Nyhetsankaret Claes Elfsbergs dotter Hanna dog bara 30 år gammal. Det blev början på en sorgeresa för Claes med bråddjup och plötsliga aggressiva utbrott.
Under ett samtal med en terapeut fick han idén att gräva djupare i det här med sorg. Det blev en TV-serie som väcker starka känslor hos tittarna.
Här i min podd berättar Claes Elfsberg oerhört naket om smärtan med att förlora ett barn. Men också att samtidigt följa sin storasysters kamp mot Alzheimer.

”Hanna fick panik första gången hon fick sin cancer, och ångest när den kom tillbaka. Hon frågade mig om hon skulle dö. Jag försökte säga att vi alla ska dö, även hon, men inte nu. Jag hade fruktansvärt fel.”
Claes Elfsberg, det välkända nyhetsankaret från Rapport i TV, sitter i min poddstudio och pratar om sorgen efter att hans dotter Hanna dött i gynekologisk cancer bara 30 år gammal.
Vi hade några veckor tidigare sprungit på varandra vid ett övergångsställe i centrala Stockholm. Claes berättade att han var på väg till inspelningen av Skavlan för att prata om sin nya TV-serie Sorgen och jag, som handlar just om Hannas död.

Två gamla nyhetsmän pratar om sorg

Claes berättade att han läste min blogg, och så rann det ur honom att hans älskade storasyster Iris avlidit i Alzheimer bara ett halvår efter att han förlorat Hanna.
Så nu sitter vi i poddstudion, två gamla nyhetsmän, och pratar om barn, kärlek, att åldras och så sorg.
Claes TV-serie väckte oerhört mycket känslor så här i Allhelgonatider.
”Henrik, jag har jobbat på Sveriges Television i 50 år, men jag har aldrig varit i närheten av den anstormning av mail och sms som den här TV-serien om sorg har väckt”, berättar Claes.
Han är lite trött efter all uppståndelse. Får läsa mängder av mail från ledsna människor i sorg. Det tar på krafterna, speciellt när man som han inte är sorgeexpert, bara en nyfiken journalist.

Döden blev deras sista avsked

Claes berättar om dottern Hanna, musiker med inriktning på opera, en teaterapa med ett häftigt humör. Claes skilde sig från Hannas mamma när dottern var bara sju år. Mamman och Hanna flyttade 40-50 mil från Stockholm, så det blev en vardagskamp att få träffa Hanna regelbundet. Det blev många avsked genom åren, där döden var deras sista.
I podden berättar Claes om Hannas sista tid, och att läkarna gav upp en vecka innan hon dog. Hanna hann gifta sig och Claes flyttade in på sjukhuset.
”Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från de här dagarna. Vi pratade en del om döden och vad som händer sedan.”
Hanna var öppen med sin sjukdom i sociala medier. Sista uppdateringen kom två dagar innan hon dog.
”Jag blev bara 30 år.”

I poddsamtalet pratar vi bl a om följande:
* Om Hanna och hennes sista tid
* Om vad man känner som pappa när man förlorar ett barn
‘* Om deras sista samtal
* Om hur speciell sorgen är när man förlorar sin dotter
* Om hur Claes drabbades av plötslig aggression långt efter Hannas död
* Om varför Claes ville göra en serie om sorg
* Om storasyster Iris första symtom på Alzheimer
* Om Iris sista tid
* Om Claes egna tankar om sitt dåliga minne och risken att drabbas av Alzheimer

Va, har du gift dig med någon annan!

Mot slutet pratar vi om Claes syster Iris som drabbades på gamla dagar av Alzheimer. Och att det ibland kan uppstå dråpliga och komiska situationer när demensen slår till.  Som när Iris trodde att Claes var hennes man.
”En gång frågade hon vem jag hade med mig när jag besökte Iris.”
”Det är ju min fru Monica, ser du inte det?”
”Va, har du gått och gift dig med någon annan!”

Lyssna här nedan på detta finstämda samtal om kärlek och sorg med en av landets mest respekterade och älskade programledare.

4.7 7 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
9 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Lyssnar med öppet sinne på alla dina poddar och blir alltid berörd.
Dagens podd med Claes Elfsberg och hans TV-serie “Sorgen och jag” ger mig något slags lugn och trygghet. Själv lever jag mitt i sorgen med en make med Alzheimerdiagnos, som numera bor på särskilt boende. Det är tungt att leva ensam med en make som sakta försvinner – jag ska båda orka med att ge honom “en guldkant” och samtidigt orka ge mig själv en möjlighet att gå vidare. Detta kan vara svårt för omgivningen förstår oftast inte det svåra med att se sin make “försvinna”. Får höra att nu är det väl okej eller nu behöver inte du ta hand om honom – han är ju fortfarande en människa med behov av kärlek och bekräftelse.
Från podden idag tar jag med mig tankar om att “sorg är priset för kärlek” och att jag måste lära mig att hantera den sorgen. När jag lyssnar på podden upplever jag en slags tröst, igenkännande och trygghet i att jag inte är ensam om att känna mig så ensam i sorgen. Att sorg är en del av livet är bara att acceptera, men det blir jobbigt ibland när känslorna växlar och stormar.
Och visst kan män prata känslor.
Tack

Det är mycket klokt som Claes säger. Och visst är sorg priset för lång kärleken. Men det är också nödvändigt att belysas hur man som närmast anhörig kan ta sig vidarekan. Jag förmodar att detta måste ske på ett individuellt och personligt sätt. Men det finns många känslor i denna process som det kan hjälpa att tala om. Tex dåligt samvete, har jag gjort för lite, har jag gett upp för tidigt osv osv

Låter bra. Ytterligare alternativ är Lars Björklund Sigtuna stiftelsen

Henrik,
Tack för ännu ett fint inlägg. Jag läser allt du publicerar med stort intresse.
Men ditt bloggsamtal med Claes Elfsberg var för mig nästan lite för mycket, Hade tårarna fäst på mejlet hade det nog inte varit läsbart.
Den 5 augusti i år dog min ende son 51 år 1 månad och 21 dagar gammal helt plötsligt efter 24 timmar på sjukhuset i Malmö. Jag fick ingen möjlighet att säga adjö på grund av den förbannade Coronan. Ovanpå allt fick jag dödsbudet per telefon när jag var och besökte min älskade hustru sen 55 år. Som framlever sina dagar på ett demensboende här i Lund. En fantastisk institution med fin personal, men det hjälper ju tyvärr inte mot Alsheimern.
Fortsätt ditt fina jobb med din blogg. Den hjälper nog många genom en svår tid, inklusive mig.
Vänligen
Lars Wisen

Hej Lars, vilken fin och rörande kommentar. Blir stum oh vet inte vad jag ska svara.
Tack för din uppmuntran. Och fortsätt stötta din fru.

Hej Henrik,
Kom precis hem till vårt tomma hus, efter ett besök hos kära Karin. Ankomsten och besöken är oftast underbara. Även om det oftast känns väldigt kort, så är det så fint att få sitta med sin kära. Ta en kopp kaffe och ett medhavt wienerbröd och språka en stund. Det svåra kommer när det är dags att gå. Karin blir uppriven och desperat att inte få följa med och jag mår ju heller inte bra. Det enda rådet jag fått, är att det blir bättre med tiden,,,, Jag vet ju vad dom menar och det känns fruktansvärt!!!!
Tackar ändå för dina bloggar dom hjälper en del.
Med vänlig hälsning,
Lars

Lars. Av egen erfarenhet kan jag säga dig att din hustrus önskemål att få följa med hem avtar och jag förmodar att det har att göra med att tryggheten i omsorgsboendet tilltar. Jag tycker man skall se det som en bra fas och utveckling i den obegripligt tråkiga process som vi befinner oss i.
Försök att känn glädje i att ni i alla fall kan sitta ner och samtala, hur bra det nu går?

9
0
Kommentera inlägget!x
()
x