fbpx
Vad händer när vi drabbas av ett livsavgörande besked? Som att få en diagnos som kullkastar hela ens liv? Hur hanterar vi chocken, förnekelsen och ilskan?
Hösten 2019 satt jag hos psykologerna Margareta Berggren och Lasse Övling i deras podcast Psykologbyrån.
I studion berättade jag omskakad och sårbar om min färska diagnos (som sedan ändrades).
De borrade sig djupt ner i min själ och fick upp barndom, stigman och liv-rädsla. Och om fruktan att förlora hela mitt jag.
Nu drygt ett år senare är de gäster i min podcast. Och nu är det jag som tar med Margareta och Lasse på en spännande tur in i chockens och krisens allra innersta skrymslen. Det är en resa som vi alla måste gå igenom.
Margareta och Lasse hjälper oss att hitta svar på hur man orkar leva vidare.

Livs-kris. Jag har i olika omgångar i mitt liv gått i terapi.
Det har mest handlat om relationer som gått på tomgång, och som behövde väckas till liv. Många timmar blev det, och resultaten var väl inte direkt lysande.
När jag var i 40-årsåldern hamnade jag i en livskris som slutade med två år i psykoanalys fyra dagar i veckan. Puh. Vet inte om det var jag eller min psykiatriker som var mest lättad när vi närmast utmattade kom på att vi nog inte kom djupare ner i min själ.
Så jag är inte rädd för terapi. Snarare tvärtom. Jag betalar gärna för att hitta någon som vill vända och vrida på mitt liv.
När jag så en höstdag 2019 får ett mail från terapeuterna Margareta Berggren och Lasse Övling, blir jag bara nyfiken.

Både Margareta Berggren och Lasse Övling har jobbat på programmet Radiopsykologen på Sveriges Radio.

Margareta Berggren känner jag till från hennes tid i det ikoniska TV-programmet Bullen på 80-talet. Margareta blev Bullen-tanten med alla Sveriges barn och ungdomar. En förstående extramamma som tittarna i nöd kunde vända sig till med alla de problem som vare sig kompisar, lärare eller föräldrar kunde hjälpa till med.
Lasse Övling känner vi igen på hans röst i radioprogrammet Radiopsykologen. Lasse är i grunden gestaltterapeut med inriktning på traumahantering.
Nåväl, Margareta och Lasse bad mig vara med i deras podcast Psykologbyrån. Det blev ett omtumlande samtal där jag chockad försökte sätta ord på min då helt färska diagnos trolig Alzheimer. Om min rädsla, om stigmat och om tankarna om framtiden. Ni kan hitta detta samtal här.
En dag i slutet på mars kommer Lasse och Margareta till min podcast. Min diagnos visade sig vara felaktig, men jag var fortfarande nyfiken på vad som händer med en människa som får bud om att hen har drabbats av en dödlig sjukdom (som Alzheimer).

Jag var trött på att bära på olika stigman

Samtalet i min podd här nedan blev som en terapisession. De berättar och analyserar vad jag sa i deras podcast (”jag är trött på att bära stigman i mitt liv”, hur jag var (öppen och sårbar) och försökte härleda mina reaktioner till kriser tidigare i mitt liv (typ att jag tidigt blev föräldralös).
Men viktigast är nog deras kloka och insiktsfulla kommentarer kring hur vi som människor hanterar livskris, chock, livets ändlighet och så slutligen vetskapen om att döden lurar bakom dörren.

Här är bara några saker som kommer upp här i podden med psykologerna Margareta och Lasse:

  • Varför vi drar oss för att kontakta sjukvården när vi anar en farlig sjukdom?
  • Hur vi rustar oss för att ta emot förfärliga besked?
  • Varför vissa går in i ett action-mood direkt utan att känna efter?
  • Om sorgens betydelse i krisprocessen.
  • Varför det är så svårt att som förälder berätta för sina barn att man kommer behöva deras hjälp framöver?
  • Om barnens “payback-time” när föräldrar blir sjuka.
  • Om konsten att skilja på sjukdomen och jaget (hur man behåller sin friska identitet).
  • Om varför Margareta trots alla sina professionella färdigheter, själv inte kunde hantera att hon drabbats av svår reumatism när hon bara var 39 år.

Stöd oss på Alzheimer Life

  • Bankgiro: 5587-4564

  • SWISH: 1234866208

  • Om den schweiziske psykiatikern Elisabeth Kübler-Ross modell om chockens fem faser.
  • Om varför förnekelsen är en sund skyddsmekanism.
  • Om vikten av att kunna få gå in i sin ilska trots att den inte tjänar någonting till.
  • Om varför du i ett visst skede i krisen kan köpslå med allt. Kanske till och med bli religiös på gamla dar.
  • Om depressionen som ett naturligt steg, och inget att fly ifrån.
  • Om vad som kan få dig och din omgivning att försonas med ödet, och acceptera ändligheten?
  • Om hur man hittar energi och mening mitt i en fullkomligt hopplös situation?
  • Om att se döden med indianens ögon, som en svart korp på axeln.
  • Om hur människor mot slutet av sina liv kan förmedla ett slags upphöjd och positiv livskänsla.
  • Och om varför Lasses sms-konversation med sin döende vän Peter blev deras mest intensiva gemensamma upplevelse.

När Margareta och Lasse lämnar vår poddstudio på Södermalm tänker jag att alla, precis alla, som fått en allvarlig och på sikt dödlig diagnos (som just Alzheimer) borde få tio timmar terapi på recept.

Och i väntan på det, lyssna på poddsamtalet här nedan med Lasse och Margareta. Klokt, insiktsfullt och hoppingivande.

Fråga till expertpanelen: Varför finns det ingen vårdplan för min unga mamma?

Lite kortnyheter:

Bromsmedicin. En ny studie visar att den vanligaste medicinska behandlingen mot Alzheimer verkligen ”bromsar upp” den försämrade kognitiva försämringen. Symtomlindrande medicin som galantamin, donepezil och rivastigmin brukar ges till dem som får en diagnos på en begynnande kognitiv sjukdom. Men effekten har ifrågasatts. Fram till nu.

Kultur. Se gärna en Ingmar Bergmanfilm, och hellre en nobelpristagare i litteratur än en deckare av Camilla Läckberg. All aktivitet i hjärnan ökar blodgenomströmningen och utvecklar synapser, berättar professor Ingmar Skoog i denna intervju om hur man håller igång sin hjärna även efter en diagnos.

Anhöriga. En av de största svårigheterna för alla som vistas nära någon som är sjuk i en kognitiv sjukdom, är att stanna i nuet. Många är bittra över vad det blev. Eller oroliga över framtiden. Men hur gör man för att leva här och nu? Läs mer här.

5 4 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
1 Kommentar
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Påskafton i ensamhet – tråkigt, dystert och ledsamt.
Ett samtal om döden och jag blir lugn och glad.
Har fått så fina tankar om att livet är här och nu och jag har valet att att bara ta för mig, vilket ger mig hopp.
Just nu känner jag mig stärkt, men det kommer också dagar när en dödlig diagnos (hos maken) gör att jag tappar fotfästet.
Men, tack – idag mår jag bra.

1
0
Kommentera inlägget!x
()
x