Ibland tar livet sina bisarra vändningar.
Jag hade precis suttit i måndags kväll och tittat på Fråga Doktorn, ett program som uppenbarligen precis alla utom jag brukar titta på. Just i det här programmet finns ett samtal med mig och mitt poddande om Alzheimer. Var nöjd med inslaget. Fick fram mina budskap, som börjar sitta nu. Känner mig lite som en politiker. Märkte på programledaren Suzanne Axell att hon inte fick en syl i vädret. Men glad var hon, och vi skrattade.
Nästa morgon befann jag mig i den verkliga verkligheten, nämligen på Infektionskliniken på Huddinge Sjukhus.
Jag skulle bli testad för misstänkt Coronavirus.
Jag hade vaknat på måndagen av ett inslag i TV om att Italien var panikslaget. Programledaren stod utanför ett tomt Plaza Doumo i Milano och rapporterade att hela städer läggs i karantän i regionen Lombardiet, att affärerna töms på livsmedel och att ett utbrott i Italien skulle bekräfta att Corona blivit till en pandemi.
Jag tänkte på min feber och min hosta veckan innan, och så for det genom min skalle att jag just varit i Turin, en av de drabbade regionerna. Jag hade åkt dit med några kompisar för att åka skidor. På flygplatsen hade det varit rigorösa feberkontroller, och alla på planet pejlade om det fanns kineser ombord. Under min vistelse uppe i en skidort blev jag kraftigt förkyld, fick en enorm hosta och hade ont i leder.
Väl hemma gick inte min hosta över, utan jag gick och snörvlade och tänkte att det är tur att jag inte varit i Kina. Smittan finns ju inte i Europa.
På torsdagen hade jag en poddinspelning med finansminister Magdalena Andersson. Kände mig bättre och bestämde mig för att genomföra inspelningen. Vem vet när hon kunde ställa upp nästa gång?
Under helgen blev jag sämre och låg för ankar i soffan och tittade på åtta avsnitt i följd av den fantastiska italienska (!) serien Min fantastiska väninna.
Söndag morgon kände mig frisk, träffade mina barnbarn och planerade för en spännande vecka.
Inslaget i morgonnyheterna på måndagsmorgonen fick mig att sätta mig käpprak i sängen. Hosta. Feber. Norra Italien. Jag ringde 1177. De tog in min sjukbild. När jag nämnde ordet Italien blev det bara tyst i luren. ”Sa du Italien?”
Och så efter en stund fick jag rådet att ringa min vårdcentral. ”MEN GÅ INTE DIT! RING”
Jag ringde. De hade precis i samma timme fått nya instruktioner om Italien. Alla som varit i riskområdet och uppvisade symtom som hosta och feber måste rapporteras till Folkhälsomyndigheten. Jag blev tillsagd att stanna hemma.
Någon timme senare ringde en läkare från Infektionsavdelningen på Huddinge. ”Har du bil? Kan du komma hit omedelbart.”
Efter en förhandling lyckade jag få vara kvar hemma till nästa morgon eftersom provtagningen kunde ske först då. Men då fick jag inte träffa någon annan under tiden.
Nästa morgon tog jag bilen till Huddinge. Missade att jag skulle gått in via skyddad sidoingång, utan mötte en sköterska i korridoren.
”Jaha, vad gör du här?”
”Jag ska Coronatesta mig?”
Sköterskan tumlade bakåt med all kraft, som om hela jag var en kryptonitklump.
”Då ska du ju inte gå in här”, röt hon och visade mig till bakvägen samtidigt som hon gick med ansiktet bortvänt.
Jag fick stå på baksidan till infektionsrum 5 och vänta på att någon öppnade. Det var en sköterska i blå skyddsutrustning (se bilden). Jag fick gå igenom en sluss, och hamnade på en brits där de tog blod- och slemprov.
Hon berättade att de testat över 60 kineser här på Huddinge. ”Och nu ska väl varenda italienare i den här stan testas”, sa hon uppgivet.
Och så även mig, tänkte jag, innan jag blev lämnad och hörde slussdörrana slås igen.
Proceduren upprepades under dagen varje gång jag skulle få kaffe eller lunch. Personalen kommunicerade med mig via handskrivna lappar utanför en fönsterruta. Kunde det här verkligen vara svensk sjukvård 2.0?
När jag låg där på britsen började tankarna komma. Tänk om det var allvar? Varje gång jag lyssnade på nyheterna förvärrades situationen i Italien. Kanske skulle alla flyg till Italien stoppas?
Jag började tänka på alla jag har träffat under den senaste veckan. Minst 20-30 personer.
Mest berörd blev jag av jag träffat tre av mina barnbarn i söndags, varav en i gips efter att ha brutit benet. Dock glad över att jag pussade dem på huvudet och inte på kinden eller munnen.
Ännu mer förfärad blev jag när jag tänkte på mötet med Sveriges finansminister förra torsdagen. Vad händer om jag skulle bära på smittan? Blir hela regeringen isolerad? Får Magdalena Andersson utegångsförbud? Tänk om hon har hunnit träffa sina kollegor i EU? Har jag smittat ner hela EU-kommissionen?
Bara att finansministern i Sverige skulle vara smittad, skulle bli en världsnyhet.
Jag började, när jag låg där på britsen och hetsade upp mig, fundera på vad jag kunde ha gjort? Italien som riskland dök upp först framåt söndag, vad jag kan förstå. Har jag begått ett brott? Hur ska media behandla mig? Blir jag Patient 1, den som tar smittan till Sverige, i alla fall till regeringen? (Fast det var ju en tjej i Jönköping som hade smittan med sig från Kina).
Den prefabricerade currykycklingen till lunch var god, men jag iddes inte knacka på fönstret för att få en påtår till kaffet. Det såg så jobbigt ut med alla skyddskläderna. Förstod att allt jag rörde vid måste desinfekteras.
Mina prover skickades under dagen till Folkhälsomyndigheten. Säkert blev jag registrerad där. För alltid? Och så vidtod en lång väntan på svaret. De hade lovat mig svar på eftermiddagen.
Klockan 15.14 fick jag, där jag satt på min brits, en flash från Folkhälsomyndigheten på min mobil. ”Risken för att coronaviruset får spridning i Sverige uppgraderas.”
Jag satte mig spikrak på bädden. Det var helt tyst i korridoren utanför mitt rum. Undrar varför det dröjde så innan jag fick svar på mina prover. Hur svårt kunde det vara att ge mig grönt ljus?
För varje timme som gick fick jag alltmer alarmerande flashar från omvärlden. Vid 17-tiden hette det att alla svenskar som varit i riskområdena i Italien och hostar, borde testa sig.
Ute i korridoren sprang det plötsligen omkring en massa sköterskor. Var det en anhopning av nya förmodade fall?
Mot kvällen började min fantasi skena. Gör de en second opinion på mina prover? Jag rosslade lätt i halsen. Hade jag Corona, trots allt?
Det var helt tyst hela kvällen. Jag kände mig alltmer som en smitthärd. Här har jag brutit stigmat runt Alzheimer. Ska jag nu drabbas av samhällets dom för coronaspridning?
Jag fick sängkläder och tandborste av en uppgiven sköterska. Lade mig ner och sov på britsen, och hade bara hunnit somna när en sköterska stormade in på rummet, fast utan skyddsutrustning.
”Du är negativ”, ropade hon.
Jag tittade yrvaket på henne. Så negativ betyder positiv?
Jag lämnade rum 5 på Infektion 62 halv två imorse. Smittfri. Gick ut genom skyddsslussen och ner till parkeringsplatsen. Hade bara betalat till kl 17.
På avstånd såg jag den gula p-boten på min bilruta fladdra i vinden.
Ps Några av er kanske har märkt att jag ändrat något i namnet (logon) på den här hemsidan. Jag har kastat om två ord så att namnet numera är Hjälp, har jag Alzheimer?! Eftersom jag själv – och inte heller min läkare – med bestämdhet vet om jag kommer att utveckla Alzheimer utifrån min diagnos MCI, så känns det ändrade namnet mer tydligt. Dessutom öppnar frågan i det nya namnet upp den känsla som jag tror att alla har, som börjar glömma ord och namn, och som undrar vad som väntar. ds
Och om ni vill lyssna på något betydligt mindre dramatiskt, men faktiskt lika skrämmande, så kan ni titta på mitt inslag om Alzheimer i Fråga Doktorn. Länken ligger här under. Scrolla ner till mitt avsnitt.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"