat runt Alzheimer.
Jag får tröstande tips om böcker och Ted Talks som driver tesen att man visst kan bli frisk från Alzheimer. En del tipsar mig om pågående lovande forskning. Många ger mig kosttips. Andra vill bara skriva ”heja dig”.
Om allt detta kommer jag att återkomma i bloggen, men var det så här jag ville ha mitt liv när jag bestämde mig för att skriva om min egen ovissa resa in i det jag kallar för Alzheimerland? Jag vet ju faktiskt inte hur min egen diagnos kommer att utvecklas, vare sig när eller hur.
För en vecka sedan var jag en journalist som höll på att avsluta sin karriär. Uppdragen i styrelser och annat tunnades ut. Jag hade precis fyllt 70 år, och nu var väl resor, vänner, golf och barnbarn det som väntade. Jag gled in i rollen som föredetting, och det kändes bra. Ingen press, ingen stress, inga måsten, inga fasta tider. Arbetslivet blev som det blev, och det var gott nog.
Och så PANG. In i arbete igen. Fast nu inom ett helt nytt fält. Alzheimer kom till mig by accident, kan man väl säga. Rådet från läkarna var att utnyttja de friska åren så bra som möjligt. Tack för det. Men för mig var det omöjligt att se livet som ett timglas. Är man 70 så är ju den utmätta tiden ett faktum, men här hotade det värsta jag överhuvudtaget kan tänka mig om hörnet.  Att förlora kontrollen över mitt eget liv och sakta glida in i demens.
Mitt huvud sprängfylldes av tankar i somras. Jag höll på att bli tokig av att hålla masken, uppträda behärskat, stå pall med en hemlighet som jag vet skrämmer så många. Samtidigt är jag helt frisk. Få kan se mina symtom. Alzheimer i tidiga skeden syns inte utanpå.
Så jag började skriva. Med det kom en uppgift. Och förväntningar.
Återigen, det är inte mod. Det handlar om att inte falla ihop. Får jag formulera mina tankar så kanske de inte växer till demoner.
Och jag ska skriva så länge jag har orden kvar.

5 1 röst
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Kommentera inlägget!x
()
x