fbpx

Vad händer när ingen förstår vad ens pappa säger och vill? Politikern (c) och tidigare entreprenören Ehsan Nasaris pappa glömde det svenska språket i och med alzheimern. Månadens podcast handla om en otrolig kärlek mellan son och far men också hur vi måste förändra demens- och äldrevården för att alla ska få en värdig omsorg. Det blev en resa i kärlek och alzheimer, på persiska.

Anhörig. Hans alzheimersjuka pappa skulle inte in på ett svenskt äldreboende. Nej då. Han tänkte sig en flytt tillbaka till hemlandet Iran för pappan och där skulle en skötare anställas och pappan skulle på gamla dar umgås med släkt och vänner. Det lät jättebra. Problemet var bara att hans pappa inte ville.

Innan pappa Ghasem fick en boendeplats blev det blev flera slitsamma år för Ehsan Nasari där det egna livet med små barn, sambo och arbete fick stryka på foten. Detta för att göra livet drägligt för den alltmer förvirrade fadern. Alltifrån att rasta hunden Beppe, duscha sin far, handla, städa, ordna med sjukvård, tandvård, fixa med mat. You name it. 

“Periodvis kändes det som att jag hade två familjer. Jag åkte till pappa innan lämning på dagis för att gå ut med hunden och sedan lämnade jag barnen och sedan till jobbet och sedan samma sak på eftermiddagen och kvällen. Det var slitsamt för familjen. Men vad skulle jag göra?” säger Ehsan Nasari.  

Jag känner igen mig. Skulden. Man kan alltid göra mer. En dag är det försent. Innan beslut om boende är taget upplever de flesta anhöriga tiden som mycket slitsam. Som att man har två familjer. 

Ehsan Nasari och pappa Gahsem.

Till slut var Ehsan Nasari tvungen att ta beslutet. Pappan var för ensam och trots alla besök av hemtjänst varje dag gick det inte. Pappan fick plats på ett boende i Uppsala, nära sina barn. Problemet var att han inte trivdes. Han grät varje dag och mycket handlade om att han inte kunde göra sig förstådd. Han förstod ju inte längre svenska.

“Jag grät när jag lämnade pappa”

“Att lämna pappa där då han mådde så dåligt och inte ville släppa mig, det var hemskt. När jag lämnade honom så grät jag”, säger Ehsan Nasari.  

Nu är pappa Ghasem på ett bra boende. Framförallt ett boende som är persiskt. Maten, kulturen, musiken, språket. Det är inte för att Gazem är bortskämd eller omedgörlig. Det är för att det inte går på ngt annat sätt.

Det är ingen nyhet att minnessjukdomar innebär att det man lär sig senare i livet ofta glöms bort först. Förr i tiden kallade man till och med kognitiva sjukdomar, “att gå i barndom”. Tydligast blir detta för dem som har ett annat modersmål än svenska. De talar och förstår tillslut inte alls eller mycket lite av det senare språket. Så var det för Gazem. 

“Ska du lämna honom där alldeles ensam?!”

När Ehsan Nasari försöker förklara läget, att fadern inte längre kan ta hand om sig själv och att han behövde ett boende, för släkt och vänner i Iran ville de inte riktigt lyssna. “De lever fortfarande i en slags förnekelse kring pappas diagnos, man talar inte om minnessjukdomar där, säger Ehsan Nasari när vi träffas för att spela in en podd i Stockholm. 

Ett annat starkt kulturellt inslag är just det att ta hand om sina föräldrar själv.” 

“Det förväntas av en att göra det, speciellt av döttrarna. Man gör det omedvetet. Så är det även för mig. Eftersom pappa bodde själv var det mycket, för mycket. Men släkten i Iran tyckte till exempel inte att han behövde boende. Ska du lämna honom där alldeles ensam?! frågade de.” 

Annars är Ehsan Nasari inte här i Stockholm utan en timme uppåt, i Uppsala. Där är han nyligen folkvald som kommunalråd för Centerpartiet. I arbetsmarknadsfrågor. 

“Helst hade jag velat jobba med äldrevårdens frågor. Det ligger mig varmt om hjärtat med tanke på min pappa och allt vi varit igenom” säger han. 

Jag frågar vad som behövs för att förbättra vården och omsorgen för denna stora grupp som ofta står utan röst.

“Helheten, man måste ta ett ordentligt krafttag nu för annars kommer det innebära enorma problem i framtiden. Det är främst personalen vi måste satsa på. Man ska VILJA arbeta inom äldrevården och på demensboende. Det skall INTE vara en sista utväg.” 

Mer diversifierad vård och omsorg för sjuka i kognitiva sjukdomar behövs. Idag finns över en kvarts miljon utlandsfödda personer i Sverige som är 65 år eller äldre. De borde rimligtvis mycket snart behöva vård på flera språk. Ehsan Nasari vänder även på det. 

“Det finns också en omvänd språkfråga. De boende på demensboenden idag har ofta svenska som modersmål men de som arbetar på demensboendena har ofta ett annat modersmål och kanske knapp svenska, då kan man heller inte göra sig förstådd och tala med varandra ordentligt. Det är också ett stort problem.” 

Jag frågar vad Ehsan Nasari saknar mest med sin pappa. 

“Ett bollplank, att rådfråga honom vad jag ska göra i olika situationer. Nu går inte det. Jag förlorade en vän i min pappa.” 

Efter podden spelats in skiljs vi åt. Han ska norrut, hälsa på sin pappa och jag söderut och hälsa på min mamma. Det ligger regn i luften men vi är ändå fast beslutna att vi ska försöka få ut våra föräldrar på promenad.  

Tips: Persisk musik: Mohsen Yeganeh, Behet Ghol Midam på Spotify.

3.7 3 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:

3 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Lyssnade på ert samtal igår och tyckte det var jättefint. Ni hade många kloka tankar och det var bra att ni lyfte vikten av att få kommunicera på ett språk som man kan. Som drabbad av sjukdomen vill jag dock helst slippa bli kallad för dement. Jag har en
demenssjukdom men jag är inte min sjukdom. ❤️

❤️

3
0
Kommentera inlägget!x
()
x